010423:
DN 010423 sid A2: “Då gjorde det ont att säga sin mening.” Av Charlotta Friborg:
“URSINNIGA KNYTNÄVSSLAG rakt in i massan av demonstranter. Knän i ansiktet på tonåringar som redan tryckts ned i gatan. Besinningslösa batong- och knytnävsslag mot en liggande demonstrant. Ungdomar som omilt släpas i asfalten fram till bussar som rekvirerats for att skingra de omhändertagna.
Lördagskvällens tevebilder kunde ha varit hämtade från Minsk i diktaturens och polisbrutalitetens Vitryssland. Men scenerna utspelades i Malmö.
Polisen gick med full kraft lös på medborgare som utnyttjade sin grundlagsfästa rättighet att demonstrera mot en politik som de inte sympatiserar med.
De många unga människor som inför EU:s finansministermöte gjort i ordning banderoller med slagord som "Nej till EU:s byråkrater och dess tusentals soldater" måste ha känt att deras värsta farhågor besannades. Krigsstämning rådde på Malmös gator.
Långt innan nagra oroligheter brutit ut gjorde polisen sitt bästa för att sätta skräck i demonstranterna. Redan från bör jan omgavs tåget av kravallutrustade polismän, beriden polis och skällande polishundar. "Sverige håller på att bli en militärstat", säger en rejält upp skrämd 17-årig flicka som greps och bryskt visiterades av en manlig polis (Expressen 22/4).
Vl BLEV PROVOCERADE, hävdar polisens företrädare. Någon använde en brandspruta mot en ridande polis. Någon kastade knallskott. Det är självklart att sådana tilltag måste beivras, men att bråkmakare försöker sabotera en demonstration motiverar inte det massingripande som gjordes i Malmö. Över 200 demonstranter greps. Snarare verkar enstaka provokatörers tilltag ha satt i gång ett på förhand planlagt massivt tillslag. Kanske är polisens strategi att redan nu sätta sig i respekt inför toppmötet i Göteborg.
Att döma av tevebilder och vittnesmål tycks polisen ha gått in i folkmassan och tämligen godtyckligt omhändertagit även helt fredliga demonstranter. Vem som helst som råkade komma i en polismans väg riskerade att bli bortforslad.
Så taggade var polismännen att de inte ens drog sig för att omhänderta en EU-parlamentariker som deltog i demonstrationen. Per Gahrton sveptes med i massingripandet, trots att han enligt egna uppgifter gång pa gång påtalade att han såsom EU-parlamentariker åtnjuter immunitet. Vid protesterna mot EU-toppmötet i Stockholm råkade en förbipasserande grånad dam i basker ut for en liknande behandling.
Kan vi lita på svenska polismäns demokratiskå instinkt när bråkmakare och fredliga medborgare bemöts med samma brutalitet?
MINST SAGT uppseendeväckande är det arroganta sätt på vilket Malmöpolisens talesman efter kravallerna avfärdade Gahrtons kritik. Enligt talesmannen skulle Gahrton inte alls kunna åberopa sin immunitet eftersom den endast gäller i tjänsteutövningen.
Har då polisen ingenting begripit av grundläggande demokratiska spelregler? Tydligen tror polisen att Gahrton är politiker bara de dagar han befinner sig i EU-parlamentets byggnader.
Att delta i demonstrationer och annat opinionsbildande arbete är givetvis en central del av en förtroendevald politikers uppdrag, minst lika viktigt som arbetet i utskott och plenarförsamling. Immunitetsskyddet har tillkommit just för att skydda EU-parlamentarikerna mot godtyckliga myndighetsövergrepp. Det är EU-parlamentet som fattar beslut om immuniteten ska hävas - inte maktfullkomliga svenska polismän.
Per Gahrton har nu skrivit brev till EU-parlamentets talman Nicole Fontaine där han berättar om hur han behandlats av svensk polis. Det blir intressant att se reaktionen.
KRAVALLERNA I MALMÖ väcker frågor om vilka order polismännen egentligen hade. Såg de som sin huvudsakliga uppgift att se till att demonstrationen kunde genomföras på ett lugnt sätt? Eller grep de första bästa chans att upplösa tåget?
Mycket tyder på det senare, med tanke på att polisens taktik vid de första tecknen på oroligheter var att gå in för att skära av och stoppa den bakre delen av demonstrationståget. I så fall har polisen i grunden missförstått sitt uppdrag.
Uppgiften är inte att till vilket pris som helst mota EU-kritiker så långt bort som möjligt från EU-topparnas möteslokaler. I polisens uppdrag ligger att värna ett öppet politiskt samtal, så att människor med skilda meningar kan komma till tals. Insatser ska riktas mot notoriska mötes- och demonstrationsförstörare, men fredliga demonstranter ska skyddas.
Många unga människors lärdom från finansministermötet i Malmö är bitter. Att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter i Sverige kan göra förbannat ont.
Charlotta Friborg.
Medarbetare på ledarredaktionen. charlotta.friborg@dn.se “
020416:
DN 020307 sid 4:
"Ny jämförande Brå-studie i dag om stölder och våld i kommunerna: De är sämsta brottsbekämparna"
"Danderyd, Karlskoga och Storuman skulle kunna göra betydligt mer för att bekämpa våldsbrottsligheten bland sina invånare. I Kungälv, Finspång och Askersund gäller detsamma för stöldbrotten. Brottsligheten i Danderyd är visserligen relativt låg. Men våldsbrotten är 25 procent fler än väntat sett till den resursstarka befolkningen. Stölderna i Botkyrka är jämförelsevis många. Men de är ändå 13 procent färre än väntat med tanke på att kommunen hör till de mest resurssvaga i regionen. Det visar en ny studie från Brottsförebyggande rådet, som presenteras av generaldirektör Ann-Marie Begler och enhetschef Jan Andersson."
"Brottsligheten varierar i landet. Men hur kommer det sig att det finns så stora skillnader i brottsnivån även mellan kommuner med samma invånarantal? I till exempel kommunerna Sala och Avesta anmäls nästan dubbelt så många brott som i Höganäs och Ekerö, trots att antalet invånare i de fyra kommunerna är ungefär lika stort.
Förklaringarna till dessa skillnader är naturligtvis många och några av dem kan samlas under rubriken strukturella faktorer. Vissa kommuner har ju till exempel en betydligt högre andel invånare i så kallad brottsaktiv ålder, är mer attraktiva för turism, har en högre andel arbetslösa och har en befolkning som är mer koncentrerad till tätorter än vad andra kommuner har.
Detta i sig genererar skillnader i brottsnivå mellan olika delar av landet. I dag publicerar Brottsförebyggande rådet (Brå) undersökningen "Brottsnivåerna i landets kommuner". I undersökningen har vi tagit hänsyn till olika bakgrundsfaktorer så att kommunerna, trots sina olika betingelser, kan jämföra sig med varandra. Vi har beräknat vilken brottsnivå man utifrån varierande strukturella förutsättningar i kommunerna kan förväntas ha. Dessa nivåer har sedan jämförts med den faktiska anmälda brottsligheten.
Resultaten visar att somliga kommuner som enligt statistiken uppvisar en relativt hög brottslighet, har en nivå som trots allt ligger lägre än vad som kan förväntas.
Ett sådant exempel är Botkyrka kommun utanför Stockholm som tillhör de mer resurssvaga i regionen. Antalet stöldbrott är här jämförelsevis högt, men när hänsyn tas till olika bakgrundsfaktorer visar det sig att stöldbrotten är 13 procent färre i Botkyrka än vad som kan förväntas. Andra exempel på kommuner som uppvisar en betydligt lägre nivå av stöldbrott än förväntat utifrån deras strukturella betingelser, är Borås, Söderhamn och Torsby som alla tre har närmare 30 procent lägre nivå.
Även våldsbrottsnivåerna har studerats i rapporten. Bland de kommuner som har en lägre våldsnivå än vad som kan förväntas finns till exempel Uppsala, Halmstad, Bollnäs och Orsa, som samtliga har cirka 20 procent lägre våldsnivå än förväntat. Undersökningen visar också att i många kommuner med en jämförelsevis låg brottsnivå torde det finnas utrymme att ytterligare sänka brottsligheten. Det innebär att inte heller i en så kallad lågbrottskommun finns det anledning att slå sig till ro. Även i dessa kommuner finns ett utrymme för att vidta brottsförebyggande åtgärder, något som gagnar invånarna.
Danderyds kommun, som ligger utanför Stockholm, tillhör de kommuner som har en mycket resursstark befolkning och som i jämförelse med andra kommuner i regionen har en relativt låg brottslighet. Vår analys visar att när hänsyn har tagits till olika strukturella bakgrundsfaktorer, faller Danderyd ut som en kommun med betydligt högre våldsbrottsnivå än vad som kan förväntas, nämligen 25 procent högre. Detsamma gäller för till exempel så skilda kommuner som Karlskoga (20 procent högre) och Storuman (23 procent högre).
Som exempel på några av de 37 kommuner som har en stöldnivå som ligger mer än 20 procent högre än förväntat, kan nämnas Kungälv, Finspång och Askersund.
Tänk tanken att samtliga kommuner som har en brottsnivå över det som kan förväntas med hänsyn tagen till deras strukturella förutsättningar, skulle minska denna till en nivå som motsvarade vad som förväntas. Då skulle det för riket i sin helhet innebära att antalet anmälda stöld- och våldsbrott skulle vara mellan 15 och 20 procent lägre än vad som faktiskt är fallet. Visst, det är ett räkneexempel, men det visar att redan en sådan begränsad ambitionsnivå för det brottsförebyggande arbetet skulle kunna få betydande effekter.
När man diskuterar hur brottsligheten ska minskas är en vanlig ryggmärgsreflex att ropa på fler poliser. Gärna det, poliser är bra ur flera aspekter, men tro inte att enbart fler poliser på något avgörande sätt skulle påverka den totala brottsnivån i landet. Att ha tillgång till en kvalificerad polis, som ägnar sig åt rätt saker, är naturligtvis viktigt för bekämpningen av brottsligheten. Ett väl fungerande straffsystem där det skapas förutsättningar för att minska återfallen i brott är naturligtvis också centralt. Men det finns åtskilligt att göra på den kommunala nivån. Det kan gälla restaurangetableringar, öppettider och alkoholtillstånd. Det kan gälla så enkla saker som belysning av parkeringsplatser eller mer komplicerade som ombyggnad av förrådsutrymmen.
Vad kan göras inom kultur- och fritidsförvaltningarna? Inom socialtjänsten? Hur ska kommunen stimulera till grannsamverkan mot brott? Vad kan göras inom skolan? Det finns kunskap och det pågår ett aktivt brottsförebyggande arbete, men det är ojämnt fördelat mellan kommunerna.
Många av de strukturella faktorer som har betydelse för brottsnivån är det svårt för kommunerna att påverka, i varje fall på kort sikt. Det är naivt att tro att det helt går att få bort brottsligheten. Men det är lika naivt att tro att det inte behöver göras något även på kommunal nivå.
Ta bostadsområdet Nacksta utanför Sundsvall som exempel. Det är ett område byggt under miljonprogrammets dagar, då utformningen av bostadsområdena så att säga bestämdes av byggkranarnas räckvidd. Området har varit vida känt för sin kriminalitet. En genomtänkt ombyggnad, utformad av en klok arkitekt i samarbete med polisen, har medverkat till att stöldbrotten minskat. Kan detta koncept anpassas till andra platser? Mycket talar för det.
Brottsförebyggande rådets rapport skriver heller inte de enskilda kommunerna på näsan vad de ska göra. Det är på den lokala nivån som den lokala kunskapen finns och problembilden skiljer sig förmodligen åt på lika många sätt som det finns kommuner. Vår avsikt är inte att "hänga ut" kommuner med höga brottsnivåer eller kommuner som vi finner har en högre brottslighet än vad som kan förväntas. Vår rapport vill stimulera samtliga kommuner, dels att analysera den lokala brottsligheten och dess orsaker samt vad som gör att man skiljer sig från andra kommuner, dels att studera och lära av dem som lyckas bättre än vad man själva gör.
Kommunerna i landet arbetar i varierande omfattning mot brottsligheten. Ambitionsnivån varierar och så gör även motstrategierna. Vår undersökning visar att det i många kommuner finns ett betydande utrymme för att komma längre. Och det gäller naturligtvis alla kommuner, inte bara de med en hög anmäld brottsnivå.
Det finns en rad exempel i och utanför Sverige som visar att både kommunen och det civila samhället kan ta ett betydligt större ansvar än vad de gör i dag.
Om vi jämför brottsnivån i Sverige med andra europeiska länder, finner vi att vi ligger nära den genomsnittliga nivån för hela Europa. Vore det inte rimligt, eller till och med självklart, att Sverige med sina självständiga kommuner blev ett föregångsland? Borde vi inte bli bäst i Europa på att genom lokala brottsförebyggande strategier, minska brottsligheten så att vi hamnar bland lågbrottsländerna i Europa?
Ann-Marie Begler
Jan Andersson
020416:
DN 020408 sid 4:
"Var tredje kommun slår larm om effekterna av polisbristen:
Medborgargarden tar över"
"Bristen på poliser har lett till att det nu finns medborgargarden eller liknande verksamhet i en tredjedel av landets kommuner. Det visar en ny undersökning som Polisförbundet gjort bland 233 av landets 289 kommuner. Nära hälften av de tillfrågade kommunalråden efterlyser en bättre närvaro och patrullering av polis och en tredjedel vill ha bättre brottsförebyggande arbete. Ökningen av medborgargarden och privata väktare är ytterligare ett bevis på att samhället inte klarar av att värna de grundläggande demokratiska rättigheterna, skriver Polisförbundets ordförande Jan Karlsen."
En färsk undersökning bland landets kommunalråd blottlägger återigen polisbristen i Sverige. Hela nio av tio kommunalråd anser att fler poliser skulle öka tryggheten i hemkommunen. Närmare hälften, 44 procent, tror att behovet av poliser kommer att öka de närmaste tre åren.
Samtidigt uppger vart tredje kommunalråd att det finns medborgargarden eller annan liknande verksamhet i hemkommunen. Det visar en undersökning som genomfört bland kommunstyrelseordförande i 233 av landets 289 kommuner.
Medborgargarden. Otrygghet. Polisbrist. Det är starka och värdeladdade ord för många medborgare. Och för många politiker i hela landet, inte minst ett valår.
Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade rapporten "Brottsnivåerna i landets kommuner" på DN Debatt den 7 mars. Brå slog fast att kommunerna har ett stort ansvar för det brottsförebyggande arbetet och pekade ut ett antal kommuner som "sämst i klassen". Brå menade att det faller på kommunerna att noga fundera över frågor som tillstånd om öppettider på restauranger, belysning på parkeringsplatser eller insatser i social- och fritidssektorn. Av rapporten framkommer också att poliser är viktigt för bekämpningen av brottsligheten i kommunerna.
Högst upp på kommunalpolitikernas önskelista står just fler poliser. I var tredje kommun är polisbristen påtaglig. Vart tredje kommunalråd uppger att det finns medborgargarden eller annan liknande verksamhet i kommunen. Sådana frivilliga insatser är ytterligare ett bevis på att samhället inte klarar att värna de grundläggande demokratiska rättigheterna. Det är oerhört allvarligt när rättsstaten inte kan sköta sina arbetsuppgifter.
Polisens värde i både det trygghetsskapande och det brottsförebyggande arbetet illustreras också av kommunalrådens önskemål om en förbättrad närpolisorganisation i kommunen. Närmare hälften av kommunalråden, 45 procent, efterlyser en förbättring av "närvaro och patrullering". En tredjedel av kommunalråden, 29 procent, vill ha en förbättring av det brottsförebyggande arbetet.
Justitieminister Thomas Bodström är positiv till brottsförebyggande verksamhet på ideell basis. Polisförbundet anser att polisbristen i landets kommuner inte kan kompenseras genom engagerade medborgare, välutrustade socialtjänster eller betalda väktare. Det är viktigt att ge polisen möjlighet att utföra det jobb de är satta att göra. En utredning om renodling av polisens arbetsuppgifter är på gång. Den är nödvändig. Poliser ska inte ägna tid till att gräva igen gruvhål eller leta efter bortsprungna hundar. Men utvecklingen gör att saker nu börjar hända i gränslandet mellan det som är polisens uppgifter och det som börjar glida i väg till privata initiativ, medborgargarden eller privata vaktbolag.
Närsamhället och enskilda individer har en viktig roll i det brottsbekämpande arbetet. Polisen, med en utbildning på två och ett halvt år, ska inte bevaka lokaler och båtbryggor. Det är också bra med engagerade villaägare som arbetar brottsförebyggande. Likaså är det bra med företagare som samverkar för att förhindra stölder. Den uppfattningen delar vi med justitieministern.
Men någonstans går gränsen. Och frågan är vad som tvingar fram den nuvarande utvecklingen där kommunstyrelseordförande i 73 kommuner uppger att det förekommer verksamheter i deras kommuner "av karaktären medborgargarden eller liknande".
I många fall kan det förhoppningsvis vara ett ökat samhällsengagemang som ligger bakom. Men det finns starka skäl att tro att det vi nu ser är ett resultat av ett hårdare och mer rättslöst samhälle. Eller helt enkelt en konsekvens av att polisen inte längre räcker till för att garantera medborgarna den säkerhet och den trygghet de har rätt till.
Fler poliser löser dock inte alla problem. Det är också viktigt att ge polisen möjlighet att genomföra ett jobb med kvalitet. Medborgarna har rätt till en viss service från polisen. När man ringer och anmäler ett brott ska man inte behöva vänta i timmar på hjälp. Det kan ta över en timme innan polis är på plats vid en grov misshandel och tre till fyra timmar innan polisen kommer fram efter ett inbrottslarm. Invånarna i glesbygden har också rätt till trygghet. I vissa delar av landet är det 20 mil till närmaste polisstation, som ofta är stängd på helger och kvällar. I ett närpolisområde sätts två poliser att ansvara för ett område som till ytan är större än hela Belgien.
Tyvärr fungerar polisorganisationen otillfredsställande i dag. Ett tydligt exempel på det att poliserna, i stället för att arbeta brottsförebyggande, ägnar tid till att skriva ut bandförhör. En uppgift som civilanställda kan genomföra. Genom att låta poliserna själva få vara med och påverka sin situation kan de också ägna sin tid till att förhindra brott och på vis förbättra servicen gentemot medborgarna.
Det är allvarligt när kommunalråden tappar tilltron till polisen. Det är därför hög tid att ta deras och medborgarnas oro på allvar. Polisförbundet kommer fram till valet att konsekvent ta upp frågan om polisens roll i vårt samhälle. Av socialdemokraternas partipolitiska riktlinjer framgår att det ska finnas polisnärvaro under dygnets alla timmar året om. Det är dags för socialdemokraterna att visa att de tänker leva upp till löftet. Risken är annars stor att medborgargarden och privata väktare tar vid där polisen inte räcker till.
Under de kommande veckorna kommer Polisförbundet att ta upp polisfrågorna vid möten med samtliga sju riksdagspartier, i flera fall på partiledarnivå.
Jan Karlsen
020416:
DN 020410 sid A 6:
"Medborgargarden inte alls vanligare.
Polisförbundets larm om att medborgargarden breder ut sig i landets kommuner tillbakavisas bestämt av Brottsförebyggande rådet (Brå) som anser att tisdagens debattartikel i DN av Polisförbundets ordförande Jan Karlsen är missvisande.
MEDBORGARGARDEN har inte alls blivit vanligare, säger Erik Grevholm på Brå. Det man menar med medborgargarden är grupper som använder kriminella metoder för att skydda sina intressen.
Polisfölbundets Jan Karlsen hävdar att medborgargarden finns i var tredje svensk kommun enligt en undersökning som förbundet låtit göra och som besvarats av 234 av landets 289 kommunledare.
"Känner du till om det förekommer verksamheter i din kommun av karaktären medborgargarden eller liknande, som arbetar för att öka medborgarnas trygghet?"
Så lyder sista frågan i undersökningen och 31 procent av de 234 kommunalråden eller kommunstyrelseordförandena svarade ja.
Det som finns är oftast grupper och organisationer som morsor eller farsor på stan, grannsamverkan och företagarforeningar som samarbetar med polisen, säger Erik Grevholm.
BEVÄPNADE och aggressivt påksvingande gäng av ilskna grannar är sällsynta, kortlivade företeelser.
- Det finns många skrämmande exempel ute i världen på en samhällsutveckling där invånarna till slut tar lagen i egna händer för att polisen inte räcker till, säger Jan Karlsen. Vi är inte där än, men tendenserna är tydliga.
Hans syfte med debattartikeln var att väcka politikerna och få dem att gå över partigränserna i samarbete om en ny policy för polisens arbete och medborgarnas trygghet.
Det är ekonomerna som detaljstyr polisarbetet nu, inte medborgarnas rätt till trygghet, säger han. Vi har fler undersökningar som bland annat visar hur larmutryckningar fördröjs i timmar för att administrativa chefer säger nej till övertid för enskilda medlemmar i piketen, och hur till exempel två polismän bevakar ett område stort som Belgien.
FÖR FYRA ÅR SEDAN berättade ett medborgargarde i blekingska Kallinge att det ertappat några personer som bröt sig in i en bil. Gardet gav inbrottstjuvarna ett rejält kok stryk och hotade dem med motorsåg innan de fick löpa.
- Gardet försvann efter en kort period men gjorde någon positiv insats när det tipsade oss så att vi kunde gripa några biltjuvar, säger närpolischefen Tommy Carlsson i Ronneby. De bidrog också med ett mått av civilkurage.
På många orter i Sverige finns sammanslutningar av företagare som åker runt och patrullerar på nätterna. Men de har inget med halvillegala medborgargarden att göra, utan har i regel mycket gott samarbete med polisen.
DE ERSÄTTER INTE polisen men är ett väldigt bra komplement, säger Ejlon Johansson, närpolischef i Eksjö. De kan ringa särskilda polisnummer om de gör några iakttagelser. Vi har stoppat både stulna bilar och bilar med stöldgods efter tips av dessa patruller. Hade polisen haft mer resurser hade vi kunnat göra ännu fler ingripanden efter deras tips.
MARIANNELUNDSÅKARNA startades av företagare för fem år sedan då ortens polisstation lades ned samtidigt som det var många inbrott.
- Vi vill skydda var egendom. Men när vi tittar till våra företag så tar vi också en sväng förbi skolan, säger en medlem av Mariannelundsåkarna.
Leif Norrman leif.norrman@dn.se 08-738 11 44
Anita Sjöblom anita.sjoblom@dn.se 08-738 10 45 "
DN 030130 sid 4:
"Bristande bildning ger farliga poliser"
"Dålig analytisk förmåga bakom kårens skadliga vi och dom-attityd, menar kriminologen Jerzy Sarnecki"
"Polisens öppna förakt mot EU-demonstranterna i Göteborg var ett extremt uttryck för den skadliga vi och dom-attityd som finns inom kåren. Den mentaliteten blir ännu farligare i det vardagliga arbetet, där polisen ofta träffar socialt mycket utsatta och försvarslösa människor. Polisen måste bli bättre på att analysera de samhällsproblem de skall hantera. Dagens bristfälliga utbildning bör ersättas med akademiska studier, där de blivande poliserna får breda samhällsvetenskapliga kunskaper, skriver professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki."
"Av Göteborgskommitténs rapport kan många slutsatser dras. En uppenbar sådan är att våra poliser behöver en betydligt bättre förståelse av den värld de verkar i. Polisens uppträdande i samband med demonstrationerna i Göteborg antyder att man inte alltid förstod det sociala och politiska sammanhang i vilket man agerade. Emellanåt förefaller man också ha uppvisat bristande förmåga att förutse vilka konsekvenser, både lång- och kortsiktiga, vissa typer av polisiära åtgärder skulle komma att få.
För att på rätt sätt kunna bemöta människor, både i speciella situationer (som i Göteborg sommaren 2001) och till vardags, räcker det inte med de, om än viktiga, rent polisiära kunskaperna. Av en modern och välfungerande polis krävs därutöver en god förankring i, och förståelse av, omvärlden. För att kunna utföra sina uppgifter som företrädare för en demokratisk rättsstat är det nödvändigt att polisen förmår se sitt eget arbete i ett brett samhälleligt sammanhang.
Något förenklat uttryckt räcker det inte för den enskilda polisen att veta hur han eller hon skingrar en demonstration som riskerar att bli våldsam. Det är lika viktigt att veta varför människorna demonstrerar, vilka de är och inte minst vad som gör att demonstranterna är våldsamma. Den typen av analytisk förmåga är också central när det gäller stora delar av det vardagliga polisarbetet.
I dag krävs av poliser att de ska kunna skaffa sig en god bild av de samhällsproblem de ska hantera, analysera denna bild, på basis av detta fatta beslut om vilka åtgärder som är mest relevanta, genomföra dessa åtgärder och utvärdera de uppnådda effekterna. Det är detta som kallas för ett problemorienterat polisarbete och det är på den punkten det brustit i Göteborg, liksom det ofta brister i många mer vardagliga situationer.
Ytterst oroande var det förakt som vissa poliser öppet visade och uttryckte mot de politiskt engagerade ungdomarna.
Händelserna i Göteborg är ett extremt exempel, men långt ifrån det enda, på den "vi och dom-attityd" som finns i delar av poliskåren. Hur olycklig denna attityd än må ha varit i samband med Göteborgshändelserna är den troligen ännu farligare i samband med det dagliga polisarbetet. Där träffar poliser ofta socialt mycket utsatta människor som inte är lika välartikulerade och organiserade som anti-EU-demonstranter. Dessa människor uppträder mycket sällan i medierna och polisens agerande gentemot dem blir bara granskat i kommissioner i ytterst spektakulära fall (som till exempel i Osmo Vallo-fallet).
En central fråga i detta sammanhang är hur polisutbildningen bör vara utformad. Denna fråga är i dag mycket aktuell eftersom det för närvarande utbildas fler poliser i Sverige än någonsin tidigare.
Andra utbildningar, till exempel socionom-, sjuksköterske- och lärarutbildningen, sker numera inom ramen för högskolan. Bland allmänheten är förmodligen få medvetna om att just polisutbildningen inte är en högskoleutbildning. Polishögskolan (PHS) är således, trots det stolta namnet, ingen högskola utan en vanlig polis- eller yrkesskola. Trots detta uppfyller de som antas till polisutbildningen ofta med råge intagningskraven till universitet och högskola. Många blivande poliser har dessutom åtskilliga akademiska poäng innan de börjar sin utbildning på Polishögskolan.
Att polisutbildningen inte är en högskoleutbildning får dock allvarliga konsekvenser för utbildningens kvalitet. Förutom att utbildningen saknar en naturlig forskningsanknytning bygger polisutbildningen vid PHS i alltför liten utsträckning på en vetenskaplig grund (vilket leder till att inte heller polisarbete gör det i särskilt stor utsträckning). Ytterst få av lärarna har forskarbakgrund. Förslag från bland annat en expertutredning som syftat till att råda bot på dessa problem har hitintills inte genomförts.
Under senare år har emellertid en del positiva förändringar skett. Främst gäller det de nya utbildningarna i Umeå och Växjö, där utbyggnaden av polisutbildningen har ägt rum i anslutning till universiteten. Också i Stockholm, där fortfarande flertalet nya poliser utbildas, började en förändring ske genom bland annat etablerandet av ett samarbete med Uppsala universitets juridiska institution och Stockholms universitets kriminologiska institution. Man har också börjat (om än så länge i blygsam omfattning) anställa forskarutbildad personal.
Samarbetet med Stockholms universitets kriminologiska institution (för närvarande den enda i sitt slag i landet) har inneburit att de studerande vid Polishögskolan läste en introduktionskurs i kriminologi tillsammans med de ordinarie studenterna på den akademiska grundutbildningen. Kursen gav de blivande poliserna grundläggande kunskaper i teorier om sociologiska, socialpsykologiska, psykologiska och medicinska förklaringar till brottslighet, betydelsen av genus i kriminologiska sammanhang, metoder att studera brottslighetens omfattning och karaktär, variationer av brottslighet över tid och mellan olika platser samt orsaker till dessa variationer, rättssociologiska aspekter på straffrätten, kriminalpolitiken och dess effekter och mycket annat.
Undervisningen bedrevs på ett för universitetet typiskt sätt med kritisk granskning och allsidig belysning av presenterade problem och teorier. Efter examination fick de studerande vid polisskolan fem högskolepoäng som de kan tillgodoräkna sig vid fortsatta högskolestudier.
Det vore fel att påstå att samarbetet med Polishögskolan till att börja med var någon enkel fråga för oss på universitetet. Vi kände en viss oro och en del fördomar fick diskuteras. Tre terminer senare har vi fått svar på de flesta av de frågor vi bekymrade oss för.
Sammanfattningsvis kan man säga att det går alldeles utmärkt att utbilda polisstuderande i universitetsmiljön. Det går också bra att integrera de blivande poliserna med "vanliga" universitetsstuderande, även med studenter som har en starkt kritisk hållning till polisen. På många sätt blir sådana integrerade grupper mycket mera spännande att undervisa. Inte minst när Göteborgshändelserna diskuteras. De seminarier vi hade kring dessa händelser i samband med studier av stämplings- och konfliktperspektiv på brottsligheten, var nyttiga både för våra blivande poliser och för våra vanliga studenter.
Detta samarbete ligger för närvarande nere medan universitetet och PHS diskuterar dess framtida utformning. Båda parter anser att samarbetet måste utvecklas och fördjupas även om vi än så länge inte är helt överens om formerna. Sett från universitetets horisont är skälen till en "akademisering" av polisutbildningen många.
Andelen högskoleutbildade i samhället blir allt större. För att våra blivande poliser även i framtiden ska kunna använda sitt viktigaste vapen, förmågan att skickligt kunna kommunicera med omgivningen, bör nivån och statusen på polisutbildningen naturligtvis inte vara lägre än utbildningsnivån för en stor del av de människor de kommer att möta i sitt yrkesliv. Att integrera blivande poliser med övriga universitets- och högskolestudenter är alltså en viktig demokratisk fråga. Som det ser ut i dag är risken stor för att eleverna vid polisskolan i Stockholm segregeras i sin egen värld ute på Sörentorp (ett gammalt militärområde där skolan är förlagd), vilket lätt skapar den farliga "vi och dom-attityden".
Att PHS i dagsläget inte är en högskola innebär att de "poäng" som studenterna får där inte är högskolepoäng och därför inte kan tillgodoräknas studenterna vid fortsatta högskolestudier. "Polisskolan" borde i stället göras om till en riktig högskola. Utbildningen bör, som all annan högre utbildning, bygga på vetenskaplig grund och ha forskningsanknytning. Det är därför lämpligt att förlägga en stor del av polisutbildningen vid universiteten och högskolorna.
Den grundläggande polisutbildningen skulle förslagsvis kunna ge 80 högskolepoäng (motsvarande två års heltidsstudier). Efter viss tjänstgöring ska möjligheten finnas att, för de intresserade och lämpade, genomgå ytterligare utbildning om 40 högskolepoäng, innebärande en viss specialisering samt möjligheter till fil kand-examen och till befordran. Efter vidare tjänstgöring och ytterligare utbildning och specialisering ska också en magisterexamen i poliskunskap kunna erhållas. De poliser som är intresserade av forskning och utbildning av nya poliser ska sedan kunna fortsätta med en licentiat- och/eller doktorsexamen.
Formerna för denna integrering av polisutbildningen i högskolan kan till exempel likna de i dag redan existerande högskoleutbildningarna av lärare, socionomer, psykologer och journalister.
Jag tror att den typ av bred samhällsvetenskaplig kunskap som universitetet kan erbjuda är minst lika nödvändig för dagens polis som kunskaper i juridik, bilkörning eller vapenanvändning. Jag menar vidare att stora delar av denna kunskap ska förmedlas i akademisk miljö och i gemenskap med andra studenter.
Jag anser att en snabb omvandling av polisutbildningen till en akademisk utbildning är en av de åtgärder som är nödvändiga för att minska sannolikheten för att Göteborgshändelserna ska upprepas i framtiden. En sådan omvandling är även viktig för att idén om det problemorienterade polisarbetet inom rimlig framtid ska kunna bli verklighet.
Jerzy Sarnecki "
020519:
DN 020519 sid A4:
"Professor Jerzy Sarnecki attackerar oprofessionella behandlingar av unga brottslingar:
"Banar väg för krav på hårdare tag"
Ungdomsbrottslingar blir ofta utsatta för behandlingsåtgärder som är skrämmande oprofessionella. Personalen som arbetar med dessa frågor kan sakna de mest elementära kunskaper om orsaker till ungas problem. I en del fall köper kommuner och andra ansvariga behandlingsprogram som visat sig verkningslösa eller till och med skadliga. Okunskapen skapar utrymme för alla dem som söker lättköpta poänger genom krav på hårdare tag, skriver Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi."
"Dagens intensiva debatt om ungdomsbrottligheten karakteriseras av två allvarliga kunskapsluckor. Dels tycks det som om man har glömt de "gamla" en gång så självklara kunskaperna om brottslighetens sociala orsaker, dels har man inte tagit till sig de nya kunskaperna om effekter av olika typer av åtgärder mot unga lagöverträdare.
Riksdagen gav 1956 justitieministern i uppdrag att tillkalla en sakkunniggrupp för att utreda ungdomsbrottslighetens orsaker. Så påbörjades en stor undersökning av medicinska, psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska orsaker till ungdomsbrottsligheten. Undersökningen fick det för oss otidsenliga namnet "1956 års klientelundersökning av unga lagöverträdare".
I slutet av 1970-talet fick jag som ung forskare på Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att i samarbete med några av utredningens veteraner göra en uppföljning av den aktuella undersökningen genom att åter söka upp de en gång i tiden undersökta individerna och genom att föra samman resultat från de fem tidigare publicerade rapporterna. Klientelundersökningens "pojkar" hade då hunnit bli i genomsnitt drygt 30 år gamla och vi kunde få facit på hur deras liv utvecklats.
De allra viktigaste fynden från denna undersökning visar att det i materialet fanns en liten grupp individer som växte upp under mycket dåliga familjeförhållanden. Dessa individer (cirka 3 procent av en normalgrupp av Stockholmspojkar födda i slutet av 40- och i början av 50-talet) löpte ungefär 200 gånger större risk att senare i livet utveckla grov asocialitet, än den dryga hälften av de undersökta pojkarna som kom från välfungerande familjer. I den ena gruppen var till exempel andelen grova narkotikamissbrukare 40 procent, i den andra 0,2 procent.
De dåliga familjeförhållandena karakteriserades av faderns alkoholmissbruk, föräldrarnas bristande tillsyn över barnen, dåliga relationer mellan föräldrarna och mellan föräldrarna och barnen, generellt otrygga uppväxtförhållanden, låg kulturell nivå, tillhörighet till socialgrupp tre samt fattigdom. Om man till detta lade sådana förhållanden hos de unga själva som asociala kamrater, omfattande kriminalitet i ungdomsåren och skolproblem, ökade risken för negativ utveckling senare i livet ytterligare. Dessa fynd stämmer tämligen väl överens med den på 70-talet så populära teorin om det sociala arvet som lanserades av Gustav Jonsson.
Vid tiden för uppföljningen var detta de faktorer som var kända för att ligga bakom det eländiga liv som en mindre grupp av 40- och 50-talister hade levt och ännu lever. Men vilka är de faktorer som ligger bakom problem hos dagens ungdomar och yngre vuxna? Är dessa så annorlunda som dagens debatt antyder? Någon lika allsidig undersökning som 1956 års har tyvärr inte genomförts. Personligen tycker jag att det är dags att en ny utredning med liknande uppdrag snarast tillsätts. Det finns emellertid en hel del forskning som tyder på att de sociala faktorerna bakom brottslighet, missbruk etc i dag är påfallande lika de faktorer som gällde för efterkrigsgenerationen.
Självfallet finns det en del skillnader. Samhället har genomgått stora förändringar, vilka bland annat lett till att brottsligheten ökat kraftigt jämfört med 50- och 60-talen. Riskfaktorerna har i viss mån förändrats. Således hittar vi bland föräldrar till dagens generation av grovt kriminella och på annat sätt socialt utslagna ungdomar inte bara ett stort antal alkoholiserade fäder, utan också alkoholiserade mödrar samt föräldrar som missbrukar narkotika.
Socialgruppstillhörigheten slår också litet annorlunda i dag. Det är inte arbetarbarn som är kraftigt utsatta utan barn till personer som inte går att klassificera i socialgrupper eftersom de aldrig, eller i alla fall inte på mycket länge, har haft något yrke. Det är missbrukare, psykiskt sjuka, permanent arbetslösa och på annat sätt människor uteslutna ur det etablerade samhället. Vi har också fått en ny riskgrupp bestående av barn till de invandrade föräldrar som aldrig fått eller kunnat komma in i det svenska samhället.
I övrigt tycks dock riskfaktorerna inte ha förändrats särskilt mycket. Det är alltså fortfarande barn till de mest socialt utsatta föräldrarna som ärver sina föräldrars utsatthet även om denna utsatthet kanske ser delvis annorlunda ut. En gång i tiden var detta en självklar utgångspunkt för debatten om ungdomsbrottsligheten och åtgärder mot denna.
Det är möjligt att en sådan kunskapsbakgrund fortfarande är den självklara utgångspunkten för vissa debattörer - som dock inte verkar anse det nödvändigt att tydliggöra sitt perspektiv. För flertalet diskussionsdeltagare tycks dessvärre insikterna om den sociala utsatthetens betydelse för utvecklingen av asocialitet vara okända eller glömda.
Hur är det då med de så kallade neuropsykologiska faktorerna som framhålls så starkt i dagens debatt? Där har det skett en dramatisk utveckling av kunskaper. Jag tror att de som helt avfärdar dessa nya fynd begår ett lika stort misstag som de som försöker förklara all brottslighet och annat avvikande beteende med hjälp av dessa.
För mig är det uppenbart att olika typer av medfödd och förvärvad neuropsykologisk sårbarhet har betydelse både för den grova ungdomsbrottsligheten och missbruket och för hur livet kommer att gestaltas för de unga i vuxen ålder. Denna sårbarhet ska läggas till de riskfaktorer som nämns ovan. Det är också viktigt att poängtera att denna sårbarhet samverkar när det gäller riskerna med de tidigare nämnda faktorerna. Ett barn med ad/hd, sensationssökande personlighet, kognitiva störningar eller andra typer av sårbarheter kommer förstås att ha mycket större möjligheter att kunna leva ett bra liv om det växer upp i en välfungerande familj som har förmåga att anpassa uppfostran till barnets behov och i ett samhälle som har resurser och förmåga att ge adekvat stöd till denna familj.
Det är således som vanligt fråga om ett samspel mellan de biologiska, psykologiska och sociala faktorerna. Jag tror att det finns ytterst få forskare på området som på allvar skulle hävda att de biologiska faktorerna dominerar i detta samspel.
Dagens debattörer tycks glömma att de allra flesta av oss begår något eller några få mindre grova brott. En stor del av denna brottslighet begås i tonåren och kommer aldrig till myndigheternas kännedom. De allra flesta som begår den sortens brott åker heller aldrig fast - trots detta växer de upp till hyggligt folk. De i denna grupp som på grund av olika tillfälligheter åker fast behöver ingen annan påföljd än en utskällning. Risken att de återfaller är ytterst liten.
Annat gäller för den förhållandevis lilla grupp av högriskindivider som jag beskrivit ovan. Denna grupp kräver givetvis åtgärder från samhällets sida. På den tiden då teorin om det sociala arvet dominerade i debatten ansågs det självklart att dessa individer behöver behandling som är relaterad till de sociala omständigheter under vilka de lever. Under slutet av 70-talet och under 80-talet har denna "behandlingsideologi" fått stark kritik. Bland annat visade dåtida forskning att behandlingsåtgärder ofta inte gav avsett resultat och ibland till och med var skadliga. Dåtidens paroll inom behandlingen var "nothing works". Denna pessimistiska inställning ökade intresset för den så kallade neoklassicistiska inriktningen inom rättssystemet som bland annat ledde till framhävandet av straff som en adekvat åtgärd mot unga lagöverträdare.
Den moderna internationella utvärderingsforskningen visar emellertid att behandling av unga lagöverträdare samt av barn i riskzonen för asocialitet, visst kan vara framgångsrik. Behandlingen måste emellertid vara professionellt utformad och anpassad till de ungas problem och behov. Möjligen har man under den "behandlingsoptimistiska" tiden haft för höga förväntningar på behandlingseffekter. Men att bra behandling fungerar är i dag tämligen uppenbart. Vad som däremot inte fungerar enligt nya forskningsrön är olika typer av grymma straff av typen "botcamps" där ungdomar med sociala problem i avskräckande syfte utsätts för militär drill och fysiska bestraffningar.
Detta innebär inte att man ska vara okritisk mot en hel del av den behandling som svenska ungdomar med sociala problem blir utsatta för.
En del av dessa behandlingar är till exempel skrämmande oprofessionella både när det gäller innehållet och när det gäller den personal som arbetar med dessa. I många fall används skattepengar för att anlita personer, organisationer och inte minst företag som uppenbarligen saknar förutsättningar att lyckas. De som genomför dessa program tycks sakna de mest elementära kunskaper om orsaker till de ungas problem och resultat av utvärderingar av olika typer av behandlingsåtgärder. I en hel del fall köper kommuner och andra behandlingsansvariga program som sedan länge har visat sig verkningslösa eller till och med skadliga.
Också de program som vid internationella utvärderingar har visat sig fungera, kan vanligen inte direkt tillämpas i Sverige. Dessa program har ofta utvecklats och utvärderats i USA, där både brottsligheten och andra sociala problem är mycket olika de svenska. Det krävs en noggrann anpassning och utprovning av dessa metoder om de med framgång ska kunna användas hos oss. Tyvärr är den så kallade behandlingssvängen ytterst modekänslig. Eftersom de som tillämpar metoderna sällan har solida kunskaper och programmen nästan aldrig utvärderas, är benägenheten att ändra behandlingsinriktningen stor när nya idéer får uppmärksamhet i debatten.
Det finns fortfarande ett omfattande motstånd i Sverige mot vetenskapligt hållbara utvärderingar av behandlingar inom det sociala området. Det finns också en stor ovilja att bygga åtgärderna på grundläggande och systematiska kunskaper om sociala orsaker till brottslighet och andra problem hos de unga.
Det finns troligen ytterst få branscher som använder så liten andel av sina resurser för utvecklings- och utvärderingsinsatser. Det är denna ovilja att bygga på kunskaper om problemens orsaker och effekter av åtgärder, snarare än resursbrister, som gör att våra framgångar i kampen mot brottsligheten och andra problem bland unga inte är särskilt imponerande. Vilket i sin tur skapar utrymme för alla dem som söker lättköpta politiska - och populistiska - poäng på krav på hårdare tag.
Jerzy Sarnecki "
7952-7956 Från Statistiska centralbyrån (SCB) på Intertnet 070602:
Domstolsverksamheter ingår i 34.
Box 1386, 111 93 Stockholm.Tfn: 08-401 87 00. Fax: 08-411 90 75
Ansvarar för officiell statistik på området
Rättsväsende:
Brott
För brott lagförda personer
Kriminalvård
Återfall i brott
Rättsväsende
 Misstänkta personer
Uppklarade brott
Anmälda brott
Personer lagförda för narkotikabrott
Personer lagförda för brott
Domstolsstatistik
Kriminalvård
Återfall i brott
Läs även SCB:s tidskrift Välfärd.
Kortadress : www.scb.se/RV |
Myndigheter under departementen i maj 2008.
Integrations- och jämställdhetsdepartementet:
Box 49132, 100 29 Stockholm
Tfn 08-20 17 70
Box 2066, 103 12 Stockholm
Tfn 08-617 64 21
Box 3397, 103 68 Stockholm
Tfn 08 - 440 10 60
Nämnden mot diskriminering
Box 16300, 103 25 Stockholm
Tfn 08 - 545 292 46
Box 3327, 103 66 Stockholm
Tfn 08 - 50 88 87 80
Box 3045, 103 64 Stockholm
Tfn 08 - 50 88 87 00
Box 17801, 118 94 Stockholm
Tfn 08-566 219 00
Justitiedepartementet
Box 470, 901 09 Umeå
Tfn 090 - 70 82 00
Arbetsområde: prövar ärenden om brottsskadeersättning och fördelar medel ur brottsofferfonden.
601 80 Norrköping
Tfn 077 - 22 80 800
Arbetsområde: Kriminalvården verkställer straff och ansvarar för personer misstänkta för brott i tre verksamhetsgrenar - fängelse, frivård och häkte.
601 70 Norrköping
Tfn 011-15 60 00
Arbetsområde: Migrationsverket ansvarar för tillstånd eller visum för besök, tillstånd för bosättning i Sverige,
asylprocessen (från ansökan till uppehållstillstånd eller självmant återvändande), medborgarskap och stöd för frivillig återvandring.
Box 12256, 102 26 Stockholm
Tfn 08 - 401 90 00
Arbetsområde: Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet samt chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium. Till Rikspolisstyrelsen hör säkerhetspolisen och en enhet för ledning av polisverksamhet - Rikskriminalpolisen.
Socialdepartementet.
Statens institutionsstyrelse ansvarar för tvångsvård av unga och vuxna på särskilda institutioner.
Till Entrésidan
Till Introduktionen
Till Forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem.
Till Verksamheter i Sverige och i världen.
Till Verksamheter i rollerna A och B
Till Sven Wimnells systemtabell.
Till popup-tabell.
©1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008. 2009, 2010, 2011, 2012, 2013. 2014, Sven Wimnell, arkitekt SAR.
Epost: sven.wimnell@telia.com
140410. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr7952-7956.html
|
