DN 030222 sid 4:

"Vi måste få en bostadspolitik värd namnet"

"Bostadsbyggandet i Sverige har länge varit ett av de lägsta i Euro. Byggandet är för dyrt och därmed också boendet. Det kommer konsumenterna inte att acceptera hur länge som helst. Den varningen får regeringen av åtta tunga socialdemokrater i facket och riksdagen. De kräver ekonomiska stimulanser för att öka takten i bostadsproduktionen. Byggmomsen bör sänkas generellt eller slopas. Särskilda insatser bör göras för ekonomiskt svaga grupper. Ingen skall behöva betala mer än 20 procent av inkomsten i hyra. Arbetarrörelsen måste återupprätta den sociala bostadspolitiken, skriver de."

"Vi är oroade för hur det står till med den klassiskt formulerade målsättningen "allas rätt till en bostad till rimliga kostnader", som följt med arbetarrörelsen sedan tidigt 1900-tal. "Få säger prosit när den fattige nyser" lyder ett gammalt danskt ordspråk. Och precis så fungerar dagens bostadsmarknad i Sverige. De grupper som redan har svårt att med ekonomiska medel skaffa sig den bostad de eftersöker - såsom ungdomar, invandrare och ensamstående med barn - möter i dag en situation där deras valfrihet i boendet begränsas mer och mer.

Få lyssnar på dem. I bostadsförmedlingens dagliga telefonkö får de och andra vänta länge. Inga banktjänstemän gör "vågen" när de gör ett tappert besök på sitt bankkontor för att finansiera och förverkliga sina bostadsdrömmar.

Skillnader i möjligheter att välja märks naturligtvis särskilt mycket i storstäderna, men listan på kommuner med bostadsbrist blir allt längre för varje år. I ungefär en tredjedel av landets kommuner finns bostadsbristens plåga, men även i de övriga kommunerna utgör bostadspolitiken ett bekymmer. Där ställs i stället frågan: Vad gör vi med vårt överskott på bostäder?

Förändringen av bostadspolitiken under 1990-talet har gjort att bostaden för många blivit ett högriskprojekt snarare än den trygghet som boendet givetvis borde vara. Att efterfråga en nyproducerad bostad - oavsett om det är bostads- eller hyresrätt - är redan i dag en exklusivitet för alltför många sökande

Allt detta förvärras nu dessutom av att bostadsbyggandet minskar, vilket med nuvarande förutsättningar gör att regeringens mål om 120 000 bostäder under perioden 2002-2006 blir allt svårare att nå. Boverkets prognos om 22 000 nya bostäder år 2003 kommer med nuvarande takt knappast att nås. I våra storstäder gapar nyligen färdigställda lyxlägenheter tomma och outhyrda i attraktiva områden som monument över de snabba klippens tid i svensk bostadsbyggnadshistoria. Det sena 1990-talets högkonjunktur ledde till att vissa byggföretag ägnade all sin nyproduktion åt tänkbara, nyrika IT-miljonärer som skulle befästa sin ställning genom ett exklusivt boende. När denna illusion lämnat branschen står byggmaskinerna stilla, vilket är allvarligt för alla.

Skärpt kommunalt ansvar för bostadsförsörjningen, investeringsbidrag för byggande av bland annat hyresrätter och bättre möjligheter till förtätning i städerna är några positiva åtgärder som vidtagits under senare år, men mycket tyder på att detta är långt ifrån tillräckligt.

För att lösa de flesta människors bostadsbehov krävs en snabb ökning av bostadsbyggandet. Det behövs såväl kortsiktiga ekonomiska stimulanser som mer genomgripande grepp för att komma åt problem och samtidigt öka takten i bostadsproduktionen. En generell sänkning av eller slopande av momsen för bostadsbyggande eller motsvarande insatser kan gott och väl prövas.

Men en momssänkning måste få det genomslag som statsmakterna ställer upp, nämligen rejält billigare lägenheter och boende för konsumenten. Momssänkningen i sig själv leder inte per automatik till ökad konkurrens med den struktur vi har i dag. Här bör till någon form av överenskommelse mellan samhället och byggindustrin där byggaktörerna får sänkt byggmoms, men som motprestation måste de då pressa byggkostnaderna nedåt.

Vi är övertygade om att det därutöver kommer att krävas ännu större ingrepp för att komma åt problemen. Vi måste aktivt med den samlade bostadspolitiken se till att:

* Öka konkurrensen på byggmarknaden och pressa kostnaderna.
* Skapa förutsättningar för att producera bostäder som människor har råd att bo i.
* Stärka ekonomiskt svaga hushåll med utbyggda stödformer.

Boendet i framtiden ska vara så utformat till regelverk och finansieringssystem att det på sikt inte ska behöva kosta mer än 20 procent av hushållens inkomster. Ingen ska behöva betala mer. För att klara en sådan generell princip krävs att byggsektorns konkurrenshämmande inslag hävs, att stat och kommun riktar sina ekonomiska och politiska insatser till särskilt utsatta grupper och områden samt att allmännyttans och bruksvärdessystemets principer upprätthålls.

Vi anser det också motiverat med ett ökat inslag av selektiva insatser i den meningen att särskilt utsatta grupper i 2000-talets boendesektor bör få särskilt utformade stöd.

* Det gäller unga människor, där vi vill återinföra möjligheten till egnahemslån.
* Varje barn i skolåldern ska ha rätt till ett eget rum genom en revidering av begreppet trångboddhet med mera.
* Det gäller allmänna hushåll utan finansiella möjligheter att köpa småhus eller bostadsrätt, där vi vill trygga hyresrätten som upplåtelseform genom att kraftigt öka investeringsbidraget.

Regeringen har också inrättat Byggkostnadsforum som ska verka för en ökad effektivitet och lägre kostnader i byggande och boende genom att fungera som kunskaps- och idébank för byggherrar, kommuner, myndigheter och byggentreprenörer. Detta är bra. Samtidigt måste vi gå vidare och bland annat ge Konkurrensverket väsentligt vidgade befogenheter för att bryta upp monopolliknande förhållanden.

Byggkommissionen har i sitt betänkande nyligen presenterat en rad förslag som exempelvis att stärka beställarledet, en lag om parternas ansvar för byggfel, en bygghaverikommission, en lag mot svart arbetskraft, stödformer till nya byggmetoder och ett nytt rot-avdrag för konsumenter. Detta är förslag som vi ser positivt på och som måste vägas in i den fortsatta diskussionen kring bostadsbyggandet.

Vår bostadspolitiska vision tar sin utgångspunkt i att bostaden ska betraktas som en social rättighet. I bostadspolitiken är samhällets uppgift att tillrättalägga marknaden på ett sådant sätt att alla bostadsbehövandes efterfrågan får genomslag, vilket självklart även gäller hushåll med låga inkomster.

Denna ledstjärna för bostadspolitiken har varit oerhört framgångsrik efter andra världskriget. Efter 1990-talets marknadsexperiment - ett förlorat årtionde - är det nu dags för Sverige att återta positionen som föregångare när det gäller boende och bostadsbyggande.

Boendet handlar om att vi bygger samhällen där vi lever våra liv. Ett bostadsområde är människorna som bor där, och det ska utformas utifrån deras behov och förhoppningar. Bostadspolitiken ska skapa möjligheter för alla att leva och bo i bra bostäder till rimliga kostnader med god kvalitet. Bostäder och bostadsområden måste därför vara estetiskt tilltalande, anpassade till IT-samhället och ekologiskt hållbara. Boendevillkor ska vara utformade så att de passar vid olika tider i livet, för unga som äldre. Hus och boendemiljöer måste byggas med hänsyn till de människor som ska leva i dem.

Regeringen har under senare år med olika stödåtgärder försökt stimulera fram byggande av olika typer av lägenheter, eller för att använda Europaspråk: socialt boende i form av student- och äldrebostäder.

Detta är utmärkt, men vän av ordning måste ställa sig följande fråga: Hur länge accepterar konsumenterna det faktum att Sverige år efter år uppvisar ett bostadsbyggande som är ett av de lägsta i Europa, ett för dyrt byggande samt för många ett för dyrt boende? Vi måste återta en social bostadspolitik värd namnet också i praktisk politik.


Leif Håkansson Andre vice ordförande LO

Kjell Dahlström
Förbundsordförande Skogs- och Träfacket

Hans Tilly
Förbundsordförande Byggnadsarbetareförbundet

Ninel Jansson
Förbundsordförande Handelsanställdas förbund

Lars-Åke Lundin
Förbundsordförande Målareförbundet

Stig Larsson
Förbundsordförande Elektrikerförbundet

Siw Wittgren-Ahl
Bostadsansvarig Socialdemokratiska kvinnoförbundet, riksdagsledamot (s)

Ronny Olander
Riksdagsledamot (s) "

DN 030220 sid 4:
"Bostadsbyggandet går mot kollaps"

"En kollaps hotar flerbostadsbyggandet i Sverige. Endast 10 000 lägenheter i flerbostadshus kommer att byggas i år. Inklusive småhusbyggandet påbörjas 18 300 bostäder. Nästa år kommer totalt knappt 16 500 nya bostäder att börja byggas, visar en ny prognos som Sveriges Byggindustriers ekonomer lägger fram i dag. Det är långt kvar till regeringens mål på 30 000 nya bostäder per år. Och den har sig själv att skylla. Regeringens dåliga hantering av planerna på sänkt byggmoms har lett till ytterligare ett förlorat år för bostadsbyggandet, skriver ekonomerna."

"Sverige måste öka bostadsbyggandet. Om det är alla eniga _ byggare, politiker och samhällsplanerare. I början av 1990-talet föll produktionen från 70 000 till 15 000 bostäder per år, den lägsta nivån sedan andra världskriget. Därefter har bostadsbyggandet ökat något, men förra året påbörjades bara 20 600 bostäder i Sverige.

I den allmänna debatten får man ibland intrycket att bostadsbyggandet ökat till hyggliga nivåer under de senaste åren. Men verkligheten är att Sverige har västvärldens lägsta bostadsbyggande och så har det varit de senaste tio åren.

Och läget är egentligen ännu värre. Som framgår av den prognos som Sveriges Byggindustriers ekonomer presenterar i dag, hotar vad som i värsta fall kan bli en kollaps av flerbostadsbyggandet. Vi räknar med att endast cirka 10 000 lägenheter i flerbostadshus kommer att byggas i år. Tas även småhusbyggandet med påbörjas 18 300 bostäder. Det blir ännu mindre år 2004, då knappt 16 500 nya bostäder kommer att börja byggas. Det är långt under regeringens mål på 30 000 nya bostäder per år.

Fallande bostadsinvesteringar hotar tillväxt och välstånd och bristen på bostäder kan skapa oövervinneliga problem för den enskilde. De fallande bostadsinvesteringarna är också den viktigaste förklaringen till att 14 000 personer i byggindustrin nu riskerar att bli av med sina jobb. Detta är sammantaget ett rejält underkännande av bostadspolitiken.

Flera faktorer ligger bakom nedgången i flerbostadsbyggandet. Nyproduktion av bostadsrätter har varit ett viktigt inslag i bostadsbyggandet de senaste åren. En stark drivkraft bakom bostadsrättsbyggandet har varit att priserna i beståndet stigit snabbt. För de framtida investeringarna är prisutvecklingen således en nyckelfråga.

Våra beräkningar tyder på att priserna kan ha ökat något snabbare än vad som är motiverat utifrån fundamentala faktorer. Detta tillsammans med en förväntad svag utveckling av hushållens disponibla inkomster kommer troligen att leda till oförändrade eller sjunkande priser på bostadsrätter. Därmed försvinner en viktig drivkraft bakom detta byggande.

Den viktigaste förklaringen till de försämrade utsikterna står dock att finna i regeringens bostadspolitik, hur paradoxalt det än kan låta. Under valrörelsen började flera företrädare för regeringen tala om en momssänkning på bostadsbyggandet. I budgetpropositionen i höstas aviserade regeringen att man avsåg att sänka byggmomsen för vissa typer av byggande. Skrivningarna i propositionen var dock mycket vaga och därför uppstod en stor osäkerhet om de framtida spelreglerna. Osäkerheten gjorde att många investerare valde att avvakta med igångsättning av nya projekt, vilket bland annat manifesterade sig i ett fall i antalet beviljade bygglov och orderingång.

I december presenterades en promemoria som skulle innehålla det efterlängtade klargörandet om hur sänkningen av byggmomsen skulle gå till. Inte bara vi, utan säkert många andra, blev nog förvånade när momssänkningen visade sig bli ett traditionellt investeringsbidrag med ett stort antal restriktioner. Bland dessa kan nämnas att lägenheter med en yta som överstiger 60 kvadratmeter inte får något bidrag alls. I övrigt är det nya stödet i allt väsentligt identiskt med det nu existerande stödet. En, för staten, viktig skillnad är att detta stöd leder till minskade inkomster i stället för ökade utgifter.

Dessutom är det, trots promemorian, fortfarande oklart hur stödet slutligen ska utformas. Nu är förslaget ute på remiss, varför osäkerheten kommer att kvarstå tills riksdagen fattar beslut, vilket inte väntas ske förrän i början av sommaren. Bara hanteringen i sig har alltså lett till ett förlorat år för bostadsbyggandet.

Nya stödregler leder också till att många projekt måste ritas om för att passa stöden - och inte för att passa vad hyresgästerna egentligen vill ha. Allt detta sätter fingret på den nuvarande politikens största tillkortakommande: den är ett lapptäcke av tillfälliga åtgärder.

Höstens erfarenheter är alltså illavarslande. Den bilden bekräftas om vi ser på erfarenheterna av tidigare stöd. Sedan 1996 har det funnits stöd till olika kategoribostäder (student-, ungdoms- och äldrebostäder) i flera omgångar. Erfarenheterna av stödens förmåga att lyfta byggandet avskräcker: trots bidragen har antalet färdigställda kategoribostäder mer än halverats sedan 1996. Det är med andra ord inte sannolikt att regeringen denna gång kommer att kunna lösa problemen genom att använda samma verktyg som tidigare visat sig vara verkningslösa.

Ett annat exempel på luftslottsbygge är de 20 000 bostäder som enligt majoriteten i Stockholms stadshus ska byggas under den kommande mandatperioden. En närmare granskning av planerna visar att huvuddelen av projekten, som omfattar 15 000 lägenheter, befinner sig i ett mycket tidigt skede av den tidsödande planprocessen. Bland annat återstår hanteringen av överklaganden i olika instanser. Detta innebär att en del av projekten kan stoppas, i andra fall kan igångsättningen dröja, troligtvis i flera år.

Det finns lagakraftvunna detaljplaner endast för projekt som omfattar 5 000 lägenheter. Här kan byggherren ansöka om bygglov i de fall där projekteringen är klar. Det innebär att det kan dröja länge, även för de projekt vars detaljplan är godkänd, innan de är färdigställda och inflyttningsbara.

Bostadspolitiken kan lite grovt summeras som en blandning av överambition och övertro på möjligheten att planera och centralstyra. Misslyckandet avspeglas i att bostadssektorn aldrig utvecklats till en normalt fungerande marknad. Bostadsbrist, hyresreglering, svarta pengar vid lägenhetsbyten, bristande konkurrens, stora ombyggnadsbehov och svag teknikutveckling samt ett ideligen ändrat regelverk är alla hörnstenar i det numer skakiga bygge som utgör bostadspolitiken.

Att skapa en fungerande bostadsmarknad tar givetvis tid. Regelverk, skatter, attityder och traditioner måste förändras. Alla aktörer i byggprocessen har sin roll att spela. Mycket kan branschen själv förbättra - och mycket har branschen redan förbättrat. Det gäller en rad förhållanden som inkluderar till exempel att snabbare ta till sig ny teknik, fortsätta det medvetna arbetet mot svartjobb och öka det industrialiserade byggandet. Det gäller även arbetet med att öka beställarnas upphandlingskompetens och förbättra kravspecifikationer, liksom att höja den förhållandevis låga utbildningsnivån samt att utforma lönesystemen på ett modernare sätt.

Det är dock på den politiska nivån som de grundläggande förutsättningarna för en marknad måste beslutas. Inte heller här kan allt göras på en gång, men det viktiga är att lägga fast en trovärdig strategi för att skapa långsiktiga och stabila förutsättningar. Det krävs också en insikt om att den nuvarande bostadspolitiken inte fungerar, och att fler specialregler och specialbidrag bara gör skogen än mer osynlig för alla träd.

En förutsättning för att bostadsbyggandet ska ta fart är att det skapas en fungerande hyresmarknad bland annat med flera alternativa upplåtelseformer. Vidare behövs en effektivare planprocess. Men framför allt måste skattetrycket på byggandet och boendet sänkas. Så pass mycket som 65 procent av hyran i en ny hyresbostad är i dag skatt. Boendet är alltså kraftigt överbeskattat. Att genomföra en momssänkning på allt bostadsbyggande skulle minska dagens skattediskriminering.

Byggföretagen vill bygga! Men för att komma dit måste det skapas en fungerande marknad för byggsektorn - utan specialregelverk och utan överbeskattning. Vi vill inte ha subventioner utan samma villkor som näringslivet i övrigt. Först då kan vi få ökat byggande, starkare konkurrens, lägre kostnadsutveckling och en långsiktigt högre produktivitetsutveckling inom hela byggbranschen.

Lars Jagrén
Peter Stoltz
Jessica Johansson. "