(SAB opolitiska delar av S. DC, DK opolitiska delar av 355-359)

Länkar till bilagor till forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem finns i:
Sven Wimnell 080203+++ Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Ett forskningsarbete. Utredningar och deras innehåll. (http://wimnell.com/omr40zf.pdf)
Observera att bilagor med äldre datum delvis kan vara inaktuella.
Länkar till de senaste bilagorna finns på entrésidan. För att komma dit klicka på Till Entrésidan

Om man vill komma till ett annat av de 129 områdena:
Klicka på Till Sven Wimnells systemtabell. eller Till popup-tabell.
och klicka där på önskat område.

Länkar till fackföreningar och företagareföreningar finns i:
Sven Wimnell 27 februari 2010 + 3 april 2014: Fackföreningar och arbetsgivareföreningar 2014. Statistik om arbete och näringar. Arbetsförmedlingens hemsida. http://wimnell.com/omr658f.pdf
Här finns tusentals länkar.

Länkar till statliga myndigheter m m finns i:
Sven Wimnell 3 april 2014: Statstisk årsbok för Sverige 2014 och regeringens verksamheter inlagt i 22 politikområden. Med många länkar till myndigheter o d och bibliotekssystem.
http://wimnell.com/omr36-39zzj.pdf
Här finns bl a uppgifter om SAB, DC och DK.

Länkar till universitet och högskolor, utbildning och forskning finns i:
Sven Wimnell 10 april 2012: Universitet och högskolor. Utbildning och forskning. http://wimnell.com/omr40zh.pdf

Länkar till mänskliga rättigheter finns i :
Sven Wimnell 4 maj 2011: Om mänskliga rättigheter 2007 i alla världens länder enligt Urikesdepartementets utredningar.
http://wimnell.com/omr103a.pdf

En äldre delvis inaktuell beskrivning av företagsplanering finns i:
Sven Wimnell 20 oktober 2001. Samhällsplanering och företagsplanering. 41 sidor (http://wimnell.com/omr658b.pdf)
(I denna sammanställning finns hänvisningar till en gammal adress för Sven Wimnells hemsida. Adressen är ändrad och är nu http://wimnell.com)

Länkar i Mölndals stadsbiblioteks länkkatalog finns i :
Sven Wimnell 991006: SAB-systemet, en pdf-fil på 42 sidor med hjälp av Mölndals biblioteks länkkatalog. En sammanställning från Mölndals stadsbiblioteks länkkatalog. Länkarna ordnade enligt Sven Wimnells systemtabell. (http://wimnell.com/omr102e.pdf)
Så såg länkarna ut 1999. Många tusen utvalda länkar i alla ämnen, sorterade som böckerna på biblioteket. 2014 kan de vara ändrade, sök på
Länkkatalogen: http://webbkatalog.molndal.se/default.htm
Q EKONOMI OCH NÄRINGSVÄSEN.:
http://webbkatalog.molndal.se/xq.htm
Qb Företagsekonomi :
http://webbkatalog.molndal.se/xqb.htm
O SAMHÄLLS- OCH RÄTTSVETENSKAP:
http://webbkatalog.molndal.se/xo.htm
Oha Arbete och arbetsmarknad:
http://webbkatalog.molndal.se/xoha.htm

Sven Wimnell 3 april 2014: Statstisk årsbok för Sverige 2014 och regeringens verksamheter inlagt i 22 politikområden. Med många länkar till myndigheter o d och bibliotekssystem. http://wimnell.com/omr36-39zzj.pdf
Här finns bl a uppgifter om SAB, DC och DK och Mölndal 2014

Beskrivningar och länkar om sociala miljöer, världen, våld, diskriminering, skolan och mobbning och mycket annat finns i :
Sven Wimnell 16 mars 2008: Något om sociala miljöer. Kompletterad 1 juni 2012 med våldet i världen, mänskliga rättigheter, mobbning, diskriminering o d. http://wimnell.com/omr7952-7956d.pdf

Sven Wimnell 050206+100201+100211: SW-klassifikationssystem med inagda: LIBRIS/SAB, sverige.se 2008, SCBs forskningsämnen, CPV för varor/tjänster, SNI arbetsställen 1998, SSYK yrken, SUN 2000 utbildningar. SPIN 2007 varor och tjänster, SNI 2007 näringsgrenar, Statistisk årsbok för Sverige 2010 och Samhällsguiden 2007. 2010 CPV ej aktuell.(http://wimnell.com/omr40t.pdf)

Sven Wimnell 031020:Om hård och mjuk infostruktur. Information, informationsteknik, informationssystem, tillväxt, välfärdsfördelning och demokrati och dylikt. (http://wimnell.com/omr40b.pdf)

031105 Förslag till mjuk infostruktur på SverigeDirekt.pdf (http://wimnell.com/omr40c.pdf)

Sven Wimnell 040308: Mellanöstern, hela världen, Sverige och den strategiska IT-gruppen. (http://wimnell.com/omr40e.pdf)

Sven Wimnell 040421: Utbildningar vid universitet och högskolor (http://wimnell.com/omr40f.pdf) Beakta datum.

Sven Wimnell 041112 ändrad 050121: Sammanställning om samhällsplaneringens problem. (http://wimnell.com/omr40g.pdf)

Sven Wimnell 041214+tillägg 060220 och 060525: Kunskaper vid universitet och högskolor i Sverige. Från en pågående, ej avslutad, undersökning. (http://wimnell.com/omr40h.pdf)

Sven Wimnell 050109: Infostruktur. Klassifikationssystem: LIBRIS - SAB och SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40i.pdf)

Sven Wimnell 050101: SCB:s forskningsämnen inlagda i SW-systemet. Samt nedlagda SAFARIs ämnen inlagda i SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40j.html)

Sven Wimnell 050112: Termer ur MeSH (Medical Subject Headings). (http://wimnell.com/omr40k.html)

Sven Wimnell 050112: Några databaser och bibliotek. (http://wimnell.com/omr40l.html)

Sven Wimnell 050121+100201: sverige.se som ersatt SverigeDirekt. Kompletterad 050411 med Riksdagens samhällsguide. Kommentar 2010: sverige.se lades ner 080305. (http://wimnell.com/omr40m.pdf)

Sven Wimnell 080516: sverige.se lades ner 080305. Någon ersättning finns inte. Här är sverige.se från 050116 med klickbara Internetadresser. (http://wimnell.com/omr40mc.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Från Internet 050126. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40n.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40o.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Områdena 66-69 förkortade. (http://wimnell.com/omr40p.pdf) Ej aktuell 2010.

Sven Wimnell 050203 +100201+100211: SNI 2002. Och antalet arbetsställen 1999. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201+100211 med SNI 2007. (http://wimnell.com/omr40q.pdf)

Sven Wimnell 050203: SSYK 96. STANDARD FÖR SVENSK YRKESKLASSIFICERING.Yrken inplacerade i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40r.pdf)

Sven Wimnell 050206: SUN, utbildningsklasser, Inlagda i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40s.pdf)

Sven Wimnell 050224: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Katastrof- och krisberedskap. Välfärdsfördelning. (http://wimnell.com/omr40u.pdf)

Sven Wimnell 050403. Lärarutbildning. Forskning. Samhällsplanering. Skolan. (http://wimnell.com/omr40v.pdf)

Sven Wimnell 040505: Ny gymnasieskola. (http://wimnell.com/omr40vb.pdf)

Sven Wimnell 050429: SW-klassifikationssystem, med inlagda klasser enligt “Nordisk Outline”, klassifikationssystem för museer. (http://wimnell.com/omr40x.pdf)

Sven Wimnell 050510+050610: Världshistorien och framtiden. Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen ? (http://wimnell.com/omr40y.pdf)

Sven Wimnell 051106+051109: Tillstånd och förändringar utomlands och i Sverige oroar. Vad göra ? Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen ? (http://wimnell.com/omr40z.pdf)

Sven Wimnell 051120: Det viktigaste problemet är: välfärden och välfärdsfördelningen, inte arbetslösheten. (http://wimnell.com/omr40za.pdf)

Sven Wimnell 051215: Om SCBs rapport Trender och prognoser 2005. (http://wimnell.com/omr40zb.pdf)

Sven Wimnell 060127: Samhällsplaneringens problem. Demokrati med kunskaper hos alla. Kriser och välfärd alla dagar. Ansvarskommittén. Tsunamikatastrofen. Krisberedskap. (http://wimnell.com/omr40zc.pdf)

Sven Wimnell 070224: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter. Kunskaper om verksamheterna och deras samband för bättre demokrati och bättre framtid i en gemensam värld. (http://wimnell.com/omr40ze.pdf)

Sven Wimnell 8 april 2011 Statliga myndigheter mm och några av deras webbkartor på Internet.
http://wimnell.com/omr40zg.pdf

Sven Wimnell 050920: Välfärd, skatter, arbete, tillväxt. (http://wimnell.com/omr36-39i.pdf)

Sven Wimnell 060111: Om LO-rapporten Vad vill egentligen moderaterna? Med kommentarter för partierna inför valet 2006. (http://wimnell.com/omr36-39j.pdf)

Sven Wimnell 060316+tillägg 060326: Om alliansens skattelättnader, som ej bör genomföras, och om andra bättre skatteförslag. Bl a slopad individuell TV-avgift. (http://wimnell.com/omr36-39k.pdf)

Sven Wimnell 060327: TV-avgiften i proposition 2005/06:112. Avgifter för privathushåll: De individuella TV-avgifterna bör slopas, och ersättas med en kollektivavgift för alla privathushåll, betald av riksdagen. (wimnell.com/omr36-39l.pdf)

Sven Wimnell 060408: Budgetpropositionen våren 2006. Levnadskostnader. Skatter. bidrag. Förbättringar för dem med låga inkomster. Pensionärer. Icke-pensionärer.
(http://wimnell.com/omr36-39m.pdf)

Sven Wimnell 060813: De borgerliga gynnar i valet 2006 mest de höga inkomsterna. (http://wimnell.com/omr36-39n.pdf)

Sven Wimnell 060921: Alliansen vann valet 2006. Epoken Göran Persson är slut. (http://wimnell.com/omr36-39o.pdf)

Sven Wimnell 061023: Politik efter valet 2006. (http://wimnell.com/omr36-39p.pdf)

Sven Wimnell 070111+070223: Den borgerliga regeringens skatter och skattepropaganda. Utdrag ur omr36-39o.pdf+omr36-39p.pdf . Och något om oppositionen. (http://wimnell.com/omr36-39q.pdf)

Sven Wimnell 070328: Om socialdemokraterna och regeringen. Om skatter och skatteförslag. (http://wimnell.com/omr36-39r.pdf)

Sven Wimnell 070419: Skatter och bidrag för 2008. (http://wimnell.com/omr36-39s.pdf)

Sven Wimnell 080202: Fördomar, kunskaper, moral, politik för välfärdsfördelning och koldioxid. (http://wimnell.com/omr36-39t.pdf)

Sven Wimnell 080528: Komplement till 36-39t.pdf (http://wimnell.com/omr36-39u.pdf)

Sven Wimnell 080808: TV-avgiften, skatterna och pensionärerna. (http://wimnell.com/omr36-39v.pdf)

Sven Wimnell 081108: Politik hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39x.pdf)

Socialdemokraterna. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgets.pdf)

Miljöpartiet. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgetmp.pdf)

Vänsterpartiet. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgetv.pdf)

Sven Wimnell 090131: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Världen och Sverige i början på 2009. (http://wimnell.com/omr36-39y.pdf)

Sven Wimnell 090315+090319: Globaliseringsrådets skatteutredningar och andra utredningar om levnadskostnader, skatter, bidrag och välfärdsfördelning. (http://wimnell.com/omr36-39z.pdf)

Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och välfärdsfördelning.
(http://wimnell.com/omr36-39za.pdf)

Sven Wimnell 31 januari 2010: Statistikområden i Statistisk års-bok för Sverige 2010 och något om planering, hushållsekonomi och skatter o d.
(http://wimnell.com/omr36-39zb.pdf)

Sven Wimnell 8 mars 2010 : Politik i början på 2010. Skolverkets förslag. Demonstration av klassifikationssystem för verksamheter. En fortsättning på 36-39za. (http://wimnell.com/omr36-39zc.pdf)

Sven Wimnell 10 april 2010 :En fortsättning på 36-39zc. Politik mm. Grundskolan. Universitet och Högskolor.
(http://wimnell.com/omr36-39zd.pdf)

Sven Wimnell 25 juni 2010 : En fortsättning på 36-39zd. Samhällsplaneringens problem, gymnasiet och politik april-juni 2010.
http://wimnell.com/omr36-39ze.pdf

Sven Wimnell 080524+100201: Länkar i Sunets Webbkatalog, Mölndals länkkatalog och Länkskafferiet samt myndigheter mm under departementen sorterade enligt SW-klassifikationssystem (http://wimnell.com/omr102h.pdf) sverige.se lades ner 080305.

Sven Wimnell 080427: Sökmotorer, ämneskataloger o d på Internet 1999. (http://wimnell.com/omr102i.pdf)

Sven Wimnell 4 maj 2011: Om mänskliga rättigheter 2007 i alla världens länder enligt Urikesdepartementets utredningar.
http://wimnell.com/omr103a.pdf

Skoldatanätet och klassifikationssystemet för verksamheter
(http://wimnell.com/omr107b.html)

Sven Wimnell 051015: Om EU. Politikområden. Kommissionen. Parlamentet. Utskott. Ledamöter. EU-nämnden. EU-historia. mm. Förslag till ny konstitution. Grundlag. Folkomröstningar. Lagrådet. Junilistan. (http://wimnell.com/omr32a.pdf)

http://wimnell.com/omr32b.pdf (tillägg 100510) Demokratiutredningens slutbetänkande SOU 2000:1

Delar på område 657 som gäller den socialdemokratiska regeringen mellan valen 2002 och 2006, och som 080225 tagits bort från område 61 och lagts på en särskild sida http://wimnell.com/omr61b.html

030419:På väg mot 24-timmarsmyndighete
(http://wimnell.com/omr6520b.pdf)

040113:Palestina och Israel. Historia, krig och konflikter .
(http://wimnell.com/omr6525c.pdf)

Delar på område 6525-6529 som gäller den socialdemokratiska regeringen mellan valen 2002 och 2006, och som 080225 tagits bort från område 6525-6529 och lagts på en särskild sida http://wimnell.com/omr6525-6529d.html Sven Wimnell 20 oktober 2001. Samhällsplanering och företagsplanering. 41 sidor (http://wimnell.com/omr658b.pdf)
(I denna sammanställning finns hänvisningar till en gammal adress för Sven Wimnells hemsida. Adressen är ändrad och är nu http://wimnell.com)

Fackförbunden 2004, antal medlemmar. (http://wimnell.com/omr658e.pdf)

Sven Wimnell 27 februari 2010 + 3 april 2014: Fackföreningar och arbetsgivareföreningar 2014. Statistik om arbete och näringar. Arbetsförmedlingens hemsida. http://wimnell.com/omr658f.pdf

Klassifikation av Byggnadsverk och Utrymmen - huvudstudie. Slutrapport 2002-06-18. http://wimnell.com/omr69c.pdf

Två debattartiklar om bostadsbyggandet. "Ge oss en bostadspolitik värd namnet." och "Bostadsbyggandet går mot kollaps." pdf(http://wimnell.com/omr69d.html)

Delar på område 70 som gäller den socialdemokratiska regeringen mellan valen 2002 och 2006, och som 080225 tagits bort från område 70 och lagts på en särskild sida http://wimnell.com/omr70b.html

Sven Wimnell 11 januari 2012 Kulturutredningar och kulturbudgetar http://wimnell.com/omr70c.pdf

Att utbilda arkitekter Sveriges Arkitekters utbildningspolicy (http://wimnell.com/omr71d.pdf)

Sven Wimnell 061213: Järnväg i Strängnäs (http://wimnell.com/omr71e.pdf)

Sven Wimnell 071222: Artiklar från Tidskriften PLAN nr 5-6 2007. Klimatplanering. (http://wimnell.com/omr71f.pdf)

Sven Wimnell 081112: Hållbar stadsutveckling. (http://wimnell.com/omr71g.pdf)

Delar på område 7951 som gäller den socialdemokratiska regeringen mellan valen 2002 och 2006, och som 080225 tagits bort från område 7951 och lagts på en särskild sida http://wimnell.com/omr7951b.html

Delar på område 7952-7956 som gäller den socialdemokratiska regeringen mellan valen 2002 och 2006, och som 080225 tagits bort från område 7952-7956 och lagts på en särskild sida http://wimnell.com/omr7952-7956b.html

Sven Wimnell: Från Migrationsverkets hemsida 080316 (http://wimnell.com/omr7952-7956c.pdf)

Sven Wimnell 16 mars 2008: Något om sociala miljöer. Kompletterad 1 juni 2012 med våldet i världen, mänskliga rättigheter, mobbning, diskriminering o d. http://wimnell.com/omr7952-7956d.pdf

Sven Wimnell 050611: Utdrag ur Demokratirådets rapport 2005: Mediernas integritet (SNS). (http://wimnell.com/omr907a.pdf)

Sven Wimnell 9 jan 2012:
http://Världsarvslistan http://whc.unesco.org/en/list/
http://wimnell.com/omr91b.pdf

FNs historia och verksamheter (http://wimnell.com/omr93b.html)

Sven Wimnell 080201: Sveriges och omvärldens historia. (http://wimnell.com/omr93c.pdf)

Beskrivningar av olika slag daterade 2013 och tidigare,
Nytt finns i ovanstående sammanställningar.

Beskrivningarna var intressanta när de lades in. Vilket värde de har nu är okart. Men de belyser vad området handlar om, och det är en viktig uppgift. Vad som hänt senare behandlas i de sammanställningar som förtecknats här tidigare. Det allra senaste finns på entrésidan. För att komma dit klicka på Till Entrésidan

Innehåll:

Det regeringen arbetar med enligt Internet 080216.
Krig leder alltid till fattigdom.
Sluta att köpa israeliska varor.
DEN NORSKE NOBELKOMITE.
Nobels Fredspris for 2004.
Nobels Fredspris for 2001.
Nobels fredspris.
The Nobel Peace Prize 2003
Europa är ett falskt stycke

Sven Wimnell 080216: Det regeringen arbetar med enligt Internet 080216.

"Krig leder alltid till fattigdom."

- Trots att många av världens fattigaste länder antingen är i krig eller har befunnit sig i krig saknades länge forskning om krigets konsekvenser. Antingen tittade man på orsakerna till varför krig uppstår eller på återuppbyggnads-processen. Hur ett lands ekonomi och sociala situation påverkas under själva kriget var ett svart hål. Och det hålet har vi försökt att fylla.

Så förklarade forskarna Francis Stewart och Valpy Fitzgerald från Queen Elizabeth House på Oxford College, grunderna till det sjuåriga forskningsprojekt vars resultat presenterades i boken "War and underdevelopment: The economic and social consequences of war", på Palmecentrets seminarium med samma namn
   - Det har traditionellt existerat två angreppssätt när det gäller ekonomier i krigssituationer; antingen gör omvärlden, förutom viss akut nödhjälp, inga insatser innan kriget är över, eller så betraktar man ekonomierna som mer eller mindre normala. Vårt angreppssätt byggde på tanken ingen av dessa strategier är tillräcklig, förklarade Francis Stewart.
   Forskningsprojektet, som bland annat har finansierats av svenska SIDA, är det kanske första seriösa tvärvetenskapliga försöket att kartlägga de sociala och ekonomiska konsekvenserna av krigshandlingar. Man har studerat både orsakerna till och effekterna av krig. Målsättningen har varit att utifrån empiriska studier fastställa hur ett lands ekonomi påverkas av krig och att utifrån denna kunskap även identifiera och rekommendera riktlinjer för att minska de mänskliga och ekonomiska kostnaderna av krig.
   Stewart och Fitzgerald började med att studera efterkrigstidens krig och konflikter. Antalet allvarliga krig har ökat sedan 1950-talet, även om en mindre minskning märktes mellan 1995 och 1998.
   Efter Berlinsmurens fall och det kalla krigets slut 1989 har mellan 34 och 54 väpnade konflikter utkämpats varje år, den överväldigande majoriteten av dessa har ägt rum i eller mellan världens fattigaste stater. Den vanligaste konflikten har varit inomstatlig, men med inblandning av externa krafter. Afrika har drabbats hårdast, mellan 1960 och 1995 dödades 1.5 procent av befolkningen i olika krig.

Krig och fattigdom
Undersökningen visar ett klart samband mellan krig och fattigdom, det förra leder alltid till det senare. Däremot är det motsatta sambandet mindre självklart. Det finns inga konkreta fakta som tyder på att fattigdom i sig är en krigsorsak, snarare handlar det om något som projektet kallar horisontell fattigdom, det vill säga att ett samhälle präglas av en ojämlik fördelning av tillgångar och möjligheter till ekonomisk, social och politisk påverkan.
   - Om dessa horisontella olikheter dessutom hänger samman med gruppidentiteter, om etniska eller religiösa grupper har ojämlika möjligheter, då finns stora risker för att konflikter ska bryta ut, konstaterade Francis Stewart.
   Att staters ekonomier påverkas av krig är ganska självklart, däremot är det svårare att ange hur stora kostnaderna för ett krig är. Det handlar om att beräkna hur ett lands ekonomi skulle sett ut om det inte hade utsatts för krig. Detta har forskarna gjort genom att ett specifikt lands utveckling har jämförts och vägts mot de genomsnittliga utvecklingssiffrorna för en region.

Sju krigsutsatta länder
Forskningsprojektets empiriska del detaljstuderade sju krigsutsatta länders ekonomier: Afghanistan, Moçambique, Nicaragua, Sierra Leone, Sri Lanka, Sudan och Uganda. Skillnaderna mellan länderna har varit stora. Bruttonationalprodukten sjönk som mest med 48 procent i Irak och 14 procent i Nicaragua, medan motsvarande siffra för Uganda stannade vid en minskning med 0.5 procent.
   Krigets följder på ekonomin märks tydligt på både makro- och mikronivå, men också på en nivå däremellan, som författarna har valt att kalla mesonivå.
   På makronivå är den mest direkta påverkan ett fall i industri- och jordbruksproduktion. Nedgången är ofta dramatisk. Exporten drabbas hårt, dels av produktionsbortfallet och dels av att oroligheterna i samband med krig leder till en inriktning på lokala marknader snarare än export. Däremot påverkas importen inte lika kraftigt, ofta på grund av utländskt bistånd, vilket dock leder till allvarliga konsekvenser för valutareserven som äts upp av handelsunderskottet. En ökad satsning på militärutgifter i krigets spår spär dessutom ytterligare på handelsunderskottet och leder också till ett generellt budgetunderskott och därmed minskade möjligheter för inhemsk ekonomisk utveckling.
   Statens intäktsmöjligheter drabbas framför allt vad gäller landsbygden, skatteintäkterna sjunker och ersätts med biståndspengar. Centralmaktens försök att kontrollera ekonomin leder ofta till framväxten av svarta marknader.
   Ett av de mer oväntade resultaten av forskningsprojektet var däremot att de krigsutsatta staterna lyckades hålla inflationen på en förhållandevis låg nivå.
   På mesonivån innebär krig en omstrukturering från kommersiellt inriktat jordbruk till självhushåll. Industriproduktion ersätts av handel, framför allt smuggling. Statens sociala satsningar på utbildning och hälsovård sjunker, men något förvånande inte alltid. I Nicaragua och Moçambique ökade till och med de sociala satsningarna under kriget.

Kvinnornas roll viktigare
- Hur ett land drabbas av krig beror till stor del på myndigheterna. En stark centralmakt kan motverka de negativa aspekterna, men det räcker inte att centralmakten är stark, den måste också vara god, sa Francis Stewart.
   På micronivå innebär krig bland annat splittrade familjer, föräldralösa barn, flyktingskap samt en ökad roll och betydelse för kvinnor, eftersom männen till stor del är upptagna av kriget.
   Samtliga länderstudier visade kraftiga utvecklingskostnader, framför allt relaterade till förstörelsen av infrastruktur som jordbruksmark, vägar, broar och fabriker. Men krig slår inte bara sönder den fysiska infrastrukturen utan drabbar också humankapitalet. Den utbildade medelklassen slås sönder eller flyr, vilket i sin tur ger upphov till en ny relativt välbärgad klass av före detta invånare i exil. Dessa i sin tur kommer att spela en viktig ekonomisk roll genom utbetalningar till kvarvarande släktingar.
   Vilka är det då som betalar krigets kostnader i ett samhälle?
   - Oftast är det de fattiga, framför allt jordbrukare och städernas fattiga, som bär den största kostnaden genom att deras konsumtion minskar, konstaterade Francis Stewart.
   Enligt Francis Stewart beror krig oftast på tre samverkande orsaker. Människorna förlorar tron på sina möjligheter, samhällets sociala kontrakt bryter ihop samtidigt som ekonomiska, sociala och politiska konflikter framträder som kan tolkas i termer av identitetskonflikter. I vissa fall blir krig till och med ett "rationellt" val.
   - Vi måste inse att vissa människor har rationella motiv för krig, de tjänar på krig, säger Francis Stewart.
   Lösningen på konflikter blir därmed också mångbottnad. Dels gäller det att i en krigssituation se till att möta befolkningens omedelbara behov, framför allt vad gäller livsmedel och sjukvård, men också att undanröja och minimera orsakerna till krig.
   På den makroekonomiska nivån handlar det framför allt om att upprätthålla statens inkomstmöjligheter, att möjliggöra en fortsatt livsmedelsproduktion och exportmöjligheter.

Biståndsgivarnas ansvar
Valpy Fitzgerald var noga med att påpeka att om inte ekonomin på den makroekonomiska nivån fungerar kommer inte heller ekonomin på det lokala planet att kunna ge människor en utkomst och försörjningsmöjligheter.
   - Biståndsgivare, oavsett om det handlar om stater eller enskilda organisationer, bör därför alltid ha de makroekonomiska aspekterna i åtanke, menade Fitzgerald.
   Han konstaterade att bidragsgivarna många gånger har en stark påverkan på ett lands makroekonomiska situation utan att riktigt vara medvetna om detta. I vissa krigsdrabbade länder utgör biståndspengar upp mot hälften av landets budget och då kan resultatet bli förödande om man inte tänker och formulerar även makroekonomiska planer och mål.
   Valpy Fitzgerald menade också att det är viktigt att inse att en ekonomisk utveckling förekommer och är möjlig även under perioder av krig. Ekonomiskt bistånd och andra insatser under krig ökar också möjligheterna för en snabbare återhämtning när kriget väl är över.
   Men förutom de makroekonomiska insatserna är det också viktigt att undanröja de horisontella ojämlikheterna vad gäller politiska, ekonomiska och sociala möjligheter
   - Vi kan inte låta marknaden styra helt på egen hand, vi måste också titta på hur vi ska få en rättvis tillgång till exempelvis bank- och kreditsystem, utbildning och bostäder. Det finns exempel som visar att detta inte är omöjligt, säger Francis Stewart.
   Det gäller också att noga studera den demokratiska processen, menade Stewart. Exempelvis är det inte alltid säkert att ett flerpartisystem är ett effektivt och rättvist system i en stat där partiväsendet formas utifrån etniska linjer.
   - Vi ska alltid respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna, men i vissa lägen ska man kanske begränsa demokratin, exempelvis genom att införa alternativa valsystem som kräver två tredjedels majoritet för att skydda minoriteter. Vi måste vara öppna för nya lösningar, sa Francis Stewart.

Afghanistan hårdast drabbat
Tre av projektets länderstudier presenterades mer ingående; Moçambique, Nicaragua och Afghanistan. Av dessa är situationen svårast i det sistnämnda, inte minst med tanke på den senaste tidens händelser.
   - Centralmakten i Afghanistan har aldrig varit speciellt stark. Men efter Sovjets återtåg och år av inbördeskrig kollapsade den till slut så gott som helt 1995. Det innebar att det inte fanns någon kvar som kunde erbjuda befolkningen social service. Redan före den 11 september varnade FN för att mellan fem och sex miljoner människor hotas av svält, sa forskaren och Afghanistankännaren Peter Marsden.
   Han menade att projektets fokus på horisontella orättvisor väl kunde appliceras på situationen i Afghanistan. En av orsakerna till inbördeskriget efter den sovjetiska ockupationsmaktens återtåg var att folkgruppen pashtu, som utgör cirka 45 procent av befolkningen, nästan helt dominerade det politiska livet med få möjligheter för de övriga minoritetsfolken att nå eller göra sig hörda i maktens korridorer.
   Peter Marsden riktade skarp kritik mot de amerikanska bombningarna i Afgfhanistan. Den militära insatsen kommer att försvåra landets utveckling, även om talibanregimen skulle förlora makten.
   - De kommer inte att uppnå det strategiska målet att slå ut terroristerna, samtidigt som de försvårar allt utvecklingsarbete i landet. Jag var relativt optimistisk fram till den 7 oktober. Men bombningarna har gjort situationen miljoner gånger svårare. Det är svårt att se hur en ny regering ska kunna etableras efter talibanerna utan att uppfattas som en amerikansk marionett, sa Peter Marsden.

Regionala lösningar
Ett antal svenska forskare deltog i seminariet för att kommentera den nya bokens resultat. Björn Hättne från Göteborgs universitet ansåg att författarna på ett mycket intressant sätt lyckats peka på det tidigare förbisedda faktum att det ekonomiska livet fortgår även under krigshandlingar.
   Hättne påpekade också att projektets fokus på horisontella orättvisor inom ett land var ett fruktbart angreppssätt eftersom de flesta konflikter idag är inomstatliga. Men eftersom det ofta sker inblandning utifrån, oftast från närliggande länder inom regionen, bör man i framtiden fokusera mer på regionala lösningar av konflikter, sa Björn Hättne.
   Insatser för att stoppa en konflikt kan ske både före och efter att ett krig har brutit ut, men ju tidigare åtgärderna sätts in desto större är chanserna för att de ska lyckas, menade Hättne och förespråkade därför något som han kallade för "provention", snarare än prevention. Insatser bör vara inriktade både på att stoppa konflikter och att premiera och stödja fredliga strukturer, sa Björn Hättne.
   Håkan Wiberg från Uppsala universitet påpekade att krig ofta blir självgående. Den ursprungliga anledningen till krigsutbrottet försvinner ofta under stridernas lopp och kriget får sitt eget momentum och liv.
   - Vi bör inte enbart fråga oss varför kriget börjar utan också varför det fortsätter. Vi bör skilja på orsakerna till att krig uppstår och att krig fortsätter, för de är ofta olika, sa Håkan Wiberg.

Ett vidgat perspektiv
Anders Nilsson från Göteborg universitet anknöt också till beskrivningen av horisontella orättvisor, men menade att analysen borde utvidgas med socialpsykologiska teorier. Det räcker inte att enbart titta på kvantitativa ekonomiska faktorer, man måste också ta i beräkning människors subjektiva uppfattning av förändringar. Framför allt är det viktigt att vidga begreppsapparaten och även titta på samhällets eliter.
   Enligt Anders Nilsson uppstår konflikter i ett samspel mellan ett samhälles eliter och den "vanliga" befolkningen av bönder och arbetare. Ett uppfattat missnöje exploderar först när det instrumentaliseras i politiska termer av eliten. Det viktiga i samhällsanalysen blir därmed att titta på ett fenomen som Anders Nilsson kallar "the frustration gap", det vill säga skillnaden mellan förväntade livsbetingelser och kapaciteten att förverkliga dessa. När gapet blir för stort mellan den förväntade och den uppnådda levnadsnivån, och en elit förmår att politisera de spruckna förväntningarna, då är risken för konflikter som störst.
   - Den kvantitativa analysen räcker inte. Vi måste titta på människors egna uppfattningar och förväntningar för att förstå konflikters uppkomst, sa Anders Nilsson.

GELLERT TAMAS"

" K G Hammar och Carl Tham i upprop med 73 undertecknare:

"Sluta att köpa israeliska varor"

DEN NORSKE NOBELKOMITE

Nobels Fredspris for 2004

Den Norske Nobelkomite har bestemt at Nobels fredspris for 2004 skal tildelast Wangari Maathai for hennar innsats for ei berekraftig utvikling, demokrati og fred.

Fred på jorda avheng av at vi maktar å tryggja livsmiljøet. Maathai står i fremste rekke i kampen for å fremja ei økologisk forsvarleg sosial, økonomisk og kulturell utvikling i Kenya og i Afrika. Ho har eit heilskapleg perspektiv på ei berekraftig utvikling som femner om demokrati, menneskerettar og særleg kvinners rettar. Ho tenkjer globalt og handlar lokalt.

Maathai stod i motig strid mot det tidlegare undertrykkande regimet i Kenya. Hennar unike aksjonsformer verka til å setja søkjelyset på politisk undertrykking både nasjonalt og internasjonalt. Ho vart til inspirasjon for mange i striden for demokratiske rettar, og særleg oppmuntra ho kvinner til å forbetra sin situasjon.

Maathai kombinerer vitskap, sosialt engasjement og aktiv politikk. Meir enn berre å verja det miljø som finst, er det hennar strategi å tryggja og forsterka grunnlaget for ei berekraftig økologisk utvikling. Ho grunnla Green Belt Movement der ho gjennom nesten tretti år har mobilisert fattige kvinner til å planta 30 millionar tre. Metodane hennar er tekne i bruk også i andre land. Vi er alle vitne til korleis avskoging og skogsdød fører til ørkenspreiing i Afrika og trugar mange område i rundt om i verda - også i Europa. Vern om skog mot ørkenspreiing er ei vesentleg sak i strevet for å styrkja livsmiljøet på vår felles jord.

Ved opplæring, familieplanlegging, ernæring og kamp mot korrupsjon legg Green Belt Movement vilkåra til rette for utvikling nedanfrå. Vi trur Maathai er ei sterk røyst for dei beste kreftene i Afrika til å fremja fred og gode livsvilkår på kontinentet.

Wangari Maathai blir den fyrste kvinne frå Afrika som vert æra med Nobels fredspris. Ho blir også den fyrste afrikanar frå det store området mellom Sør-Afrika og Egypt som får prisen. Ho representerer eit eksempel og ei kjelde til inspirasjon for alle i Afrika som kjempar for ei berekraftig utvikling, demokrati og fred.

Oslo, 8. oktober 2004.

011012:

Nobels Fredspris for 2001

Den Norske Nobelkomite har bestemt at Nobels fredspris for 2001 skal tildeles De forente nasjoner (FN) og dets generalsekretær Kofi Annan, i to like store deler, for deres innsats for en bedre organisert og fredeligere verden.

Gjennom hundre år har Den Norske Nobelkomite vært opptatt av å styrke det organiserte samarbeid mellom stater. Slutten på den kalde krigen har endelig gjort det mulig for FN å spille mer av den rolle organisasjonen opprinnelig var tiltenkt. FN står i dag sentralt i arbeidet for fred og sikkerhet i verden og i den internasjonale mobiliseringen for å møte verdens økonomiske, sosiale og miljømessige utfordringer.

Kofi Annan har viet praktisk talt hele sitt yrkesaktive liv til FN. Som generalsekretær har han vært den sentrale person i organisasjonens vitalisering. Annan har klart understreket FNs tradisjonelle ansvar for fred og sikkerhet og betont dets forpliktelser overfor menneske-rettighetene. Han har tatt opp nye utfordringer som HIV/AIDS og internasjonal terrorisme og fått FN til å utnytte sine beskjedne midler mer effektivt. I en organisasjon som vanskelig kan bli mer enn hva medlemsstatene tillater, har han understreket at suvereniteten ikke kan være et skjold som medlemsstater skjuler sine overgrep bak.

FN har opplevd mange suksesser i sin historie, og mange tilbakeslag. I jubileumsåret ønsker Den Norske Nobelkomite gjennom denne første fredspris til FN som sådan å understreke at den eneste farbare vei til fred og samarbeid globalt går gjennom FN.

------------------------------
Om FN, rapport 2001: http://www.un.org/documents/ga/docs/56/a561e.pdf

010409:

Nobels fredspris

031210:

The Nobel Peace Prize 2003

Address by Professor Ole Danbolt Mjøs, Chairman of the Norwegian Nobel Committee, Oslo, December 10, 2003

Your Majesty, Your Royal Highnesses, Peace Prize Laureate, Excellencies, Ladies and Gentlemen,

"The Norwegian Nobel Committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2003 to Shirin Ebadi for her efforts for democracy and human rights. She has focused especially on the campaign for the rights of women and children." This was the first sentence of the Committee's announcement on 10 October of this year's Peace Prize Laureate. I believe this announcement has already changed your life, Shirin Ebadi. Your name will shine in the history of the Peace Prize. Let us hope that the prize will also inspire changes in your beloved home country, Iran, as well as in many other parts of the world where people need to hear your clear voice. And let me hasten to add – this applies to the western world as well. Fundamental values, such as liberty, justice and respect for human rights will – in all places and at all times – need vigilant and critical champions.

The great Persian poet, Rumi or Mowlavi as Iranians like to call him, lived in the 13th century. Somewhere in his great work "Mathnawi", there is a short poem about a miserable wretch who came under attack by a ferocious dragon. A heroic rescuer rushed in at the last moment, and Rumi's comment is:

"There are such helpers in the world, who rush to save
anyone who cries out. Like Mercy itself,
they run towards the screaming.

And they can't be bought off.
If you were to ask one of those, "Why did you come
so quickly?" he or she would say, "Because I heard
your helplessness."

Another of the great Persian poets, Saadi of Shiraz, who also lived in the 13th century, says in the well-known work "The Rose Garden" – Golistan – that he who is indifferent to the suffering of others is a traitor to that which is truly human.

Dear Shirin Ebadi,

You and the Iranian people represent the tradition of Saadi and Rumi. You are both guide and bridge-builder. You strive to bring people together across cultures, races and religions! That is your hallmark!

The Norwegian poet, Arne Paasche Aasen, wrote in 1939 the lovely poem "Your youth" – about being young in spirit – where he says:

"Now cries the world: We need your heart,
your gifts, your flaming spirit!
And were you to be given youth to have and keep
Then use it – use all your energy and powers"

Dear Shirin Ebadi,

You are young in spirit. You possess great gifts. You have a warm heart. You are brave. We admire your efforts. The world needs you!

Congratulations with the 2003 Nobel Peace Prize! The Norwegian Nobel Committee is convinced that the Peace Prize has been awarded to the right person, at the right time and in the right place. When the director of the Nobel Institute telephoned Shirin Ebadi's home in Teheran to tell her the good news, her husband answered that his wife was in Paris and would not be easy to get hold of – she had forgotten her mobile telephone at home. Nevertheless, the news that you had been awarded the Nobel Peace Prize reached you very quickly in Paris, and the entire conference broke out in enthusiastic jubilation. Later, we learned that you were not even aware that you had been nominated for the Nobel Peace Prize.

But then, reactions started pouring in. Not everyone knew your name, but the world understood immediately what the Committee meant: All people are entitled to fundamental rights, and at a time when Islam is being demonized in many quarters of the western world, it was the Norwegian Nobel Committee's wish to underline how important and how valuable it is to foster dialogue between peoples and between civilizations. This is a wish that most people share and that is why the reactions to this year's award have been so positive, even though we understand if you had perhaps hoped for a few more congratulations from the authorities of your own home country and region. And now, of course, you have suddenly become quite a world celebrity!

Today you are here, Shirin Ebadi, in Oslo City Hall to receive the Nobel Peace Prize for 2003. And we rejoice together with you, your closest family and friends, many of whom are present here today.

It is indeed a great pleasure for the Norwegian Nobel Committee to award – for the first time in history – the Nobel Peace Prize to a woman from the Muslim world - a woman that the world can be proud of, as can all other champions of human rights around the world.

It is our sincere hope that the people of Iran will feel joy that a citizen of their country – for the first time in history – receives the Nobel Peace Prize. And we hope that the prize will serve as inspiration for all those who are campaigning for human rights and democracy in your country, in the Muslim world and in all countries in the East and West – everywhere where human rights work needs inspiration and support.

Shirin Ebadi has been awarded the Nobel Peace Prize for her efforts for democracy and human rights and, in particular, for her fight for the rights of women and children. She has been very clear in her opposition to patriarchal cultures that deny equal rights to women, who represent half of the population. But mothers must also be aware of their responsibilities. They are the ones who bring up young boys to be men and who raise daughters to become strong women. Shirin Ebadi is the founder and leader of the Association for Support of Children's Rights in Iran, which has some 5000 members. The centre is located in Teheran and it produces information material for use in schools and operates an emergency hot line for children. The Nobel Committee hopes that the Nobel Peace Prize award to Shirin Ebadi will contribute to an increased focus on the rights of children the world over.

In an interview Shirin Ebadi was asked: "Do you have a message to send to Muslim women?" "Yes", she answered, "Keep on fighting". "Don't believe that you are meant to occupy a lower position in society. Get yourself an education! Do your best and compete in all areas of life. God created us all as equals. By fighting for equal status, we are doing what God wants us to do", argues Shirin Ebadi. In this respect, it is worth noting that some 60 percent of the students at the University of Teheran are, in fact, women. At the same time, we must not forget women's legitimate claim for equality before the law. In law and order, we must all be equal, and women must enjoy exactly the same rights as men. On this issue, Shirin Ebadi stands in the front ranks and we can but admire her for her efforts.

Many are those who have drawn benefit from Shirin Ebadi's commitment and capacity for work. She has pleaded the cause of refugees in a region where they are in such great numbers and so desperately need help. Furthermore, she has called attention to the rights of all citizens – also their right to freedom of expression - irrespective of religion, ethnic origin or political opinion.

As a lawyer, judge, lecturer, author and activist, her voice has sounded clearly and powerfully in her native country Iran, and also far beyond its national borders. She has come forward with professional force and unflagging courage, and she has defied any danger to her own safety. She is truly a woman of the people!

The campaign for fundamental human rights is her most important arena and no society can be called civilized if the rights of women and children fail to be respected. At a time of violence, she has staunchly upheld the principle of non-violence. For her, it is fundamental that the supreme political power of a society is founded on democratic elections. She emphasizes that information and dialogue constitute the best avenue toward a change of attitudes and a settling of conflicts. After years of reflection, she has come to the conclusion that revolution never leads to the changes promised by the revolutionaries. The road forward must move in the direction of non-violence and dialogue, law and order.

Again and again, this year's Laureate has stressed that she is an Iranian. "I am proud to be an Iranian. I shall live in Iran for as long as I possibly can," she says. For Shirin Ebadi, this has meant a life in fear, but she has learned to live with her fear and she is optimistic about the future. People insist on ruling themselves. The time when ruling powers could threaten their way to dominion is gone forever. Rulers "will realize that the time for governing through fear is drawing to a close the world over. Why should Iran be an exception?" she says.

The 110 persons and organizations that have been awarded the Nobel Peace Prize over the years are extremely diverse. But the majority of them have one thing in common – they are optimists, unshakable optimists. It is their optimism that gives them the inspiration they need in their struggles. Furthermore, many of the laureates are filled with a courage that we can scarcely understand. Even under the most challenging of circumstances, they keep going – day after day, year after year.

Shirin Ebadi has run great risks. As a lawyer, she brings cases to court that few others would venture to get involved in. Her ideas are spreading in ever-widening circles, and, to quote the Norwegian poet Paasche Aasen: You must be true to your own youth, "so that the field you plough can grow when your work is done."

There are several long lines running through the 102 years of Nobel Peace Prize history. In the last few decades, the most distinct of these has perhaps been the increasing emphasis that the Norwegian Nobel Committee has placed on democracy and human rights. Who was the first to receive the Peace Prize according to this tradition is open for debate. Was it the prize awarded to Woodrow Wilson in 1919 or to Carl von Ossietzky in 1935, or even the 1951 prize to the French union leader, Léon Jouhaux? Although human rights represent one dimension of all these three awards, there were also other dimensions involved. Hence, the first indisputable human rights prize was perhaps, after all, the one awarded to Albert Lutuli of South Africa in 1960.

In the more than four decades since, many such prizes have followed. Some names shine brighter than others: Martin Luther King (1964), Andrei Sakharov (1975), Amnesty International (1977), Lech Walesa (1983), Desmond Tutu (1984), Aung San Suu Kyi (1991) – and she is especially in our thoughts today – Rigoberta Menchú (1992) and Nelson Mandela (1993) and then this year, Shirin Ebadi. It is against this backdrop that we can more easily understand what this year's Laureate has achieved and what the consequences of such a prize can be, when it works at its best.

The idea of human rights and democracy is gaining ground - albeit slowly. Practising human rights is always a challenge; high demands will always be placed on those who wish to live up to their ideals. It is with great satisfaction that we see that the idea of people's right to govern themselves through free elections is gradually prevailing in many parts of the world. By comparison to only 10-15 years ago, all of eastern Europe, Russia and several other countries of the former Soviet Union, many states in eastern Asia and not least in Latin America, as well as a few in Africa have now adopted democratic forms of government. Perhaps the Norwegian Nobel Committee is able to stimulate a development that still has mainly local roots and explanations. Every nation must fight its own battle. But we who stand on the outside looking in can express our sympathy and make our contribution.

Shirin Ebadi is a conscious Muslim. She sees no conflict between Islam and fundamental human rights. Islam is a diverse religion. How the message of justice is to be realized in practice and how human integrity is to be preserved is an essential issue for Muslims of today. We shall listen to all positive, novel interpretations, all proposals of reform. Here too, women have an important role to play; no longer is it for elderly men to interpret the message, argue many Muslim women. "Those who kill in the name of Islam, they violate Islam", says Shirin Ebadi. We know that human rights are being violated not only in Muslim countries. It happens whether regimes our religious or secular, nationalistic or Marxist.

For Shirin Ebadi, therefore, it is not religion that is the deepest root cause of the problem. But, no matter what, state and religion should be separate, is her view, since the political arena should be open to so many diverse interests and views. Shirin Ebadi underlines that the dialogue between different cultures in the world must be founded on the values they have in common. There need be no fundamental conflict between Islam and Christianity. That is why she was pleased that the Pope was among the first to congratulate her on the Peace Prize.

It is possible that the Peace Prize may, in the short-term, have led to more hostilities than peace in the homeland of some Peace Prize laureates. But the Nobel Committee's acknowledgement of democracy and human rights rests on the belief that repression cannot persist in the long run. In the last few decades in particular, we have seen how large parts of the world have abruptly thrown off the yoke of dictatorship. Repression leads to conflict. Most people will simply not put up with the "peace of the graveyard", and one of the most certain findings of modern political science is precisely that democracies do not go to war against each other.

I appeal to all individuals, all peoples and to all nations of the world:

Let us work together for a better world.
Let build peace and prevent war.
Let us make the world a better place to live in for young and for old.
Let us focus on human integrity and human rights.
Let us fight against poverty and disease in the world.
Let justice, respect and cooperation prevail among peoples and nations of the world.
Let us TOGETHER realize the dream of world peace.

As the university man that I am, I challenge all universities the world over to be even more distinct in underscoring the world's need for peace, democracy and social and economic justice.

Dear Peace Prize Laureate Shirin Ebadi,

We admire your efforts for human rights in general and your struggle for the rights of women and children in particular.
We admire your work for peace without resorting to violence.
We admire your work for dialogue between religions of the world.

We hope that the Nobel Peace Prize may contribute to the realization of your dream.

Allow me finally to revert to the great poet Rumi who wanted to expose everything that prevents us from seeing the world as it is – and who also tells us that the vision or dream leads to clear-sightedness. In a poem, whose Norwegian title is "Draumen som må tolkast" - The dream that must be interpreted, Rumi says:

"and although we seem to sleep, there is an inner vigilant voice that steers the dream, that will finally awake us to the truth about who we are."

The great Norwegian poet Olav H. Hauge also had a dream. He has written the beautiful poem "It's the Dream", that I would like to conclude with:

"It's the dream we carry in secret
that something miraculous will happen
that must happen
that time will open
that the heart will open
that doors will open
that mountains will open
that springs will gush –
that the dream will open
that one morning we will glide into
some harbour we didn't know was there."

Congratulations, Shirin Ebadi, and all the best of luck in your future endeavours!
              

Shirin Ebadi – Nobel Lecture

Nobel Lecture, Oslo, December 10, 2003

In the name of the God of Creation and Wisdom

Your Majesty, Your Royal Highnesses, Honourable Members of the Norwegian Nobel Committee, Excellencies, Ladies and Gentlemen,

I feel extremely honoured that today my voice is reaching the people of the world from this distinguished venue. This great honour has been bestowed upon me by the Norwegian Nobel Committee. I salute the spirit of Alfred Nobel and hail all true followers of his path.

This year, the Nobel Peace Prize has been awarded to a woman from Iran, a Muslim country in the Middle East.

Undoubtedly, my selection will be an inspiration to the masses of women who are striving to realize their rights, not only in Iran but throughout the region - rights taken away from them through the passage of history. This selection will make women in Iran, and much further afield, believe in themselves. Women constitute half of the population of every country. To disregard women and bar them from active participation in political, social, economic and cultural life would in fact be tantamount to depriving the entire population of every society of half its capability. The patriarchal culture and the discrimination against women, particularly in the Islamic countries, cannot continue for ever.

Honourable members of the Norwegian Nobel Committee!

As you are aware, the honour and blessing of this prize will have a positive and far-reaching impact on the humanitarian and genuine endeavours of the people of Iran and the region. The magnitude of this blessing will embrace every freedom-loving and peace-seeking individual, whether they are women or men.

I thank the Norwegian Nobel Committee for this honour that has been bestowed upon me and for the blessing of this honour for the peace-loving people of my country.

Today coincides with the 55th anniversary of the adoption of the Universal Declaration of Human Rights; a declaration which begins with the recognition of the inherent dignity and the equal and inalienable rights of all members of the human family, as the guarantor of freedom, justice and peace. And it promises a world in which human beings shall enjoy freedom of expression and opinion, and be safeguarded and protected against fear and poverty.

Unfortunately, however, this year's report by the United Nations Development Programme (UNDP), as in the previous years, spells out the rise of a disaster which distances mankind from the idealistic world of the authors of the Universal Declaration of Human Rights. In 2002, almost 1.2 billion human beings lived in glaring poverty, earning less than one dollar a day. Over 50 countries were caught up in war or natural disasters. AIDS has so far claimed the lives of 22 million individuals, and turned 13 million children into orphans.

At the same time, in the past two years, some states have violated the universal principles and laws of human rights by using the events of 11 September and the war on international terrorism as a pretext. The United Nations General Assembly Resolution 57/219, of 18 December 2002, the United Nations Security Council Resolution 1456, of 20 January 2003, and the United Nations Commission on Human Rights Resolution 2003/68, of 25 April 2003, set out and underline that all states must ensure that any measures taken to combat terrorism must comply with all their obligations under international law, in particular international human rights and humanitarian law. However, regulations restricting human rights and basic freedoms, special bodies and extraordinary courts, which make fair adjudication difficult and at times impossible, have been justified and given legitimacy under the cloak of the war on terrorism.

The concerns of human rights' advocates increase when they observe that international human rights laws are breached not only by their recognized opponents under the pretext of cultural relativity, but that these principles are also violated in Western democracies, in other words countries which were themselves among the initial codifiers of the United Nations Charter and the Universal Declaration of Human Rights. It is in this framework that, for months, hundreds of individuals who were arrested in the course of military conflicts have been imprisoned in Guantanamo, without the benefit of the rights stipulated under the international Geneva conventions, the Universal Declaration of Human Rights and the [United Nations] International Covenant on Civil and Political Rights.

Moreover, a question which millions of citizens in the international civil society have been asking themselves for the past few years, particularly in recent months, and continue to ask, is this: why is it that some decisions and resolutions of the UN Security Council are binding, while some other resolutions of the council have no binding force? Why is it that in the past 35 years, dozens of UN resolutions concerning the occupation of the Palestinian territories by the state of Israel have not been implemented promptly, yet, in the past 12 years, the state and people of Iraq, once on the recommendation of the Security Council, and the second time, in spite of UN Security Council opposition, were subjected to attack, military assault, economic sanctions, and, ultimately, military occupation?

Ladies and Gentlemen,

Allow me to say a little about my country, region, culture and faith.

I am an Iranian. A descendent of Cyrus The Great. The very emperor who proclaimed at the pinnacle of power 2500 years ago that "... he would not reign over the people if they did not wish it." And [he] promised not to force any person to change his religion and faith and guaranteed freedom for all. The Charter of Cyrus The Great is one of the most important documents that should be studied in the history of human rights.

I am a Muslim. In the Koran the Prophet of Islam has been cited as saying: "Thou shalt believe in thine faith and I in my religion". That same divine book sees the mission of all prophets as that of inviting all human beings to uphold justice. Since the advent of Islam, too, Iran's civilization and culture has become imbued and infused with humanitarianism, respect for the life, belief and faith of others, propagation of tolerance and compromise and avoidance of violence, bloodshed and war. The luminaries of Iranian literature, in particular our Gnostic literature, from Hafiz, Mowlavi [better known in the West as Rumi] and Attar to Saadi, Sanaei, Naser Khosrow and Nezami, are emissaries of this humanitarian culture. Their message manifests itself in this poem by Saadi:

"The sons of Adam are limbs of one another
Having been created of one essence".

"When the calamity of time afflicts one limb
The other limbs cannot remain at rest".

The people of Iran have been battling against consecutive conflicts between tradition and modernity for over 100 years. By resorting to ancient traditions, some have tried and are trying to see the world through the eyes of their predecessors and to deal with the problems and difficulties of the existing world by virtue of the values of the ancients. But, many others, while respecting their historical and cultural past and their religion and faith, seek to go forth in step with world developments and not lag behind the caravan of civilization, development and progress. The people of Iran, particularly in the recent years, have shown that they deem participation in public affairs to be their right, and that they want to be masters of their own destiny.

This conflict is observed not merely in Iran, but also in many Muslim states. Some Muslims, under the pretext that democracy and human rights are not compatible with Islamic teachings and the traditional structure of Islamic societies, have justified despotic governments, and continue to do so. In fact, it is not so easy to rule over a people who are aware of their rights, using traditional, patriarchal and paternalistic methods.

Islam is a religion whose first sermon to the Prophet begins with the word "Recite!" The Koran swears by the pen and what it writes. Such a sermon and message cannot be in conflict with awareness, knowledge, wisdom, freedom of opinion and expression and cultural pluralism.

The discriminatory plight of women in Islamic states, too, whether in the sphere of civil law or in the realm of social, political and cultural justice, has its roots in the patriarchal and male-dominated culture prevailing in these societies, not in Islam. This culture does not tolerate freedom and democracy, just as it does not believe in the equal rights of men and women, and the liberation of women from male domination (fathers, husbands, brothers ...), because it would threaten the historical and traditional position of the rulers and guardians of that culture.

One has to say to those who have mooted the idea of a clash of civilizations, or prescribed war and military intervention for this region, and resorted to social, cultural, economic and political sluggishness of the South in a bid to justify their actions and opinions, that if you consider international human rights laws, including the nations' right to determine their own destinies, to be universal, and if you believe in the priority and superiority of parliamentary democracy over other political systems, then you cannot think only of your own security and comfort, selfishly and contemptuously. A quest for new means and ideas to enable the countries of the South, too, to enjoy human rights and democracy, while maintaining their political independence and territorial integrity of their respective countries, must be given top priority by the United Nations in respect of future developments and international relations.

The decision by the Nobel Peace Committee to award the 2003 prize to me, as the first Iranian and the first woman from a Muslim country, inspires me and millions of Iranians and nationals of Islamic states with the hope that our efforts, endeavours and struggles toward the realization of human rights and the establishment of democracy in our respective countries enjoy the support, backing and solidarity of international civil society. This prize belongs to the people of Iran. It belongs to the people of the Islamic states, and the people of the South for establishing human rights and democracy.

Ladies and Gentlemen

In the introduction to my speech, I spoke of human rights as a guarantor of freedom, justice and peace. If human rights fail to be manifested in codified laws or put into effect by states, then, as rendered in the preamble of the Universal Declaration of Human Rights, human beings will be left with no choice other than staging a "rebellion against tyranny and oppression". A human being divested of all dignity, a human being deprived of human rights, a human being gripped by starvation, a human being beaten by famine, war and illness, a humiliated human being and a plundered human being is not in any position or state to recover the rights he or she has lost.

If the 21st century wishes to free itself from the cycle of violence, acts of terror and war, and avoid repetition of the experience of the 20th century - that most disaster-ridden century of humankind, there is no other way except by understanding and putting into practice every human right for all mankind, irrespective of race, gender, faith, nationality or social status.

In anticipation of that day.

With much gratitude
Shirin Ebadi

"Europa är ett falskt stycke"

"Amerika är en viril man. Timothy Garton Ash inventerar det växande amerikanska föraktet för Europa och fruktar att vi går mot en lång och usel sommar."

"I år kommer man utan tvivel att få se många artiklar i amerikansk press om "antiamerikanismen i Europa" - särskilt om USA går i krig mot Irak. Men hur är det då med den amerikanska antieuropeismen? Hör här:

"Till raden av statsbildningar som är dömda att spolas bort i historiens eurinoar måste vi lägga Europeiska unionen och den franska femte republiken. Den enda frågan är hur obehagligt deras sönderfall kommer att bli. " (Mark Steyn, Jewish World Review, 1/5 -02)

"Frasen ´ostätande kapitulationsapor´ (om fransmännen) används numera lika ofta som fransmännen säger ´åt helvete med judarna´." (Jonah Goldberg, National Review Online, juli -02)

Eller, från en annan ringhörna:
" 'Vill du veta vad jag verkligen anser om européer?' frågade en högre tjänsteman vid det amerikanska utrikesdepartementet. 'Jag anser att de har haft fel i praktiskt taget varje större internationell fråga under de senaste tjugo åren.' " (Citerat av Martin Walker, UPI, 13/11 -02)

Den här sortens uttalanden fick mig nyligen att resa till USA - till Boston, New York, Washington och bibelbältets Kansas och Missouri - för att studera de förändrade amerikanska attityderna gentemot Europa i skuggan av ett eventuellt nytt krig vid Persiska viken. Praktiskt taget alla jag talade med längs östkusten höll med om att det finns en irritation mot Europa och européer som är till och med starkare än den senaste höjdpunkten man minns, under tidigt 80-tal.

Pennorna doppas i syra och läpparna kröker sig för att häckla "européerna", även kallade "the Euros", "the ´peens", "euroiderna" eller "euromesarna". Richard Perle, ordförande vid Defense Policy Board, säger att Europa förlorat sin "moraliska kompassriktning" och Frankrike sin "moraliska tåga". Irritationen når upp till Bushadministrationens högsta nivå. Vid samtal med centralt placerade tjänstemän märkte jag att frasen "våra vänner i Europa" snart nog brukade följas av "pain in the ass".

Den gängse klichén för européer är lätt att sammanfatta. De är kraftlösa, griniga, skenheliga, splittrade, falska, politiskt undfallande, ibland antisemitiska och ofta antiamerikanska. "Euromesar", kort och gott. Deras värdeskala och ryggrad har lösts upp i ett ljummet bad av multilateralt, transnationellt, sekulariserat och postmodernt strunt. De lägger sina euro på vin, semestrar och uppumpad välfärd i stället för att lägga dem på försvar. Sedan spottar de från åskådarplats, medan USA gör det hårda och smutsiga jobbet att trygga världen åt européerna. Amerikanerna däremot är frihetens starka och principfasta försvarare som inte viker en tum från sina patriotiska plikter mot världens sista verkligt självständiga nation.

Någon borde göra en studie över det sexuella bildspråket i dessa klichéer. Om antiamerikanska européer betraktar "amerikanerna" som dominanta cowboyer så ser antieuropeiska amerikaner "européerna" som mjukryggade veklingar. Amerikanen är en viril, heterosexuell man, europén är antingen kvinna, impotent eller kastrerad. Militärt sett kan européerna inte få upp den (när allt kommer omkring har de färre än tjugo tunga transportplan, jämfört med USA:s mer än två hundra).

Efter ett föredrag jag höll i Boston stapplade en gammal amerikan fram till mikrofonen för att fråga varför Europa "saknar djurisk vigör". Ordet "eunucker", märkte jag, skrivs "EU-nucker".

Det sexuella bildspråket har smugit sig in även i en mer sofistikerad redogörelse för skillnader mellan amerikanskt och europeiskt, i en omtalad artikel i Policy Review av Robert Kagan vid Carnegie Endowment med titeln "Power and Weakness".

"Amerikaner är från Mars", skriver Kagan uppskattande, "européer från Venus." Han alluderar på den berömda boken om förhållandet mellan män och kvinnor, "Män är från Mars, kvinnor från Venus". (Se essän 14/6-02.)

Som europeisk skribent vill jag inte hantera amerikansk "antieuropeism" så som amerikanska skribenter ofta använder europeisk "antiamerikanism". Man måste skilja mellan legitim, välinformerad kritik mot EU eller samtida europeiska förhållningssätt och en djupare rotad fientlighet mot Europa och européer som sådana. Precis som amerikanska skribenter borde, men ofta inte gör, skilja mellan legitim, välinformerad europeisk kritik mot Bushadministrationen och antiamerikanism, eller mellan legitim, välinformerad europeisk kritik mot Sharonregeringen och antisemitism. Den svåra frågan i båda fallen och som välinformerade människor kan ha goda skäl att tvista om är: Var går skiljelinjen?

Antieuropeism är inte symmetriskt med antiamerikanism. Det känslomässiga huvudtemat i antiamerikanismen är gammal bitterhet förenad med avund, i antieuropeismen irritation blandad med förakt. Antiamerikanism är rena besattheten i hela länder - i synnerhet Frankrike, som Jean-François Revel nyligen framhållit. Antieuropeism är mycket långt ifrån en amerikansk besatthet. I själva verket är den dominerande folkliga inställningen till Europa förmodligen en milt välvillig likgiltighet blandad med en imponerande okunnighet.

I två dagar reste jag runt i Kansas och frågade folk jag mötte: "Om jag säger Europa, vad kommer tänker du på då?" Många reagerade med en lång, förundrad tystnad, ibland avbruten av fnitter. Sedan svarade de sådant som "Tja, jag antar att de inte jagar särskilt mycket där borta" (Vernon Masqua, snickare i McLouth); "Det är allt bra långt hemifrån" (Richard Souza, vars föräldrar kom från Frankrike och Portugal); eller, efter en lång eftertanke, "Det är väldigt lång väg över pölen" (Jack Weishaar, äldre lantbrukare av tysk härkomst). Om man säger "Amerika" till en bonde eller snickare i den mest avlägsna by i Andalusien eller Rutenien så kan man vara helt säker på att de har betydligt mer att säga i ämnet.

I Boston, New York och Washington - "Bos-Washkorridoren" - fick jag upprepade gånger höra att även folk som kände till kontinenten väl hade blivit alltmer likgiltiga inför Europa efter kalla krigets slut. Europa betraktas varken som starkt allierad eller som en potentiellt allvarlig rival, som Kina. "Det är ett ålderdomshem", sa en amerikansk vän som gått både i skola och på universitet i England. Eller som det konservativa oraklet Tucker Carlson anmärkte i ett replikskifte i CNN:s program "Crossfire": "Vem bryr sig om vad européer tycker. EU ägnar all sin tid åt att se till att brittisk korv säljs i kilo och inte i pounds. Hela kontinenten är mer och mer irrelevant för amerikanska intressen."

Antiamerikanism och antieuropeism befinner sig på motsatta ändar av den politiska skalan. Europeisk antiamerikanism i huvudsak till vänster, amerikansk antieuropeism till höger. De mest frispråkiga amerikanska euroätarna är neokonservativa som tar till samma sorts stridslystna retorik som de gjort till vana att begagna mot amerikanska liberaler. I själva verket kan "européer", det tillstod Jonah Goldberg själv för mig, lika väl stå för liberaler.

Var med andra ord Clinton en europé? frågade jag honom. "Ja", svarade Goldberg, "i alla händelser tänker han som en europé."

För vissa konservativa är även utrikesdepartementet ett tillhåll för Venus. William Kristol, en av USA:s nedärvt neokonservativa, skriver om en "uppgivenhetens axel från Riyadh till Bryssel till Foggy Bottom" (området i Washington där amerikanska UD ligger). Längs Bos-Washkorridoren fick jag flera gånger höra talas om två grupper som tävlar om presidents Bush öra när det gäller Irak: "Cheney-Rumsfieldgruppen" och "Powell-Blairgruppen". Det är en smula besynnerligt för en brittisk medborgare att upptäcka att vår premiärminister blivit en högt uppsatt dignitär vid utrikesdepartementet.

USA-vänliga européer bör inte därmed känna sig alltför lättade, för även bland inbitet liberala europeister vid utrikesdepartementet finns en bitter besvikelse över européerna. En nyckelepisod i den besvikelsen var Europas förfärande misslyckande när det gällde att förhindra folkmordet på en kvarts miljon bosniska muslimer på Europas egen bakgård. Efter det har den handlat om Europas fortsatta oförmåga att samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik som medförde att till och med en dispyt kring en obebodd pytteö utanför Marockos kust måste lösas av Colin Powell.

"De är inte seriösa", var den korthuggna dom över "européerna" som avkunnades för mig av George F Will över en storslagen hotellfrukost i Washington. Även om Will långt ifrån är en liberal av UD-snitt skulle många inom departementet hålla med honom.

Historiskt sett är spelbrickorna omkastade. För hur var det Charles de Gaulles dom över amerikanerna löd? "Ils ne sont pas sérieux."

På markant många håll inom USA finns alltså en desillusionerad irritation över Europa, ett tilltagande förakt och även en fientlighet mot "europeerna" som i extremfallen lever upp till beteckningen "antieuropeism". Varför har det uppkommit?

Några möjliga förklaringar har redan lagts fram, att utforska dem alla skulle kräva en bok. Här kan jag bara antyda ytterligare några ställen att söka på. Till att börja med har det alltid funnits en stark antieuropeisk strömning i USA. "USA skapades som ett motgift mot Europa", har Michael Kelly, tidigare redaktör för Atlantic Monthly, konstaterat. "Varför", frågade George Washington i sitt avgångstal, "skulle vi väva samman vårt öde med någon del av Europas, snärja in vår fred och vårt välstånd i Europas garn av ärelystnad, rivalitet, egenintressen, lynnighet eller nycker?"

Under arton- och nittonhundratalen har Europa för miljontals amerikaner varit platsen man flytt från. Ändå fanns också en bestående fascination inför Europa, Henry James är ett berömt exempel: en längtan efter att på många områden ta efter för att sedan överträffa särskilt två europeiska länder, England och Frankrike. Arthur Schlesinger jr återgav för mig det gamla citatet "när amerikaner dör kommer de till Paris". "Varje människa har två hemländer", sa Thomas Jefferson, "sitt eget och Frankrike."

När förändrades den amerikanska inställningen till Europa så starkt? Var det 1940, året för Frankrikes "konstiga nederlag" och Englands "finest hour"? Det var därefter som de Gaulle återupplivade den franska självkänslan som en motsats mot det amerikanska, medan Churchill frambesvor en "speciell relation" mellan hans föräldrars två nationer. (För att förstå Chiracs och Blairs inställning till USA i dag är nyckelfigurerna fortfarande de Gaulle och Churchill.)

I femtio år, från 1941 till 1991, var USA och ett växande brödraskap av européer engagerade i ett samfällt krig mot en gemensam fiende: först nazismen, sedan Sovjetkommunismen. Det var blomstringstiden för det geopolitiska begreppet "väst". Naturligtvis fanns det återkommande transatlantiska spänningar under hela kalla kriget. Vissa av dagens schabloner återfinns helt färdigbildade i det tidiga 1980-talets kontroverser kring kryssnings- och Pershingmissilerna och kring den amerikanska utrikespolitiken gentemot Centralamerika och Israel. De utformades också delvis av samma människor: exempelvis av Richard Perle, på den tiden omtalad som "mörkrets furste" på grund av sin hökaktighet. Dessa transatlantiska dispyter handlade ofta om hur man borde handskas med Sovjetunionen, men dämpades samtidigt av denna tydliga och gemensamma fiendes existens.

Så icke längre. Måhända bevittnar vi därför vad den australiske författaren Owen Harris förutsåg i en artikel för nästan tio år sedan i Foreign Affairs: tillbakagången för "väst" som solid geopolitisk axel, beroende på att den tydliga och gemensamma fienden försvunnit. Europa var huvudsaklig skådeplats för både andra världskriget och kalla kriget, men det är inte centrum för "kriget mot terrorismen". Skillnaden i relativ makt har ökat. USA är inte bara världens enda supermakt, det är en hypermakt vars militära utgifter snart kommer att motsvara de femton därpå mäktigaste staternas tillsammans. EU har inte omvandlat sin motsvarande ekonomiska styrka - som snabbt närmar sig USA:s ekonomi på tio biljoner dollar - till jämförbar militär makt eller diplomatiskt inflytande. Men skillnaderna handlar också om hur makt ska användas.

Robert Kagan hävdar att Europa flyttat in i en kantiansk värld av "lagligt styre, transnationella förhandlingar och samarbete", medan USA blivit kvar i en Hobbesk värld där militär makt fortfarande är nyckeln till de internationella mål man vill uppnå (inräknat de liberala).

Den första, självklara frågan måste bli: Är det sant? Jag tror att Kagan, som själv medger att det är en "karikatyr", faktiskt är alltför vänlig mot Europa i den meningen att han upphöjer ett förvirrat och nationellt disparat trevande till ett avsiktligt och samlat förhållningssätt.

En annan, mindre given fråga är: Vill européer och amerikaner att det ska vara sant? Svaret är förmodligen ja. En hel del amerikanska makthavare gillar idén att de är från Mars - förutsatt att de därmed ses som stridbara snarare än som marsianer - medan en hel del europeiska makthavare sannerligen gillar att tänka på sig själva som principfasta venusianer. Hur Kagans tes tas emot på skilda håll är med andra ord en del av historien om den.

När en snart utvidgad europeisk union söker efter en tydlig identitet finns en stark frestelse att definiera sig mot USA. Europa klargör sin självbild genom att lyfta fram de punkter där det skiljer sig från USA. Med identitetsforskningens förfärliga jargong blir Amerika Den Andre. Amerikaner gillar inte att göras till motbild (vem gör det?).

Chocken efter terroristattackerna den 11 september ökar amerikaners benägenhet att acceptera att USA axlar en krigisk mission i världen. Stanley Hoffman har noterat att både Frankrike och USA är nationer som anser sig ha ett universellt, civilisatoriskt uppdrag. I dag finns en europeisk, inte längre enbart fransk, version av denna förädlande mission, en "EU-topi" byggd på transnationell och lagstyrd integration som högst påtagligt kolliderar med den senaste, konservativa versionen av en amerikansk mission.

Exempelvis citerar Jonah Goldberg med irritation anspråken från den gamle tyske USA-vännen Karl Kaiser att "européer gjort något som ingen förut lyckats med: att skapa en fredszon där krig fullständigt uteslutits. Européer är övertygade om att denna modell är tillämpbar för resten av världen."

Båda sidor anser att deras modell är den bästa. Det gäller inte bara konkurrerande modeller för internationellt uppträdande, utan också för demokratisk kapitalism: olika avvägningar mellan fri marknad och välfärdsstat, mellan individuell frihet och samhällssolidaritet och så vidare.

För statsvetaren Charles A Kupchan, författare till den nyutkomna boken "The End of the American Era", förebådar detta ingenting mindre än en "civilisationernas sammanstötning" mellan Europa och USA. Medan Kagan ser ett Europa som kännetecknas av bestående svaghet, uppfattar Kupchan det och inte Kina som USA:s nästa stora rival. Många européer skulle mer än gärna tro honom, men så långt jag kunde märka var Kupchan närmast ensam om sin uppfattning i USA.

Jag tror att det finns en annan och djupare strömning i USA. Jag har redan nämnt att den amerikanska misstänksamheten mot Europa under största delen av 1800- och 1900-talen var blandad med beundran och fascination. För att säga det rent ut fanns ett amerikanskt mindervärdeskomplex gentemot Europa. Undan för undan har det tonat bort. På något sätt som inte är helt lätt att fixera har processen gått allt snabbare efter kalla krigets slut och USA:s därav följande, enastående överlägsenhet. Det nya Rom tycker sig inte längre stå i skuld till de gamla grekerna.

"När jag första gången kom till Europa på 1940- och 1950-talen var Europa överlägset oss", berättade en före detta diplomat med lång europeisk erfarenhet. "Det var inte en personlig överlägsenhet - jag kände mig aldrig förödmjukad, ens av nedlåtande människor - utan kulturell."

Det är slut med det. USA, skrev han, generar sig inte längre.

Alla dessa utvecklingslinjer doldes delvis under åtta år efter kalla krigets slut genom närvaron av en hederseuropé i Vita huset, Bill Clinton. 2001 anlände George W Bush, denna vandrande gåva till varje antiamerikansk europeisk karikatyrtecknare, till Vita huset med en unilateral dagordning, redo att kasta rader av internationella överenskommelser över bord.

Efter 11 september definierade han sin ämbetsperiod som ett krigstida presidentskap. Jag har kommit fram till att känslan att USA sedan 11 september befinner sig i krig är starkare i Washington än någon annanstans i USA, New York inräknat. Särskilt stark lever den i Bushadministrationens hjärta.

"Kriget mot terrorismen" har stärkt en redan existerande tendens inom den republikanska eliten att tro på vad Robert Kaplan kallat "krigarpolitik", starkt kryddad med kristen fundamentalism - något som lyser med sin frånvaro i det starkt sekulariserade Europa. Som Walter Russell Mead i Council on Foreign Relations uttryckt det i sin bok "Special Providence", återupptogs därmed "Jackson-linjen" i amerikansk utrikespolitik. al-Qaida-terroristerna var de nya creekindianerna.

Som den konservative krönikören Charles Krauthammer förklarade för mig blev därmed den amerikanska frågan till européeerna: "Är ni med oss i skyttegravarna eller inte?" Till att börja med var svaret ett rungande ja. Alla citerar Le Mondes rubrik "Vi är alla amerikaner." Men ett och ett halvt år senare är Tony Blair den ende europeiske ledare som majoriteten av amerikaner anser vara med i skyttegravarna. I Washington är det många som menar att fransmännen återgått till sina gamla antiamerikanska attityder, och att den tyske kanslern Gerhard Schröder vann sitt nyval genom att cyniskt spela på antiamerikanism.

När och var började de europeiska och amerikanska stämningarna divergera igen? Det skedde tidigt 2002, i och med upptrappningen av konflikten mellan Israel och Palestina i Mellanöstern. Mellanöstern är både källa och katalysator till det som hotar att bli en ond cirkel för den spirande europeiska antiamerikanismen och begynnande amerikanska antieuropeismen, där den ena förstärker den andra. Antisemitismen i Europa, och dess påstådda samband med europeisk kritik mot Sharonregeringen, har varit föremålet för de allra giftigaste antieuropeiska kommentarerna från konservativa amerikanska krönikörer och politiker.

Vissa av dessa kritiker är själva inte bara starkt proisraeliska, utan också "födda Likudanhängare", som en liberal judisk kommentator förklarade för mig. I en artikel nyligen skrev Stanley Hoffman att de tycks tro på att "den judiska staten och USA har identiska intressen". Propalestinska européer som är ursinniga över att kritik mot Sharon betecknas som antisemitism talar om den "judiska lobbyns" makt i USA, vilket bekräftar amerikanska Likudanhängares värsta misstankar om europeisk antisemitism, och så fortsätter och fortsätter det.

Förutom denna hopplösa röra av ömsesidigt förstärkta fördomar - svåra för en ickejudisk europé att skriva om utan att bidra till den obehagskänsla den försöker analysera - finns naturligtvis verkliga skillnader mellan Europa och USA i sättet att se på Mellanöstern. Europeiska beslutsfattare tenderar exempelvis att anse att en förhandlingslösning av konflikten mellan Israel och palestinierna skulle bidra mer till en långsiktig framgång i "kriget mot terrorismen" än ett krig mot Irak. Viktigare för vårt sammanhang är att om kalla kriget mot kommunismen i Centraleuropa förde USA och Europa samman så drar nu "kriget mot terrorismen" i Mellanöstern isär dem. Sovjetunionen förenade väst, Mellanöstern splittrar det.

Kyligt betraktat är en sådan splittring utomordentligt enfaldig. Europa, beläget i grannskapet och med en växande islamisk befolkning har ett ännu större omedelbart och vitalt intresse av ett fredligt, blomstrande Mellanöstern än USA. Dessutom, märkte jag, var två högre regeringstjänstemän i Washington ganska mottagliga för ett argument som börjat framhållas av vissa amerikanska kommentatorer - att demokratiseringen av hela Mellanöstern borde bli det nya, stora transatlantiska projekt som ett återupplivat väst borde ta sig an.

Men för ögonblicket är det knappast så saken ser ut. För ögonblicket tycks det som om ett andra krig vid Persiska viken bara kommer att vidga klyftan mellan Europa och USA. Även om det inte blir krig i Irak kan Mellanöstern tillhandahålla den malström där verklig eller påstådd europeisk antiamerikanism eldar på amerikansk antieuropeism, vilket i sin tur ger bränsle åt mer antiamerikanism, medan båda förvärras av svepande anklagelser om europeisk antisemitism.

En förändring skulle kunna komma till stånd genom en målmedveten ansträngning på båda sidor Atlanten, eller med en ny administration i Washington 2005 eller 2009. Men stora skador kan hinna ske under tiden, och det pågående transatlantiska förfrämligandet är ju också ett uttryck för de djupare historiska strömningar jag tagit upp.

Man kan förstås säga att mitt sätt att framhäva "amerikansk antieuropeism" i sig bidrar till den onda cirkeln av ömsesidig misstro. Men författare är inte diplomater. Amerikansk antieuropeism existerar, och dess bärare kan vara de första svalorna inför en lång, usel sommar.

Timothy Garton Ash

© The New York Review of Books

Övers från engelska: Lars Linder."

Myndigheter under departementen i maj 2008.

Försvarsmaktens uppgift är att: försvara Sverige mot väpnat angrepp, hävda vår territoriella integritet, bidra till fred och säkerhet i omvärlden och stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred
Besöksadress: Lidingövägen 24
Postadress: 107 85 Stockholm
Telefon 08-788 75 00, Fax 08-788 71 78

Försvarets materielverk har till uppgift är att styra utformningen och upphandlingen av ny materiel, där produkterna ska anpassas till insatsförsvaret.
Besöksadress: Banérgatan 62
Postadress: 115 88 Stockholm
Telefon 08-782 40 00, Fax 08-677 57 99

Totalförsvarets pliktverk ansvarar för mönstring, inskrivning och redovisning av totalförsvarspliktiga samt stöd under deras tjänstgöring.
Besöksadress: Karolinen, Våxnäsgatan 10
Postadress: 651 80 Karlstad
Telefon 054-14 65 00, Fax 054-14 65 09

Försvarets radioanstalt bedriver underrättelsehämtning genom signalspaning. Rapportering sker bland annat till regeringen, Försvarsmakten, Totalförsvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk.
Besöksadress: Rörbyvägen (Lovön), 178 93 Drottningholm
Postadress: Box 301, 161 26 Bromma
Telefon 08-471 46 00, Fax 08-471 48 53

Totalförsvarets forskningsinstituts arbetar med forskning, metod- och teknikutveckling samt utredningar för totalförsvaret.
Besöksadress: Gullfossgatan 6, Kista
Postadress: 164 90 Stockholm
Telefon 08-555 030 00, Fax 08-555 031 00

Krisberedskapsmyndigheten samordnar arbetet med att utveckla krisberedskapen i det svenska samhället. Tillsammans med kommuner, landsting, myndigheter, näringsliv och organisationer minskar KBM samhällets sårbarhet och förbättrar förmågan att hantera kriser.
Besöksadress: Kungsgatan 53
Postadress: Box 599, 101 31 Stockholm
Telefon 08-593 710 00, Fax 08-593 710 01

Kustbevakningen utövar övervakning, tillsyn och kontroll vad gäller säkerhet, fiske och miljö runt hela Sveriges kust. Kustbevakningen har ett väl utvecklat samarbete såväl nationellt som internationellt.
Besöksadress:Stumholmen.
Postadress: Box 536, 371 23 Karlskrona
Telefon 0455-35 34 00, Fax 0455-105 21

Styrelsen för psykologiskt försvar ger råd och vägledning om massmedieföretagens beredskapsplanering och mediernas beredskap för kriser i samhället. SPF ska även sprida kunskap om och främja information om säkerhetspolitik och totalförsvar samt följa opinionsutveckling av betydelse för det psykologiska försvaret.
Besöksadress: Olof Palmes gata 29, 3 tr.
Postadress: Box 2195, 103 15 Stockholm
Telefon 08-698 33 10, Fax 08-20 80 74

Statens haverikommission har till uppgift att undersöka olyckor i syfte att säkerheten ska förbättras. Haverikommissionen utreder dels flygolyckor, sjöolyckor och olyckor med spårbunden trafik, dels andra allvarliga olyckor. Även olyckor i militär verksamhet undersöks.
Besöksadress: Teknologgatan 8 C
Postadress: Box 12538, 102 29 Stockholm
Telefon 08-555 017 70, Fax 08-555 017 90

Utrikesdepartementet.

Folke Bernadotteakademin

Folke Bernadotteakademin verkar inom området internationell konflikt- och krishantering och svenskt deltagande i freds- och katastrofinsatser. Dess grunduppgift är att förbereda, utbilda och samträna personal som ska medverka i internationella katastrof-, krishanterings- och fredsinsatser.
872 64 Sandöverken
Tel: 0612-82 200
Fax: 0612-82 021

Finansdepartementet.

Fortifikationsverket

Fortifikationsverket är försvarets hyresvärd. De är en av landets största fastighetsägare och specialiserade på försvarsfastigheter.

Till Entrésidan
Till Introduktionen
Till Forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem.
Till Verksamheter i Sverige och i världen.
Till Verksamheter i rollerna A och B
Till Sven Wimnells systemtabell.
Till popup-tabell.
©1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011,2012, 2013, 2014, Sven Wimnell, arkitekt SAR. Epost: sven.wimnell@telia.com
140410. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr6525-6529.html