För svensk mediepolitik är 2008 ett avgörande år på många sätt. Aldrig förr har svenskarna omgetts av ett så stort medieutbud som nu, och aldrig tidigare har deras medieanvändning varit så individualiserad. För första gången tar fler del av nyheter på Internet än i de traditionella massmedierna press, radio och teve. Samtidigt domineras den svenska mediemarknaden allt mer av ett fåtal stora kommersiella aktörer.

Mitt i denna turbulenta tid har den borgerliga alliansregeringen en rad viktiga mediepolitiska frågor att ta ställning till. Det är spännande mot bakgrund av att regeringen hittills inte haft någon samlad mediepolitik. Ett första utmaning blir att förhålla sig till den public service-utredning som är klar i sommar. 2009 finns en god chans - eller klar risk om man så vill - att regeringen gör sin egen tolkning av public service-begreppet i ett nytt sändningstillstånd.

Det vore önskvärt om detta och andra framtida mediepolitiska beslut kom att präglas av en helhetssyn på medierna i en tid då mediernas roll i våra liv är viktigare än någonsin. Den svenska mediepolitiken från 1970 och fram till i dag har dock i stort präglats av snabbt tillkomna lösningar på akuta problem utan inbördes samstämmighet.

Mediepolitiken har blivit ett hafsverk, framför allt styrd av kortsiktiga egenintressen och bristande insikter på medieområdet. I stället har ad hoc-politiken aningslöst upphöjts till norm. Flera exempel på detta redovisas i en ny bok som utkommer i dag, "Medier utan politik - en studie av de svenska riksdagspartiernas syn på press, radio och TV".

Det florerar flera myter om den svenska mediepolitiken som det är hög tid att punktera. Den första myten är att mediepolitiska ställningstaganden baseras på grundläggande uppfattningar om hur relationerna mellan medier, marknad, teknologi och politik ska se ut. I själva verket är dock svensk mediepolitik detaljernas fånge. Det vimlar av utredningar och debatter om enskilda medietyper, om en viss sorts redaktionellt material eller om en viss bestämd stödform men det saknas i princip alltid en sammanhållen syn på hur hela mediesystemet bör se ut och hur olika enskilda politiska insatser kan påverka helheten.

Företeelserna presstöd och public service utreds exempelvis alltid i Sverige, gång på gång, av regering efter regering. Det var möjligen logiskt för ett kvarts sekel sedan, men är det knappast i dag. Mediekonvergensen, digitaliseringen och tillkomsten av helt nya medier förändrar den mediepolitiska spelplanen i grunden. Men den mediepolitiska debatten förefaller, också 2008, djupt försjunken i väl avgränsade grubblerier om papperstidningsstöd och teve-avgiftskontroll.

En andra myt är att svensk mediepolitik baseras på ett antal centrala beslut från fornstora dagar som fattats i så stor allmän vishet att mediepolitiken numera bara handlar om att på bästa sätt förvalta det ärofulla mediepolitiska arvet. Det innebär en hopplös förtjusning över gamla mediepolitiska lösningar som i stället blir till låsningar i en tid som präglas av helt andra förutsättningar för medierna, och nya villkor för politisk styrning av dessa medier.

Ett exempel är det selektiva presstödet från 1971 som oftast beskrivs som en stor framgång för mångfalden i pressen. Visst har stödet räddat flera socialdemokratiska tidningar, men i dag är det avgörande skälet till deras överlevnad att presstödet möjliggjort en affär där borgerliga konkurrenter kunnat köpa dessa tidningar. Andratidningar har blivit andras tidningar. Presstödet löste inte några långsiktiga strukturproblem i svensk dagspress.

Presstödet var ingen snabb bytesaffär mellan Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund som myten förtäljer, utan konstruerades målmedvetet och systematiskt av den socialdemokratiska A-pressen vars direktörer till och med flyttade in i Kanslihuset när propositionen skulle skrivas. I själva verket släppte socialdemokraterna presspolitiken till de egna närstående tidningarna, som fick forma förslaget efter eget huvud. Protokollen från den socialdemokratiska partistyrelsens möten visar att partiledningen inte trodde att stödet skulle fungera som det var tänkt ens när det infördes.

Det politiskt klokare alternativet att överväga tidsbegränsade villkorade stöd eller etableringsstöd för nya aktörer, och vara öppen för nya medieformer övervägdes därför knappast. Visst har en viss mångfald i pressen bevarats, men det har skett till priset av en cementerad presstruktur där det gamla blivit kvar, där det nya inte stimulerats och där "medieskuggan" lagt sig tung över de betydande delar av landet som står helt utan lokal dagspress.

Den tredje myten - och måhända den mest omhuldade - är att den mediepolitiska utvecklingen i Sverige kärnfullt kan beskrivas som en långsiktig målmedveten arbetsseger för en liberal medieideologi präglad av ökad konkurrens, avregleringar och etableringsfrihet. Den sanna bilden handlar dock mer om ständiga brandkårsutryckningar från både höger och vänster, gjorda under stark tidspress och av få inblandade personer. Snarare har mediepolitiken en korporativistisk prägel eftersom ledande medieföretag och medieintressenter haft ett stort inflytande över beslutens utformning.

Det handlar här inte bara om den socialdemokratiska A-pressen. Sveriges Radio fick ett stort inflytande över innehållet i den socialdemokratiska regeringens beslut om den nya lokalradion och den privata lokalradions tillkomst 1993 kom i hög grad att färgas att ett intensivt lobbyarbete av näringslivsorganisationer som var mer intresserade av lokala reklammarknader och skvalradio än av det mediepolitiskt mer intressanta alternativet med en nationell kommersiell konkurrent till Sveriges Radio.

Mycket talar för att medieintressenterna faktiskt haft goda skäl att utgå från att mediepolitiken präglats av stor hörsamhet inför branschens krav och önskemål. I de invecklade turerna kring den tredje marksända teve-kanalen 1991 gick Wallenbergsfärens TV 4 in i förhandlingarna med ett betydande utländskt ägande helt i strid med koncessionsvillkoren. Samtidigt visar interna dokument att den socialdemokratiska regeringen in i det sista försökte förmå de båda konkurrenterna Stenbeck och Wallenberg att gå samman om koncessionen före valet.

Sammanfattningsvis kan svensk mediepolitik, oavsett regering och parti, generellt betraktas som ett sorgligt försummat politikområde där möjligheterna till kreativa insatser schabblats bort. Denna tradition blir särskilt beklaglig i vår tid då medieutvecklingen ställer stora krav på innovativa och nyskapande mediepolitiska insatser.

Kanske finns det fortfarande hopp. Kanske utmynnar den borgerliga regeringens hittills så anonyma mediepolitik - mot alla historiska odds - i slutsatsen att det är viktigare att alla människor kan ta del av ett rikt och varierat medieutbud i framtiden än att vissa enskilda medier till varje pris ska se ut som de hittills alltid har gjort. Medie-Sverige väntar med spänning på en ny mediepolitik.

LARS NORD

---

Den goda journalistiken.

DN 010505 sid A2. Chefredaktör Hans Bergström:

Den goda journalistiken behöver åter formuleras

SOMMAREN 1997 SAMLADES 25 journalister på Harvard Faculty Club. Där var redaktörerna för USA:s ledande tidningar, några av de tyngsta namnen från radio och television samt rektorer för de främsta journalistskolorna. Anledningen till mötet var en växande känsla att journalistiken var på väg i fel riktning. Allmänhetens förtroende för journalister och journalistik hade fallit, och allt fler inom pressen började instämma.

Mötet på Harvard satte i gång ett arbete för att beskriva vad god journalistik är. Om journalistik bör vara något annat eller mer än skvaller, samtal, kommunikation i allmänhet - vilka värden och verktyg bildar då kärna i uppgiften, och vad i denna kärna är viktigt att bevara genom förändringar?

Bill Kovach och Tom Rosenstiel har nu utgett en bok som sammanfattar resultatet av mer än tre års arbete i amerikanska redaktörskretsar med att besvara den frågan: "The Elements of Journalism - What Newspeople Should Know and the Public Should Expect". Kovach är ordförande i the Committee of Concerned Journalists, Rosenstiel chef för the Project for Excellence in Journalism.

BAKOM JOURNALISTIK LIGGER en djup mänsklig instinkt som författarna kallar "medvetandeinstinkten" (the Awareness Instinct). Denna instinkt har följt människan ända från jägarstadiet. Hon har velat veta vad som rör sig bortom närmaste kulle, för att kunna känna sig trygg och i kontroll av sitt liv. Journalistikens primära uppgift i det moderna samhället är att ge människor den information de behöver för att kunna upprätthålla självstyre. För att fullgöra denna uppgift behöver journalistiken leva upp till nio krav, finner Kovach/Rosenstiel:

1. Journalistikens första skyldighet är att söka sanningen. Alternativa formuleringar som är vanliga - "balans", "fairness" - duger inte. Att låta två parter ge var sin version behöver inte innebära att man närmar sig sanningen. Det räcker inte att låta en part säga att Finlands huvudstad heter Oslo, en annan att den heter Stockholm. Sanningens två grundelement är fakta och sammanhang.

2. Journalistikens första lojalitet är mot medborgarna.

3. Journalistikens viktigaste element är metoder för kartläggning av verkliga förhållanden ("a discipline of verification"). De ligger vetenskapen nära, menar Kovach/Rosenstiel. Man måste gå på egna grundundersökningar och inte utan vidare lita till vad man hört och läst hos andra, vara skeptisk, så tydligt som möjligt redovisa källor och metod, samtidigt visa ödmjukhet. Nästa dag eller nästa vecka kan nya fakta läggas till storyn, eller ett annat perspektiv visa sig vara det mer relevanta. "The search for truth becomes a conversation."

4. Journalister måste upprätthålla oberoende i förhållande till dem de bevakar.

5. Pressen ska fungera som en fristående granskare av makten.

6. Pressen bör tillhandahålla fora för offentlig kritik och debatt, liksom för kompromiss. Även kompromissen är en oundgänglig del av demokratin, påminner författarna. Den vanliga metoden att ställa två extrema positioner mot varandra för att uppnå en dramatisk effekt, "The Crossfire Syndrome", leder oftast snett. "Forum" är inte liktydigt med "Fight".

7. Journalistiken bör sträva efter att göra det viktiga intressant och relevant.

8. Den goda journalistiken placerar nyheter i sammanhang och ger dem rimliga proportioner i förhållande till deras vikt.

9. Medarbetare i pressen måste tillåtas följa även ett personligt samvete.

KOVACH/ROSENSTIEL GÅR IGENOM vad som praktiskt följer av dessa nio regler i avvägningar och metoder på redaktionerna. Ett öppet inre samtalsklimat är ett oundgängligt inslag i det som upprätthåller en god redaktionell kultur.

Några kan tycka att det är ett hopplöst, eller rent av olämpligt, projekt att försöka definiera kärnan i god journalistik. Anspråket att söka sanningen är förmätet, försöket att definiera någon egen art som ska kallas "journalistik" tvivelaktigt. Men skälet till att försöket görs är förstås inte en naiv tro att det går att nå fram till det perfekta, utan en djup oro för att medierna kan vara på väg mot förfall.

Olika typer av risker och tendenser utlöste försöket att definiera journalistikens kärnvärden och metoder. En tendens har att göra med inträdet av nya typer av ägare, utan någon som helst publicistisk avsikt eller tradition (General Electric äger nu tunga amerikanska nyhetskanaler). "We are facing the possibility that independent news will be replaced by self-interested commercialism posing as news." I amerikanska tevenyheter är detta nu påtagligt. Trovärdiga nyhetsblock à la Rapport ersätts av en blandning av inslag med huvudsyfte att uppnå största möjliga tittarantal till annonserna, "infotainment" i stället för nyheter.

En annan tendens beskriver Kovach/Rosenstiel som "the culture of gossip and celebrity". Journalister vill gärna se sig som folkets företrädare, påminner författarna. Men i växande grad uppfattas de inte så av den amerikanska allmänheten. "People see sensationalism, exploitation, and they sense journalists are in it for the the buck, or personal fame, or, perhaps worse, a kind of perverse joy in unhappiness."

En tredje tendens uttrycker osäkerhet i redaktionella ledningar om det publicistiska uppdraget. Man tenderar ersätta egen vilja med opinionsundersökningar - inte om människors liv, som underlag för mer relevant journalistik, utan som styråra för vad man ska satsa på. Kulturerna går samman, i stället för att skilda kulturer möts i respekt för varandra i medieföretag. Hälften av redaktionella ledare i USA uppger i dag att de ägnar mer än en tredjedel av sin tid åt rena affärsfrågor, snarare än journalistik. En ny klyfta tenderar därmed att uppstå, nu mellan redaktionella ledare och de egna reportrarna.

En fjärde tendens, eller i vart fall risk, är att gamla goda yrkesregler för faktakontroll och skapande av sammanhang faller samman i det nya informationssamhället. Det blir så lätt att finna "fakta" via skärmen och nätet att samma missförstånd snurrar runt elektroniskt överallt, i stället för att korrigeras av egen noggrann källgranskning och egna besök i verkligheten.

DET HÄR ÄR skäl att åter formulera den goda journalistiken. Det finns också slappa tankeschabloner som behöver bearbetas. Många tycks tro att journalister måste ha distans till samhällsengagemang, kanske till och med sluta rösta i val, för att i yrkesrollen kunna tillämpa oberoende och metoder för faktakontroll. I marknadsundersökningarnas tidevarv är det också farligt frestande att börja tro att undersökningskategorier är hela männi-skor. Kovach-Riesenstiel gör en nyttig uppsortering av båda dessa felföreställningar. Den som är expert på ett område, där tillhör "eliten", kan vara ytterst okunnig på ett annat fält. Ingen individ tillhör bara en enkelt definierad publik; i stället har vi "interlocking publics". Därför är det fel och farligt att dela in sina läsare/tittare i "kunniga" och "okunniga", i "elit" och "massa", i "hög" och "låg". Tidningens styrka är att kunna tillhandahålla en mångfald som realistiskt speglar mångfalden i intressen och kunskaper hos oss alla. "People are simply more complex than the categories and stereotypes we create for them."

Journalistik kan betecknas som vår moderna kartografi, skriver Kovach/Riesenstiel. Den bör hjälpa medborgarna med en karta för att de ska kunna orientera sig i samhället. En karta som ska vara användbar kan inte innehålla bara enstaka städer eller berg (som nyhetssammanfattningar på jobbet som bara berättar om det som snävt rör det egna yrket). Den får inte utelämna väsentliga delar av verkligheten och den måste ge någorlunda rätt proportioner mellan det lilla och det stora. Behovet av karta, "a journalism of sence making", har inte blivit mindre viktig. Det förhåller sig tvärtom: ju mer komplex och kaotisk verkligheten blir, desto större blir rimligen allas vårt medborgarbehov av bästa möjliga karta för orientering.

---

LÄSARNAS OMBUDSMAN.

031212:
DN 031204 sid 12:
LÄSARNAS OMBUDSMAN Lilian Öhrström :
“Här är reglerna som journalister bör följa.

Är det bara ekonomijournalisterna på DN som har publicistiska regler att följa? Några läsare undrar efter den kolumn jag skrev förra torsdagen (27/11) Så är det förstås inte. Spelreglerna för press, radio och tv i Sverige gäller alla. I avsnittet om publiceringsregler sägs att allmänhetens förtroende kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling, att man ska vara kritisk mot nyhetskällorna och kontrollera sakuppgifter, att löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten och att bilder och illustrationer ska vara korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
     Ett avsnitt handlar om respekt för den personliga integriteten, ett att man ska vara varsam med bilder och sträva efter att höra båda sidor.
     Spelreglerna innehåller också yrkesregler som handlar om journalistens integritet. Den som granskar samhället måste också själv kunna tåla att bli granskad. Tilltron till medierna och dess medarbetare bygger på att yrkesreglerna följs. Journalisterna ska kunna dessa regler. Men det är bra om också allmänheten känner till dem. Så här ser reglerna ut:

1. TA INTE I TJÄNSTEN EMOT journalistiska uppdrag av personer utanför den redaktionella ledningen.
2. ACCEPTERA INTE UPPDRAG, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån - och ingå inte avtal eller andra förbindelser som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.
3. GE INTE EFTER FÖR påtryckningar från utomstående i avsikt att hindra eller inskränka berättigad publicitet.
4. ANVÄND INTE STÄLLNINGEN som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner.
5. UTNYTTJA INTE för egen eller andras vinning opublicerade nyheter beträffande ekonomiska förhållanden eller åtgärder hos stat, kommuner, organisationer, företag eller enskilda.
6. BEAKTA JOURNALISTAVTALETS BESTÄMMELSE om att medarbetare inte får åläggas att skriva mot sin övertygelse eller utföra förödmjukande uppdrag.
7. TILLMÖTESGÅ RIMLIGA ÖNSKEMÅL från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges.
8. VISA SÄRSKILD HÄNSYN mot ovana intervjuobjekt. Upplys den intervjuade om huruvida samtalet är avsett för publicering eller enbart för information.
9. FÖRFALSKA INTE intervjuer eller bilder.
10. VISA HÄNSYN vid fotograferingsuppdrag samt vid anskaffning av bilder, särskilt i samband med olyckor och brott.
11. BEAKTA UPPHOVSRÄTTEN vad avser text och bild och ljud.
12. ANGE KÄLLAN när en framställning huvudsakligen bygger på annans sakuppgifter.”

---

Journalistklubbar.

010214:
Journalistklubbar enligt SVT:s program Mediemagasinet 010125.

Förklaringar: Öppen=Vem som helst får bli medlem Stängd=Man måste uppfylla vissa krav för att bli medlem.
En del av dessa uppgifter har några år på nacken och vi kan ej garantera att alla klubbar som finns på denna lista existerar idag. Därför, hjälp oss att uppdatera listan. Gå in på www.svt.se/mediemagasinet och lämna ditt tips.