Utsatta bostadsområden.

DN 041205 sid 6:
"Explosiv ökning av antalet utsatta bostadsområden"

" Tiodubbling av områdena med en extremt låg sysselsättningsnivå, visar ny kartläggning från fp. År 1990 fanns det bara tre bostadsområden i Sverige som kunde klassas som verkligt utsatta. I dag är de hela 136. Samtidigt har områdena med en extremt låg sysselsättning, under 50 procent, ökat från nio till 91. Skåne har ovanligt många bostadsområden som präglas av utanförskap. Det gäller även Västmanlands, Östergötlands och Södermanlands län - problemet når numera långt utanför storstadsregionerna. Det visar en ny kartläggning från folkpartiet.

Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, ett landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende och maktlöshet. Det handlar om tiotusentals människor för vilka den vitala sociala rörligheten har upphört att fungera och om bostadsområden vars liv nästan helt präglas av socioekonomiska villkor som på ett markant sätt skiljer sig från samhället i övrigt. Det är områden där utanförskapet har blivit det sammanfogande kittet i en kollektiv identitet som grundar sig på en stark känsla av att vara utstötta och inte tillhöra gemenskapen i övrigt. Det är en tragisk utveckling, inte minst i ett rikt land som dessutom nyligen upplevde en rekordlång högkonjunktur.

Folkpartiet liberalerna ser med största allvar på denna process, som håller på att splittra Sverige. I valrörelsen 2002 satte vi därför integrationsfrågan i fokus och sedan dess har vi arbetat intensivt med att vidareutveckla både vår integrationspolitik och partiets närvaro i utsatta förorter.

Nu tar vi ett steg till och redovisar i rapporten "Utanförskapets karta" den första detaljerade kartläggningen som gjorts i vårt land över utanförskapets utbredning.

Vi gör inte detta i syfte att peka finger åt redan starkt stigmatiserade områden. Vi gör det som en brådskande appell att handla och som ett verktyg för att effektivt kunna kanalisera våra insatser i kampen mot utanförskapet.

Vår kartläggning bygger på mycket detaljerad sysselsättningsstatistik, bostadsområde för bostadsområde, som Statistiska centralbyrån (SCB) har tagit fram på vårt uppdrag, kombinerad med två andra indikatorer: skolresultaten för skolåret 2002-03 (baserad på Skolverkets Salsa-register) och valdeltagandet vid kommunalvalet 2002 (baserad på Valmyndighetens register). För storstäderna har vi kompletterat detta med våldsbrottsstatistik för 2003 från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Den bild som framkommer av denna "Utanförskapets karta" är alarmerande. Utanförskapet, som 1990 var ett relativt begränsat storstadsfenomen, finns i dag runt om i Sverige. Drivkraften bakom denna process är det sysselsättningssammanbrott som har inträffat mellan den föregående och den senaste konjunkturcykeln. De siffror som vi har fått från SCB illustrerar detta med all önskvärd tydlighet. Genom att jämföra sysselsättningen bostadsområde för bostadsområde 1990 och 2002, det vill säga jämförbara toppår i de två senaste högkonjunkturerna, har vi kunnat konstatera en explosiv utveckling.

Antalet områden med extremt låg sysselsättning (under 50 procent) tiodubblades och likaså de med mycket låg sysselsättning (under 60 procent). Om man tittar på alla områden med låg sysselsättning (det vill säga under 70 procent) handlar det om en åttadubbling. 1990 fanns det bara nio områden med en sysselsättning under 50 procent. Siffran för 2002 var 91. Antalet områden under 60 procent växte från 24 till 252 under samma period och områden under 70 procent från 93 till 746.

År 1990 fanns det ganska många län (Halland, Jämtland, Dalarna, Kalmar, Gotland, Örebro och Västmanland) där samtliga bostadsområden hade en sysselsättningsnivå över 70 procent. Denna situation förekom inte i något län 2002.

Det är utifrån detta prekära sysselsättningsläge som Sverige 2003 gick in i en period med sjunkande sysselsättning och vår analys visar att det är just de redan mest utsatta områdena som drabbas värst i en sådan nedgång. Detta betyder att läget i dag med all sannolikhet är betydligt värre än det redan allvarliga läget som vi redovisar i "Utanförskapets karta".

Vår kartläggning begränsar sig inte till sysselsättningen. Vi har också kontrollerat skolresultaten och valdeltagandet i syfte att verkligen fånga de mest utsatta bostadsområdena i Sverige. För att ett område ska klassas som "utanförskapsområde" i vår kartläggning ska sysselsättningen ligga under 60 procent för personer mellan 20 och 64 år men också skolresultaten eller valdeltagandet ska ligga på en uppseendeväckande låg nivå (att färre än 70 procent av eleverna lämnar grundskolan utan att uppnå kunskapsmålen eller färre än 70 procent av de röstberättigade röstar).

På detta sätt har vi funnit 136 bostadsområden klart präglade av utanförskap. 1990 fanns det bara tre områden som kunde klassas på detta sätt.

I vår kartläggning redovisar vi skolresultaten för dessa 136 utanförskapsområden. I de mest utsatta är det inte ens hälften av eleverna i nionde klass som lämnar grundskolan med fullständiga betyg. Det finns skolor, som Värner Rydénskolan i Rosengård (Malmö) och Fittjaskolan i Fittja (Botkyrka), där inte ens en fjärdedel av grundskolans elever uppnår utbildningsmålen. Valdeltagandet visar samma bekymmersamma bild. I Sveriges mest utanförskapspräglade områden är det mindre än hälften av de röstberättigade som går till valurnorna, att jämföras med nästan 80 procent för landet i allmänhet.

Till sist visar våldsbrottsstatistiken ett av utanförskapets grymmaste uttryck. Både som brottsförövare och brottsoffer är de människor som bor i utanförskapets Sverige klart överrepresenterade. Så begås till exempel mer än dubbelt så många våldsbrott i Rinkeby (Stockholm), Malmös södra innerstad (där det mycket utsatta Möllevången ligger) och Bergsjön (Göteborg) än i landet i genomsnitt.

Vår "Utanförskapets karta" redovisar också de olika länens situation. Skånes extrema utsatthet framgår här med all tydlighet.

Nästan en tiondel av Skånes bostadsområden präglades 2002 av utanförskap och i städer som Malmö och Landskrona kunde omkring en femtedel av alla bostadsområden klassas som utanförskapsområden. Också Västmanlands, Östergötlands och Södermanlands län visar uppseendeväckande höga utanförskapstal, något som vittnar om att problem numera når långt utanför storstadsregionerna.


Detta är läget i Sverige i dag. Utanförskapet är en av vår tids svåraste och mest brådskande utmaningar, men regeringen behandlar frågan med en nonchalans och brist på idéer som kan komma att stå oss alla mycket dyrt. Integrationsministrar har kommit och gått, men integrationsmisslyckandet har bestått. Ja, inte bara det, det har förvärrats. Det är denna misslyckandets kontinuitet som nu måste brytas innan dess följder blir ännu allvarligare. Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och sociala konflikterna kan urarta på det sätt vi sett i andra europeiska länder, nu senast Holland.

Därför behövs en radikal förändring, ett perspektivskifte som öppnar vägen för en inkluderande utvecklingspolitik baserad på egenmakt i stället för omhändertagande, på arbete i stället för bidrag. Det behövs en ny förmåga att våga ställa krav på att alla människor ska göra så mycket de förmår - att ställa krav är att bry sig. För utanförskapet kan inte brytas utifrån. Det är bara inifrån, när de berörda själva tar saken i egna händer, som någonting positivt kan hända. Och utan arbete finns det ingen väg ut ur utanförskapet.

Det är den liberala vägen ut ur utanförskapet. Den grundar sig på en konsekvent arbets- och egenansvarslinje. Den ställer krav och öppnar möjligheter. Vilken är regeringens väg? Efter tio år med Göran Persson i Rosenbad undrar vi fortfarande.
Lars Leijonborg
Partiledare (fp)
Mauricio Rojas
Riksdagsman och integrationstalesman (fp)"

Rapporten finns på www.folkpartiet.se

DN 041206 sid 9:
“Fler områden i riskzonen
Utanförskapet i Sverige har bara ökat sedan i början av 90-talet. Regeringen måste redovisa en itegrationspolitik, uppmanar folkkpartiets Lars Leijonborg och Mauricio Rojas. Pröva med halva hyran för svenskar, föreslår Giovanni Bugdayci i Fittja.
     På gårdagens DN Debatt presenteade folkpartiet en undersökning som visar att antalet bostadsområden där sysselsättningen är under 60 procent har ökat från tre 1990 till 136 året 2002. Resultatet visar att fler bostadsområden i fleradelar av landet inte bara har hög arbetslöshet. Där finns också skolor med många elever som inte går ut med betyg i alla ämnen och där valdeltagandet är lågt. Utanförskapet är farligt, menar Lars Leijonborg.
     De utsatta områdena listades efter ett index och Fittja hamnar på tredje plats. Här arbetade bara 53,7 procent 2002, bara 24 procent av eleverna i Fittja gick ut grundskolan med betyg i alla ämnen och bara 46 procent röstade i det senaste valet.
     - Jag är uppvuxen i Fittja, berättar Gökay Alp när vi träffar honom utanför centrum på söndagen.
     - Men lyssna på mig. Jag kan inte svenska som en svensk. Utbildningen på skolorna här är inte bra. Det är viktigt att den blir bättre om människor ska få jobb. Man måste kunna svenska och ha körkort.
     Gökay Alp jobbar som restaurangchef och hans kompis Giovanni Bugdayci arbetar också inom livsmedelsbranschen. 1 deras bekantskapskrets finns det de som saknar jobb, men att det skulle vara så många som knappt hälften i Fittja som inte jobbar har de svårt att tro.
     - Men det finns förstas män som inte vill att deras fruar ska jobba.
     Både Gökay Alp och Giovanni Bugdayci är gifta och har nyligen blivit pappor. Deras fruar har liksom de själva en kurdisk bakgrund. Varför blev det inte fruar med svensk bakgrund?
     - Svenska tjejer vill att man ska göra lika mycket av allting. Vi tycker att kvinnorna ska ta hand om det mesta hemma. Men de ska också få jobba om de vill, säger Bugdayci.
     Fp:s rapport redovisar statistik från hela Botkyrka 2003, där våldsbrotten är betydligt fler än det svenska genomsnittet. lngen av de två männen är rädda när de rör sig i grannskapet.
     - Nej. Det har blivit mycket bättre här sedan de startade Ungdomens hus, förklarar de.
     De saknar båda två det Fittja som fanns när de var små. Då fanns det fortfarande svenskar i skolorna och bostadsområdet. Men hur ska man hindra att det blir områden i Sverige med utanförskap?
     - Få svenskarna att flytta till Fitt ja. Locka hit dem med att de bara behöver betala halva hyran, föreslår Giovanni Bugdayci.
     Folkpartiet vill förklara områden med mindre än 60 procents sysselsättning som "prioriterade sociala riskområden" och införa en jobbgaranti som innebär att den som kan arbeta men är arbetslös i stället ska jobba med samhällsnyttiga arbeten såsom assistenter på skolor eller i servicehus för äldre. De ska också utbilda sig för att det ska bli lättare att få jobb. Ersättningen blir då något högre än socialbidraget. Den som vägrar får inga pengar.
HELENA ÖBERG
helena.oberg@dn.se 08-738 16 25”

“Här är utanförskapet störst.
     Fp har i sin undersökning använt tre kriterier för att lokalisera de mest utsatta bostadsområdena i landet. Det är sysselsättningsgraden (andel invånare i arbetsför ålder som har jobb), slutbetygen i årskurs nio (hur många som blev godkända i alla ämnen) och valdeltagandet (i kommunalvalet 2002). Här är de 20 områden som ligger sämst till: 1. Södra Rosengård, Malmö. 2. Östra Bergsjön, Göteborg. 3. Fittja, Botkyrka. 4. Södra Rinkeby, Stockholm. 5. Västra Bergsjön, Göteborg. 6. Gårdstensberget, Göteborg. 7. Norra Rinkeby, Stockholm. 8. Norra Biskopsgården, Göteborg. 9. Norra Tensta, Stockholm. 10. Hjällbo, Göteborg. 11. Norra Rosengård, Malmö. 12. Södra Tensta, Stockholm. 13. Möllevången, Malmö. 14. Hammarkullen, Göteborg. 15. Lövgärdet, Göteborg. 16. Hjulsta, Stockholm. 17. Råbergstorp, Eskilstuna. 18. Mikael 64, Örebro. 19. Holma, Malmö. 20. Södra Biskopsgården, Göteborg. På listan över de 136 mest utsatta områdena finns också följande områden i Stockholms län: 21. Hovsjö, Södertälje. 22. Husby, Stockholm. 27. Västra Flemingsberg, Huddinge. 95. Ronna, Södertälje.”

Segregeringen i Stockholm.

010425:
Exempel på utredningar om sociala miljöer i bostadsområden:

DN 010424 sid A4: Dagens debattartikel.
Nya rapporter om segregeringen i Stockholm:

"Barn missar välfärdsökning"
     "Barnen släpar efter när välståndet i Stockholm ökar. Av barnen i huvudstaden bor 15 procent i en familj som hade socialbidrag 1999. Detta trots att bara 8,4 procent av befolkningen fick socialbidrag. 22 procent av barnen växte upp med hel- eller deltidsarbetslösa föräldrar. Det visar nya undersökningar från Stockholms integrationsförvaltning. Alla partier är skyldiga till de ökande skillnaderna, skriver integrationsnämndens ordförande Hardy Hedman (kd) och borgarrådet Alf T Samuelsson (kd). "

     "Samtidigt som välståndet har ökat i Stockholm under de senaste tio åren har skillnaden mellan olika områden inom staden ökat. Av barnen i Stockholm växer 15 procent upp i områden där befolkningen har i genomsnitt lägst utbildning, högst arbetslöshet, lägst inkomst samt lägst valdeltagande. Motsvarande andel för den vuxna befolkningen är 9 procent. Det visar två undersökningar som Stockholms stads integrationsförvaltning presenterar i dag, och som har tagits fram av utrednings- och statistikkontoret i Stockholms stad samt konsultföretaget Inregia. Undersökningarna visar på en hel del ljusglimtar. Stockholm har blivit en välmående stad under den senaste tioårsperioden. Andelen högutbildade har ökat från 17 till 44 procent och andelen invånare som bor i områden med höga till extremt höga inkomster har ökat från 22 till 43 procent. Samtidigt har andelen stockholmare som bor i områden med låga till extremt låga inkomster minskat från 37 till 19 procent.

     I takt med att välståndet har ökat har dock även skillnaden mellan områdena ökat. Andelen områden med genomsnittliga förhållanden har minskat, vilket innebär att en ökad andel av befolkningen bor i antingen höginkomst- eller låginkomstområden. Utbildningsnivån har inte ökat i områden med låga utbildningsnivåer och inkomsterna har minskat i områden med redan låga inkomster. Invandrartätheten har ökat i redan invandrartäta områden medan andelen invandrare har minskat i redan invandrarglesa områden.

     Mest oroande med denna utveckling är barnens situation. Barnen har inte fått del av det ökade välståndet i samma utsträckning som vuxna. 15 procent av barnen bor i en familj som under 1999 hade socialbidrag. Detta trots att bara 8,4 procent av befolkningen fick socialbidrag detta år.

     Av barnen i Stockholm växte 22 procent 1998 upp med föräldrar som var hel- eller deltidsarbetslösa eller deltog i arbetsmarknadspolitiska program. 56 procent växer upp med föräldrar som inte har eftergymnasial utbildning. Här kan noteras att antalet socialbidragstagare och arbetslösa snabbt har minskat de två senaste åren. Särskilt mycket har arbetslösheten minskat i de invandrartäta områdena. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta, helt enkelt eftersom det i dag föds flest barn i de strukturellt mest utsatta områdena.

     Av barnen har 39 procent minst en förälder som är född utomlands. Att en stor andel av barnen växer upp med föräldrar som har sitt ursprung i andra länder är något positivt. Här måste skolan på ett helt annat sätt än hittills ta till vara resurserna hos föräldrar med utländsk bakgrund. Dessa föräldrar har betydande resurser som inte utnyttjas i dag men som rätt använda kan ge barnen goda förutsättningar för att bli en viktig samhällsresurs i en allt mer internationaliserad värld. Det måste också betonas att alla föräldrar är viktiga resurser för sina barn, även låginkomsttagare, arbetslösa och ensamstående föräldrar. Skolan och socialtjänsten måste inse att denna resurs inte kan mätas i ekonomiska mått eller i utbildningsår. Skolan och övriga statliga och kommunala verksamheter ska stå till tjänst för alla grupper av medborgare.
     Det som kunde vara en möjlighet blir dock ett problem när många barn växer upp i starkt segregerade områden med få eller inga svensktalande i bekantskapskretsen. Det omvända förhållandet gäller också - barn i strukturellt gynnade områden får inte del av den mångfald som ett internationellt inslag ger vilket sannolikt påverkar deras värderingar och världsbild. Detta medan barn i strukturellt utsatta områden riskerar att inte komma in i det svenska samhället och få chansen att utvecklas efter sin förmåga, vilket innebär ett hot mot tillväxten och en fortsatt välståndsökning.
     Diskrimineringen i det svenska samhället är en viktig orsak till att vissa grupper utestängs från att ta del av välfärds-ökningen. Det handlar bland annat om arbetsgivares ovilja att anställa människor med invandrarbakgrund, vilket innebär att mycket av den kompetens som vi genom invandringen fått gratis inte har tagits till vara, vilket i sin tur lett till brist på arbetskraft och hämmad tillväxt.

     En positiv åtgärd som borde kunna spridas är det rekryteringsprogram som har startats i Stockholms stad. Programmet visar att det till en relativt låg kostnad går att få in arbetslösa invandrare på arbetsmarknaden, samtidigt som man löser personalbristen inom vården och om- sorgen. Även inom ramen för Stockholms lokala utvecklingsarbete i utsatta storstadsområden har flera framgångsrika exempel skapats som givit människor möjlighet att gå från bidragsberoende och utanförskap till arbete och egenförsörjning. Bland de goda exemplen kan nämnas projekt som Kista matchning, Lunda Nova i Spånga-Tensta, Rinkeby arbetscentrum, Kunskapsutveckling för somalier, Iftiin, Arbetscentrum i Skärholmen och Mobiliseringen/Kompetensen i Rågsved. En annan viktig fråga för att komma till rätta med segregationen är bostadspolitiken. Boendeformerna bör blandas så att vi inte får renodlade villa- eller hyreshusområden i staden. En anledning till att människor lämnar ett område kan vara att man inte kan göra "bostadskarriär" inom området. Socialbidragsberoendet kan förändras i ett område på grund av att människor som fått högre inkomst flyttat ifrån området, medan nya familjer med lägre inkomster flyttat in.

     I storstadsområdena finns åtskilliga miljonprogramsområden där samma utveckling kan studeras. Det som förvånat oss är att ingen märkbar självkritik verkar finnas hos arkitekter, stadsplanerare och kommunpolitiker som en gång var med och planerade, ritade och beslöt om områdena. Nu söker man på många håll lösa detta med kortsiktiga projekt som i stor utsträckning är inriktade på människorna i områdena, inte på den totala bostadsmiljön, servicen, kommunikationerna och övrig infrastruktur, tryggheten och trivseln i området.

     I Stockholm lämnar arkitekter gratisförslag om hur man ska bygga om Sergels torg. Men inga gratisförslag har vad vi känner till kommit in om total omvandling av miljonprogramsområdena. Kort sagt är stadsplaneringens och arkitekturens skuld till en ökande segregation klart underskattad.

     Det är just därför som vi i Stockholm startat stora omvandlingsprojekt både i norra och södra delarna av staden. Syftet är att få in blandade upplåtelseformer när det gäller bostäder, fler företag och arbetsplatser i förorterna och en över huvud taget mer attraktiv förortsgestaltning. Det är också därför som staden begärt att som en start i upprustningen få använda en halv miljard kronor av vinstmedlen från de kommunala bostadsbolagen. Dessa vinstmedel är på grund av statsmakternas "stopplag" infrusna i stadens koncernbolag.

     Den ökade skillnaden mellan områdena i staden är även resultatet av de senaste 20 årens politik i Stockholms stad, i Stockholms läns landsting och i riksdagen. Under denna tid har majoriteterna skiftat mellan borgerligt och socialdemokratiskt styre på samtliga tre nivåer. Det går alltså inte att skylla ifrån sig; nu krävs krafttag av alla parter för att kunna trygga såväl stadens som hela rikets framtida utveckling.
     Från Stockholms stads sida pågår som bäst arbetet med ett nytt integrationsprogram som bland annat tar sin utgångspunkt just i hur integrationsarbetet kan anpassas efter barnens behov. Detta program, som förhoppningsvis får stöd från såväl majoritet som opposition, är ett viktigt första steg för en stad som vill ta till vara resurserna hos alla invånare.
Hardy Hedman
Alf T Samuelsson "