Wilhelm Agrell "

DN 050102 sid 6:

"Nu är det enda mänskliga att tvivla på all mening"

Sverker Sörlin skriver om den enskilda händelse som tagit flest svenska liv sedan Poltava. Det finns stunder när allt känns hopplöst och det enda mänskliga är att tvivla på all mening. Inför etikens domstol borde själva kosmos dömas skyldigt, skrev Huxley. Det är så det känns, när ett öga slutits och skrattet tystnat för alltid. Så skriver professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin med anledning av katastrofen i Sydostasien. Sörlin tar oss med på en historisk färd längs katastrofer som vi minns, och inte minns. När vi vaknat upp ur mardrömmen kommer vi att inse att det enda vi kan göra är att fortsätta bygga fungerande samhällen, menar han. "

" En enda kort sekund rör historien vid oss och allt förändras. För den som kommer i vägen är kanske inte orsaker och sammanhang det viktigaste. De ögon som slutits och det skratt som tystnat är, för en tid, det enda som betyder något. Det räcker. Varje sorg är unik och omätligt djup, oavsett orsak.

Men en katastrof av stora proportioner är också en angelägenhet för ett helt samhälle. Den här gången, genom resande och globalisering, giltig i många länder. Vi har anledning att stanna upp och fråga: Måste det vara så här? Är detta en enskild händelse? Kommer det att hända igen?

Det nästan värsta av allt med denna ohyggliga massdöd är att den förekommer ganska ofta. Precis som tsunami stora sådana förekommer i genomsnitt någon gång per årtionde och flera har inträffat i Indiska oceanen under de senaste två hundra åren. Ingen har dock varit så svår som denna. Det verkar också som om Sumatraskalvet kommer att ta en plats på listan över de femtontjugo värsta naturkatastroferna någonsin, räknat i spillda människoliv.

Värst är den dock ingalunda. Klockan kvart i fyra på morgonen den 28 juli 1976 samma dag som Anders Gärderud vann guld på 3 000 meter hinder i Montreal drabbades Tianjin i östra Kina av ett skalv som ödelade 90 procent av bostadshusen. En kvarts miljon människor dog omedelbart, det totala antalet döda beräknas till mer än 600 000.

År 1970 dog hundratusentals av översvämningar i Bangladesh (dåvarande Östpakistan). Översvämningar i Kina dödade miljoner 1877 och 1931. Så sent som 1991 dödades 130 000 av en cyklon i Bangladesh.

I en mer avlägsen historia finns lika hemska händelser. Det värsta skalv som belagts inträffade i Shensi-provinsen i Kina 1556, då närmare en miljon människor miste livet. Under europeisk medeltid förekom flera skalv som krävde hundratusentals offer i Iran, Syrien och Kina, därtill kom översvämningar i Holland och Tyskland med 100 000 döda. Detta skedde under en period då världsbefolkningen bara var en bråkdel av dagens.

Frågan är vad som är en naturkatastrof. I någon mån är människan alltid medansvarig, vid översvämningar och hungersnöd ofta kraftigt, vid jordbävningar mindre. Kan man vara förutseende? Det förekommer en berättelse om en guldfisk som timmarna före skalvet i Tianjin om och om igen hoppade ut ur sin glasskål, men som av sin ägare varje gång sattes tillbaka. Ljus visade sig på himlen, kycklingar skrek och råttor irrade omkring. Även vid Sumatraskalvet tycks djuren ha klarat sig bra, som om de bar på känselspröt för fara som livet i samhället gjort att vi förlorat.

Oavsett sanningshalt bär sådana historier på en moral. Naturen må förefalla likgiltig för allt lidande den vållar, och mot detta gör människans samvete uppror, skrev
T H Huxley, Darwins vän. Men naturen är också full av tecken, den bär på insikter åt oss.

I såväl historiska som nutida katastrofer är offren oftast en ansiktslös massa utan namn, en stum siffra. Vi har svårt att känslomässigt engagera oss när olyckan inte drabbar någon vi kan identifiera oss med. En förutsättning är mediernas rapportering. Och för att denna skall ske måste händelsen ha ett nyhetsvärde, som är både kommersiellt och politiskt.

Det är i praktiken mediernas globala maktstrukturer som avgör vad vi vet tillsammans, och därmed vad vi kan tänka och göra som politisk gemenskap. En djupare fond ges av skola, museer och andra förvaltare av det kollektiva minnet. Även detta följer, på gott och ont, nationella och kulturella linjer. Att känna till 1906 års jordbävning i San Francisco, som dödade ett par tusen människor, tillhör allmänbildningen. Det gör även Lissabons förstörelse 1755 (totalt 70 000 döda i Nordafrika och södra Europa) förevigad i Voltaires dikt. Det gör kanske även Messinaskalvet 1908 (cirka 100 000 döda); det skedde ju i Europa.

En dryg halvmiljon döda i Tianjin i kommunismens Kina 1976 flera Hiroshima gör det inte. Vi minns Gärderuds guld bättre. Inte heller de 300 000 döda i Calcuttas jordskalv 1737 minns vi, det låg utanför den europeiska debattens horisont.

Många erinrar sig oktoberskalvet i San Francisco 1989, trots att det i katastrofhistorien närmast är en detalj, med en sektion av Oakland Bay Bridge raserad och totalt 67 döda. Ingen orkan på väg mot amerikanska östkusten går västliga medier förbi, de är snarast meteorologiska symboler för en världsordning. I nästa sekund kan George W Bush visa sig på TV-skärmen och säga att USA inte skriver under Kyoto-protokollet, som skall dämpa klimatförändringen och minska frekvensen av allvarliga stormar, exempelvis Mitch, som dödade tio tusen i Centralamerika. Just så paradoxal, man kan tycka orimlig, är denna världsordning.

Naturens krafter kan vara hemska. Men innan vi förbannar naturen, låt oss inte glömma att mörkret i människan är ännu djupare än någon vulkans. Dåliga politiska idéer, särskilt rasism, är det farligaste som finns. Enbart folkmorden under 1900-talet, har skördat långt fler människoliv än alla kända naturkatastrofer tillsammans. Bara det senaste stora folkmordet i Rwanda 1994, med mer än 800 000 döda, är i nivå med de värsta naturkatastroferna någonsin. Barn begravde mördade föräldrar med sina egna händer. Folkmordet i Turkiet 191516 kostade 1,5 miljoner armenier och kristna livet. De judar, romer och andra som föll offer för nazisterna uppgick till omkring tio miljoner. Än fler mördades i Sovjetunionens terror mot sina egna.

Krigen är ännu större dödsmaskiner. 1900-talets krig räknar offer i många tiotals miljoner. Krigen på Balkan, färska i Europas minne, tog liv i samma storleksordning som den gångna veckans skalv i Asien.

Från allt detta har Sverige varit nästan helt förskonat. De nästan enda större förluster i människoliv som Sverige lidit har varit i krig för länge sedan, intressant nog även då på främmande jord. Den svenska döden har varit liten, men kosmopolitisk; att två mördade statsråd var utpräglade internationalister bekräftar på ett tragiskt sätt mönstret.

Vid Poltava i Ukraina stupade på en dag 1709 närmare åtta tusen man i den svenska armén, av vilka inte alla kan betecknas som svenskar. Vi vet ännu inte säkert, men kanske måste man gå ända tillbaka till detta slag för att finna en enskild händelse där fler svenskar förlorat livet än i Khao Lak, Phuket och andra platser i Thailand. Inte i modern tid, troligen aldrig någonsin, har en katastrof av samma proportioner inträffat i Sverige. Estonia kommer närmast, men var i Östersjön. Slagen vid Sävar och Ratan 1809, de sista på svensk mark, tog 1 200 soldaters liv, varav en stor del var finnar. Det är två hundra år sedan.

Världens stora hemsökelser är epidemierna, som skördat hundratals miljoner liv på alla kontinenter. Digerdöden vid 1300-talets mitt tog en tredjedel av Europas befolkning. Européernas ankomst nästan utplånade Amerikas urbefolkning med mässling och smittkoppor på 1500- och 1600-talen. Spanska sjukan skördade 20 miljoner människoliv 191820 (35 000 i Sverige). I hiv/aids dör nu tre miljoner människor om året, företrädesvis i Afrika.

Ändå tycks döendet i förtid till följd av epidemier och katastrofer sjunka. Det finns hopp, understruket av det växande välståndet i utvecklingsländerna. Det är det mödosamma byggandet av fred, frihet, demokrati och kunskap som håller på att göra världen till en bättre plats. Fungerande civila och demokratiska samhällen räddar fler liv än alla världens övervakningssystem. Mot mörkret i människan står upplysningens och medkänslans ljus, lika mänskliga.

Med detta ljus kan vi bli bättre även på att hantera naturens krafter. I själva verket hänger frihet och demokrati nära samman med katastrofberedskap. Det är i öppna samhällen med välstånd som medborgare ställer krav på säkerhet. Det är i planerade samhällen utan korruption som byggnormer kan etableras så att risk kan minskas. Det är i starka demokratier som krav kan ställas på rättvis och lika behandling av alla.

Katastrofbekämpning är meningsfull. I Hawaii, Japan, Australien är tsunami en del av livet. Det finns varningssystem och de fungerar. De räddade liv 1960 då jordbävningen i Chile (9,5; den kraftigaste som uppmätts) sände väldiga tsunamier, som efter 15 timmar nådde Hawaii och Japan efter 22; ändå dog ett par hundra personer på Hawaii. Där har man också försökt att med samhällsplanering styra bosättningar för att minska risker. Idén är inte ny; Rousseau föreslog den redan efter 1755 års katastrof. Här har turistindustrin en insats att göra i samverkan med lokala myndigheter.

Det är där nöden utplånats som man har råd att satsa på utbildning och forskning för att bidra till en säkrare värld. Jordbävningssäkra hus är en uppgift för forskning och teknik.

Tsunamiberedskap på Hawaii är en del av livet, ungefär på samma sätt som den som bor i Kalifornien kör med reservvatten i bagageluckan och man i Lappland vet att man har skovel, yxa och varma kläder i bilen.

Vi kan aldrig vänta oss en teknisk lösning som en gång för alla kan befria människorna från naturens krafter, kanske vill vi det inte ens. Naturen representerar en ordning bortom oss själva som vi i en yttersta instans behöver. Men detta är en upphöjd synpunkt. Det finns stunder när allt känns hopplöst och när det enda mänskliga är att tvivla på all mening. Inför etikens domstol, skrev Huxley, borde själva kosmos dömas skyldigt. Det är så det känns, när ett öga slutits och skrattet tystnat för alltid.

Sorgen har sin tid. När vi vaknar upp ur mardrömmen, så kommer vi ännu bättre än före katastrofen att inse att det enda vi kan göra är att fortsätta bygga fungerande samhällen. Jorden är en plats där vi är utsatta, men vi är utsatta tillsammans.

SVERKER SÖRLIN

Samordningsproblem inom sjukvården.

DN 050110 sid 4:

"Felbehandlingar i sjukvården orsakar 3.000 dödsfall per år"

"Nya undersökningar visar att personalen ofta inte vågar rapportera vårdskador.
Mellan 2.000 och 3.000 svenskar beräknas avlida varje år på grund av felbehandling inom sjukvården. Drygt 60 procent av personalen vid landets sjukvårdsenheter vet med sig att felbehandlingar skett, men har inte rapporterat dessa. Ofta på grund av rädsla. Det visar nya undersökningar som Svenskt Näringsliv presenterar. Där avslöjas också att en person med värk i axel och skuldra och remiss från vårdcentral får vänta i genomsnitt hela 33 veckor enbart för ett första besök hos en specialist. "