41 / 49 Samband och samordning mellan olika verksamheter.Med sambandsforskningsverksamheter avses verksamheter som undersöker samband mellan olika verksamheter 10-99, 101 - 999 etc, då sambanden inte är tydliga angelägenheter inom verksamheterna. Verksamheterna i 4 omfattar avdelningarna 40-49 enligt förteckningen nedan. Verksamheterna i avdelning 40 - 49 avser opolitiska verksamheter. Politiska verksamheter utanför de demokratiskt valdas verksamheter i 35 ingår i avdelningarna 36-39 för politiska krav och politiska planeringar. 40 Allmänt. 41 Sambandsverksamheter till och från verksamheter i 1. 41 Till och från verksamheter i 2. 43 Till och från verksamheter i 3. 44 Till och från verksamheter i 4. 45 Till och från verksamheter i 5. 46 Till och från verksamheter i 6. 47 Till och från verksamheter i 7. 48 Till och från verksamheter i 8. 49 Till och från verksamheter i 9. Utbildningar vid universitet och högskolor, klassifikationer i bibliotekssystem, forskningsämnen, databaser, bibliotek, offentliga organisationer enligt sverige.se, ämnen i riksdagens samhällsguide, CPV-koder för varor och tjänster, näringsgrenar, arbetsställen, yrkesklassificering, utbildningsklasser, forskning, skolämnen, klassifikationssystem för museer: Sven Wimnell 040421: Utbildningar vid universitet och högskolor (http://wimnell.com/omr40f.pdf) Sven Wimnell 050112: Termer ur MeSH (Medical Subject Headings). (http://wimnell.com/omr40k.html) Sven Wimnell 050112: Några databaser och bibliotek. (http://wimnell.com/omr40l.html) (rev 14 maj 2010)
Beskrivningar av olika slag:
Sidan är bara en början på särskilda redovisningar om samband och samordning mellan olika verksamheter, något som ska genomföras såsmåningom.
Samordningsproblem vid jordbävningskatastrofen i Asien julen 2004.DN 041231 sid 17:“Högsta politikerna är ansvariga för missarna. HENRIK BRORS: Svenska folket går in i en nytt år i landssorg. Och nästan en vecka efter naturkatastrofen i Sydostasien börjar den svenska katastrofberedskapen fungera. Men det är ändå nödvändigt att börja granska vem eller vilka som bar ansvaret för att Myndighets-Sverige stod lamslaget när det ofattbara inträffade.
Sverige är ett genomorganiserat samhälle. Med rader av oberoende myndigheter, lokala, regionala och nationella, med generaldirektörer som har befogenhet att fatta självständiga beslut och agera utifrån sina befogenheter. Det finns ett stort regeringskansli med ett tiotal departement med stora staber och en eller flera beslutsmässi ga ministrar som politiskt ansvariga. LARMSIGNALERNA från Asien kom tidigt på söndagen, på annandagens morgon. Det stod omedelbart klart att tiotusentals svenskar befann sig i katastrofområdet. Det kunde alla höra som lyssnade på radio under dagen, där Fritidsresors Lottie Knutsons rapporter i sändning efter sändning snabbt gav alla en föraning om att hundratals svenska offer kunde ha krävrs.
I ITALIEN REAGERADE civilförsvarets chef Guido Bertolaso direkt. Han "beslagtog" de turistflighter som var på väg till Sydostasien och lastade dem fulla med medicinsk utrustning och personal i stället. Redan på söndagen var de första två planen på väg ner till katastrofområdet, och redan under måndagen hade drygt 1100 italienska turister fraktats hem.
MEN NÄR ANSVARIGA myndigheter och regeringskansliets tjänstemän inte klarar av att agera när verkligheten inte ryms i regelboken är det de politiskt utsedda ledarna som har ansvaret att agera. Det är utrikesminister Laila Freivalds som till sammans med sin departementsledning hade ansvaret för att slå larm och bygga upp en organisation för att skaffa fram information om vad som hänt de drabbade svenskarna. Det är försvarsminister Leni Björklund som tillsammans med sina topptjänstemän hade ansvaret för att få Räddningsverket att agera och tillsammans med UD skaffa fram vård- och transportresurser. henrik.brors@dn.se 08-738 12 12”
DN 041230 sid 6: " Krisberedskapsmyndigheten kräver politiskt ansvarstagande efter misslyckad krishantering.Regeringen vill inte ha en kontinuerlig krisberedskapssamverkan med de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Inte heller ställer den upp i krisövningar tillsammans med myndigheterna. Jag anser att denna inställning är beklaglig. Och jag är rädd för att den bidrar till brister i Sveriges krisberedskap. Kriser kräver politiskt ledarskap. Och misslyckad krishantering kräver ett politiskt ansvarstagande. Det skriver Krisberedskapsmyndighetens generaldirektör Ann-Louise Eksborg med anledning av katastrofen i Sydostasien." " Mer än en halv vecka har gått sedan jordbävningen och de efterföljande flodvågorna drabbade stora delar av Sydostasien. Bilder av katastrofens konsekvenser förmedlas obönhörligen från alla medier. Överlevande och anhöriga berättar om fasansfulla händelser.Ändå kan vi bara ana omfattningen av det inträffade. Vi kan också bara ana det arbete som ligger framför oss. Runt om i Sverige pågår nu ett arbete i landsting och i kommuner för att kunna ge vård och psykosocialt stöd till drabbade och anhöriga. Ett förberedelsearbete som rymmer stora osäkerheter: hur många kommer att behöva hjälp och stöd i just min kommun, i mitt landsting? Sannolikt kommer många kommuner och landsting att behöva arbeta aktivt med krishanteringen under lång tid framöver. När jag själv försöker överblicka det som hänt och samtidigt blicka framåt, ser jag några generella lärdomar som ansvariga aktörer på alla nivåer bör ha med sig i alla slags kriser. De är lätta att komma ihåg, men uppenbarligen ofta svåra att leva upp till. * Bygg upp krisberedskap generellt. Vi vet aldrig vad som kommer att hända, men måste ändå kunna förbereda oss. Därför räcker det inte att skapa en beredskap för terrorism, en beredskap för smitta, en beredskap för naturkatastrofer. Alla med ansvar för samhällets krisberedskap måste också ha en generell förmåga att snabbt komma i gång, kunna fatta beslut, samverka med andra och informera drabbade, anhöriga, allmänhet och medier. * Dra i gång snabbt - och hellre för stort än för litet. Den som kommer i gång i tid kommer att kunna hantera krisen betydligt bättre än den som startar för sent. Att ha dragit i gång stort för att sedan minska eller avbryta krishanteringen är inget att skämmas för - däremot motsatsen. Då blir man lätt situationens fånge och förlorar förtroendet hos såväl andra aktörer som medborgarna och medierna. * Planera för uthållighet. Samma personer kan inte hantera krisen under en längre period. Redan från början måste man därför planera för avlösningar, skiftgång och vad som nu kan komma att krävas i den aktuella situationen. Bränn inte allt krut första dagen! * Prioritera information och samverkan. Dessa två områden brukar ofta fallera och sedan orsaka egna problem - "kriser i krisen". För lite information, information för sent, igenkorkade telefonväxlar, bristande samordning - här måste vi alla bli bättre! Utifrån dessa punkter är det lätt att se att många misstag har begåtts de senaste dagarna, av flera inblandade, även om regeringskansliet och då främst utrikesdepartementet har hamnat mest i skottgluggen. För att slippa dra andra i smutsen kan jag i stället lyfta fram min egen myndighet som exempel. Liksom många andra bedömde vi inledningsvis situationen som mindre allvarlig än den var. Eftersom vi inte har någon operativ eller beslutande roll vid kriser, så trodde vi inte heller att informationstrycket skulle bli så allvarligt. Att katastrofen inträffade mitt under julledigheten och dessutom på en helgdag bidrog naturligtvis till att det tog längre tid än önskvärt att samla tillräcklig personal. Resultat: Vi kom för sent ut med information på vår webbplats, vi startade för sent med vårt arbete med att ta fram underlag till regeringen, och de personer som fanns på plats blev snabbt överbelastade. Så var det sagt. Översvämningskatastrofen visar också att kriser har flera olika dimensioner som måste hanteras samtidigt av olika aktörer. Viktigast är ofta den lokala dimensionen. Den innebär att en kris ofta på något sätt måste hanteras av en eller flera svenska kommuner. Även om händelsen som utlöser krisen inträffar på andra sidan jordklotet. Sedan finns förstås den nationella dimensionen. Det är kanske den vi först tänker på när vi tänker på allvarliga kriser. Hur hanterar ansvariga myndigheter situationen? Fungerar samordningen? Vem gör vad? Men det stannar inte här. Kriser känner inga gränser och har därför även ofta en internationell dimension som tenderar att bli allt tydligare. Sverige måste utveckla förmågan att samverka med andra länder - både för att ge och ta emot stöd. I den nu aktuella situationen sker samordningen inom ramen för FN-systemet, men även inom EU bedrivs ett utvecklingsarbete för att förbättra den gemensamma krisberedskapen. Den politiska dimensionen finns nästan alltid med vid en kris. Kriser kräver politiskt ledarskap och misslyckad krishantering kräver ett politiskt ansvarstagande. Min uppfattning är att vi i Sverige tyvärr har svårt att få ihop dessa olika dimensioner med varandra. Vi har en någorlunda tydlig struktur för samverkan och utveckling av krisberedskap inom den nationella dimensionen, med statliga myndigheter på central och regional nivå (även om många menar att det är otydligt och vagt även här). Med lagstiftning av olika slag som stöd kan vi dessutom få med landsting och kommuner i arbetet, även om de inte kan styras på samma sätt som statliga organ. Men det är svårare med den internationella och den politiska dimensionen. Regeringen och regeringskansliet har ingen kontinuerlig krisberedskapssamverkan med de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Krisberedskapsmyndigheten har inget uppdrag att bidra till att dessa vitala organ knyts ihop med det övriga krishanteringssystemet. De frågorna vill regeringskansliet lösa på egen hand. Man vill inte heller delta i övningsverksamheten tillsammans med myndigheterna, eftersom det bedöms kunna leda till felaktiga uppfattningar hos myndigheterna om hur regeringen skulle ha agerat om det vore verklighet. Jag anser att denna inställning är beklaglig. Och jag är rädd för att den bidrar till brister i Sveriges krisberedskap. Jag upplever att det vid allvarliga händelser relativt ofta skapas osäkerhet och samverkansproblem i relationen mellan regeringen/regeringskansliet och myndigheterna. Man är helt enkelt inte tillräckligt sampratade om hur sakfrågorna ska lösas, hur kontaktvägarna ska vara, vem som ska göra vad, hur känsliga informationsfrågor ska hanteras med mera. Det räcker inte med samverkan ad hoc i det akuta läget. För att krishanteringen verkligen ska fungera måste det ske en löpande samverkan och ett löpande kunskapsutbyte. Myndigheterna måste veta i förväg vilka kontaktvägar som ska användas och vilket slags information regeringen har nytta av. Och inom regeringskansliet måste kunskapen öka om hur myndigheter, kommuner och landsting samverkar i det dagliga krisberedskapsarbetet. Jag har under hand vid flera tillfällen efterlyst en tydligare medverkan från de olika departementen i regeringskansliet i krisberedskapsarbetet. Det kommer jag fortsätta att göra. De problem som jag ser i samband med den politiska dimensionen av krishanteringen blir mer komplexa när det även finns en internationell dimension. Men även då gäller egentligen samma lösning: regeringen och regeringskansliet måste involveras mer i samverkan för bättre krisberedskap. Även när det gäller den lokala dimensionen finns det vissa frågetecken. Kommunerna är visserligen med ordentligt i arbetet med att utveckla samhällets krisberedskap. Men de är olika starka, olika väl förberedda på kriser. Och de är självständiga. Krisberedskapsmyndigheten kan inte styra dem. Regeringen kan inte styra dem. De kan bara styras av lag stiftad i Sveriges riksdag. När något allvarligt händer som drabbar många svenska kommuner - eller kanske till och med alla 290, som kan vara fallet nu - då är det naturligt att ställa frågan: fungerar detta? Klarar alla svenska kommuner att bygga upp en tillräcklig beredskap för att ta emot och stödja de drabbade och anhöriga? Har de uthållighet? Kan de agera på ett någorlunda likartat sätt? Kommer de att samarbeta med och stödja varandra? Ytterst reser sig frågan om det finns en gräns för det kommunala självstyret. Finns det kriser som är av en sådan art att regeringen eller en myndighet som regeringen utser ska kunna ge en gemensam inriktning åt kommunernas arbete? Den frågan har jag inte svaret på i dag. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att kommunerna på ett bra sätt klarar den svåra uppgift som de nu har framför sig. Ann-Louise Eksborg Generaldirektör Krisberedskapsmyndigheten"
DN 050109 sid 6: "Inrätta civil underrättelsetjänst för snabbare beslut i krislägen"
" Wilhelm Agrell varnar myndigheterna för att förlita sig för mycket på mediernas katastrofrapporter.
Flodvågskatastrofen visar att det ligger en betydande fara i att myndigheterna alltför mycket bygger sitt krisagerande på medierapporteringen. Inledningsvis var mediernas bild av katastrofens omfattning vilseledande. Sverige behöver inrätta en civil underrättelsetjänst med uppgift att hjälpa statsledningen med exklusiv information och analys vid allvarliga säkerhetshot eller kriser. En sådan underrättelsetjänst kunde ha bidragit till ett snabbare svenskt agerande i Sydostasien och därmed till att rädda liv och minska mänskligt lidande, skriver freds-och konfliktforskaren Wilhelm Agrell." Att något allvarligt hade hänt kring Indiska oceanen stod från första början klart, liksom att flera tiotusen semestrande svenskar fanns i regionen. Men hur allvarlig var katastrofen? Vilka internationella hjälpinsatser aktualiserade den? Och vilka specifika svenska insatser skulle bli nödvändiga för att bistå det egna landets medborgare? Dessa för krishanteringen avgörande frågor tycks inte omedelbart ha ställts av de ansvariga. Och framför allt: det fanns ingen svensk instans med uppdrag och tillräcklig kompetens att svara på dem. Det är uppenbart att det som inledningsvis styrde det svenska agerandet, eller snarare bristen på agerande, var de informationer och framför allt den helhetsbild som svenska och internationella medier kom att förmedla. De första intervjuerna med svenskar i katastrofområdet gav ingen klar information och de första officiella dödssiffrorna från olika länder kom att fungera vilseledande eftersom de inte tolkades i ett större sammanhang. Ett exempel på den mediala underskattningen av katastrofens omfattning är CNN:s råd under annandagen till de drabbade att öppna fönster för att underlätta upptorkning och att skyffla undan lera och slam medan denna ännu var våt. Medier är beroende av nationella och internationella myndigheters reaktioner för att gradera allvaret i en händelse. Myndigheter förutsätts i allmänhet ha en bättre överblick och större fackkompetens och deras uttalanden och åtgärder är ett viktigt mål för medierapporteringen; det normala förhållningssättet är att rapportera om en räddningsinsats, inte att ta initiativet till den. Risken för rundgång är uppenbar i ett läge där medierna inte reagerar därför att myndigheterna inte gör det eftersom dessa i sin tur grundar sitt agerande på den bild nyhetsrapporteringen förmedlar. En allt snabbare och alltmer närvarande medierapportering har förändrat förutsättningarna för förvarning och krisuppföljning. Å ena sidan har möjligheterna att följa skeenden i realtid ökat. Å andra sidan styrs den bild medierna förmedlar av öppna eller dolda agendor. Närvaro respektive frånvaro avgör om en händelse blir en nyhet eller inte. CNN sänder från Bagdad men inte från Tjetjenien. I de flesta fall handlar den selektiva rapporteringen inte om någon avsiktlig förvrängning utan om konsekvenserna av nyhetsrapporteringens och nyhetsvärderingens villkor. Snabbhet, dramatiska bilder och reportage med närhetskänsla är viktigare än överblick och prognoser. Medierapportering från väpnade konflikter och katastrofområden är därför ofta oanvändbar för den som behöver skaffa sig en överblick av vad som faktiskt pågår. Ur ett krishanteringsperspektiv ligger det således en betydande fara i att de ansvariga i alltför stor utsträckning bygger sin tolkning av ett förlopp, och därmed sina beslut, på den bild som medierna förmedlar. CNN-effekten må vara en realitet, men bygger på en skickligt marknadsförd illusion av närvaro och saklighet. De ansvariga måste i stället ha förmåga att hålla ifrån sig den bild medierna medvetet eller omedvetet skapar. Men detta förutsätter att de har någon annanstans att vända sig. Underrättelsetjänster tillkom i en tid då det fanns ett växande behov av exklusiva informationskällor och specialkompetens för att hantera företrädesvis militära säkerhetsproblem. Under andra världskriget och det kalla kriget kunde den svenska statsledningen inte förlita sig på medierapportering när det gällde att bedöma hot mot rikets säkerhet. I dag förfogar Sverige över en omfattande militär och polisiär underrättelsetjänst. Denna är till största delen ett arv från det kalla kriget och både dess struktur och inriktning kan i viktiga avseenden ifrågasättas, till exempel den oklara kompetens- och ansvarsfördelningen i frågor som rör terroristhot. Men här finns åtminstone ett underrättelsesystem med uppgift att ge statsmakterna förvarning och beslutsstöd; regeringen skall inte behöva förlita sig på CNN för varning om planlagda terrorangrepp, eller lokalradion för att få uppgifter om kränkningar av svenskt luftrum. Vad Sverige däremot fullständigt saknar är en underrättelsetjänst med uppgift att förvarna om och analysera säkerhetshot utanför det traditionella säkerhetspolitiska området. Detta är en paradox eftersom det i dag är uppenbart att samhället måste kunna hantera risker och hot på många andra områden och att det kan handla om händelseförlopp som inträffar oväntat och medför omfattande och svåröverskådliga konsekvenser. En av de viktigaste åtgärder som borde övervägas efter flodvågskatastrofen är inrättandet av ett nationellt förvarningsorgan eller en civil underrättelsetjänst, med uppgift att bistå i första hand statsledningen med information och analys i samband med allvarliga säkerhetshot och kriser. En sådan civil underrättelsetjänst skulle ha som huvudsaklig uppgift att ur ett oöverskådligt informationsflöde ta fram just de slutsatser som är avgörande för de ansvarigas möjligheter att fatta beslut. Konkret skulle en sådan civil underrättelsetjänst i en akut katastrofsituation både kunna utnyttja allmänt tillgängliga informationskällor på ett mer effektivt sätt och ta i anspråk exklusiva källor och exklusiv kompetens. Detta handlar bland annat om följande: * Förmåga att rikta relevanta frågor till och sammanställa uppgifter från ett stort antal ögonvittnen. * Kontakter med lokala, nationella och internationella myndigheter. * Resurser att utnyttja tekniska övervakningssystem, framför allt från flygplan och satelliter. * Samverkan med nationella försvarsunderrättelsetjänster för information från deras övervakningssystem. * Kontakt med nationella och internationella nätverk till experter inom olika fackområden. * Ansvar för att på eget initiativ slå larm om akuta hot och katastrofförlopp som kräver förebyggande eller skadebegränsande åtgärder. Efter flodvågskatastrofen hade en sådan underrättelsetjänst snabbt kunnat kontakta myndigheter och andra källor i själva katastrofområdet men också i andra berörda länder (en kontakt med de italienska myndigheterna skulle således omedelbart ha gett en viktig fingervisning). En civil underrättelsetjänst skulle också på ett tidigt stadium ha kunnat utnyttja kommersiellt tillgängliga satellitbilder för att verifiera antaganden om katastrofen effekter; när dessa bilder senare togs fram och förmedlades i nyhetsrapporteringen gjordes detta för att visualisera av vad som då redan var känt från andra källor. Helt avgörande är slutligen att en underrättelsetjänst inte arbetar efter nyhetsrapporteringens agenda, underrättelsetjänsten skall inte skaffa fram reportage och bildmaterial utan så snabbt och säkert som möjligt dra slutsatser om just de frågor som är avgörande för den fortsatta krishanteringen. Annandagen 2004 hade detta först och främst handlat om att fastställa allvaret i katastrofsituationen och uppskatta i vilken utsträckning svenska medborgare berörts. En civil underrättelsetjänst av detta slag hade rimligen kunnat lägga grunden för en mycket snabbare och mer adekvat svensk reaktion på flodvågskatastrofen. Även om inga räddningsåtgärder vidtagna i efterhand från Sverige hade kunnat påverka den tragedi som var ett faktum redan efter några minuter, hade ett annat svenskt agerande kunnat rädda liv och minska mänskligt lidande. I andra situationer kan en utebliven reaktion få förödande konsekvenser. Det är här den stora principiella betydelsen av de svenska säkerhetsansvariga instansernas bristande förmåga att tolka och reagera på ett oväntat katastrofförlopp ligger. Wilhelm Agrell " DN 050102 sid 6: "Nu är det enda mänskliga att tvivla på all mening" Sverker Sörlin skriver om den enskilda händelse som tagit flest svenska liv sedan Poltava. Det finns stunder när allt känns hopplöst och det enda mänskliga är att tvivla på all mening. Inför etikens domstol borde själva kosmos dömas skyldigt, skrev Huxley. Det är så det känns, när ett öga slutits och skrattet tystnat för alltid. Så skriver professorn i miljöhistoria Sverker Sörlin med anledning av katastrofen i Sydostasien. Sörlin tar oss med på en historisk färd längs katastrofer som vi minns, och inte minns. När vi vaknat upp ur mardrömmen kommer vi att inse att det enda vi kan göra är att fortsätta bygga fungerande samhällen, menar han. "
" En enda kort sekund rör historien vid oss och allt förändras. För den som kommer i vägen är kanske inte orsaker och sammanhang det viktigaste. De ögon som slutits och det skratt som tystnat är, för en tid, det enda som betyder något. Det räcker. Varje sorg är unik och omätligt djup, oavsett orsak.
Men en katastrof av stora proportioner är också en angelägenhet för ett helt samhälle. Den här gången, genom resande och globalisering, giltig i många länder. Vi har anledning att stanna upp och fråga: Måste det vara så här? Är detta en enskild händelse? Kommer det att hända igen?
Det nästan värsta av allt med denna ohyggliga massdöd är att den förekommer ganska ofta. Precis som tsunami stora sådana förekommer i genomsnitt någon gång per årtionde och flera har inträffat i Indiska oceanen under de senaste två hundra åren. Ingen har dock varit så svår som denna. Det verkar också som om Sumatraskalvet kommer att ta en plats på listan över de femtontjugo värsta naturkatastroferna någonsin, räknat i spillda människoliv.
Värst är den dock ingalunda. Klockan kvart i fyra på morgonen den 28 juli 1976 samma dag som Anders Gärderud vann guld på 3 000 meter hinder i Montreal drabbades Tianjin i östra Kina av ett skalv som ödelade 90 procent av bostadshusen. En kvarts miljon människor dog omedelbart, det totala antalet döda beräknas till mer än 600 000.
Det är där nöden utplånats som man har råd att satsa på utbildning och forskning för att bidra till en säkrare värld. Jordbävningssäkra hus är en uppgift för forskning och teknik.
SVERKER SÖRLIN
Samordningsproblem inom sjukvården.DN 050110 sid 4: "Felbehandlingar i sjukvården orsakar 3.000 dödsfall per år"
"Nya undersökningar visar att personalen ofta inte vågar rapportera vårdskador. " Onödiga misstag inom sjukvården skördar mångdubbelt fler liv än trafiken. Den otydliga och splittrade organisationen är en bidragande orsak till de onödiga vårdskadorna, liksom även till de långa väntetiderna. Vi presenterar i dag ett antal nya studier som belyser omfattningen av de undvikbara sjukvårdsskadorna och de "dolda" väntetiderna för patienter. I en av undersökningarna har en rad patienter försökt att boka tid hos läkare för allvarliga åkommor vid ett hundratal kliniker. Denna ibland till och med årslånga väntetid för ett normalt läkarbesök på specialistmottagning bortses det ofta från. Fokus har ensidigt och felaktigt enbart varit tiden från diagnos till behandling. Samtidigt presenterar vi en rad goda exempel som visar att vårdskador och väntetider kan minskas väsentligt med en annan organisation. En nyckelfaktor är att varje patient bör ha rätt till snabb direktkontakt med en läkare som fungerar som koordinator eller lots genom den alltför splittrade vården. I flera nya amerikanska studier som bygger på noggranna genomgångar av dödsorsaker konstateras att det antal undvikbara dödsfall som uppstår på grund av felbehandling motsvarar "tre kraschade jumbojetplan varannan dag". Översatt till svenska förhållanden skulle det innebära ungefär 2 000 - 3 000 dödsfall per år, mer än fem gånger så många som orsakas av trafiken. Att detta inte enbart är ett amerikanskt fenomen visas i en noggrann genomgång av patientjournaler i Danmark. Där konstateras att 9 procent av inlagda på sjukhus lider av skador som orsakats av sjukvården snarare än av någon sjukdom eller olycka. Exempel på sådana skador är feldiagnoser, sjukhusinfektioner eller trycksår. Nära hälften av dessa skador ansågs undvikbara.
I Sverige lyser studier som ger ökad kunskap om undvikbara vårdskador med sin frånvaro. Flera studier tyder i stället på att många i den svenska vården inte tagit till sig betydelsen av ett gediget patientsäkerhetsarbete.
Men för många är detta inte tillräckligt. Det växande antal multisjuka äldre är de som mest far illa av den splittrade vården. Bland dem är det vanligt att inom loppet av några år träffa ett tiotal olika läkare, som ofta inte vet vad de andra har ordinerat. En studie av utskrivna äldre från akutkliniker i Stockholms län visar att för var fjärde patient som sjukhuset planerade eftervård för skickades ingen skriftlig information till öppenvården.
I förlängningen kan man tänka sig konkurrerande vårdorganisationer - privata och offentliga - som tillhandahåller hela vårdåtagandet gentemot medborgarna. Individen får välja vilken vårdorganisation han eller hon vill tillhöra. Vårdorganisationen tillhandahåller själv, eller upphandlar hos andra vårdgivare, den sjukvård som de anslutna individerna kommer att behöva. Härigenom vidgas vårdkoordinatorsrollen. Särskilt i mindre befolkningstäta områden kommer flera vårdorganisationer att sluta utföraravtal med samma vårdgivare. Samma gäller avseende högspecialiserad vård.
Samordningsproblem vid stormkatastrofen i Sverige nyåret 2005.
Länkar till Internet:Uppdatering pågår.
Till Entrésidan Till Introduktionen Till Forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem. Till Verksamheter i Sverige och i världen. Till Verksamheter i rollerna A och B Till Sven Wimnells systemtabell. Till popup-tabell. © 1999,2000,2001,2002,2003,2004,2005,2006,2007 Sven Wimnell, arkitekt SAR : Epost: sven.wimnell@telia.com 070514. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr41-49.html |