Sven Wimnell 040421: Utbildningar vid universitet och högskolor (http://wimnell.com/omr40f.pdf)

Sven Wimnell 041214+tillägg 060220 och 060525: Kunskaper vid universitet och högskolor i Sverige. Från en pågående, ej avslutad, undersökning. (http://wimnell.com/omr40h.pdf)

Sven Wimnell 050109: Infostruktur. Klassifikationssystem: LIBRIS - SAB och SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40i.pdf)

Sven Wimnell 050101: SCB:s forskningsämnen inlagda i SW-systemet. Samt nedlagda SAFARIs ämnen inlagda i SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40j.html)

Sven Wimnell 050112: Termer ur MeSH (Medical Subject Headings). (http://wimnell.com/omr40k.html)

Sven Wimnell 050112: Några databaser och bibliotek. (http://wimnell.com/omr40l.html)

Sven Wimnell 050121+100201: sverige.se som ersatt SverigeDirekt. Kompletterad 050411 med Riksdagens samhällsguide. Kommentar 2010: sverige.se lades ner 080305. (http://wimnell.com/omr40m.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Från Internet 050126. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40n.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40o.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Områdena 66-69 förkortade. (http://wimnell.com/omr40p.pdf) Ej aktuell 2010.

Sven Wimnell 050203 +100201+100211: SNI 2002. Och antalet arbetsställen 1999. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201+100211 med SNI 2007. (http://wimnell.com/omr40q.pdf)

Sven Wimnell 050203: SSYK 96. STANDARD FÖR SVENSK YRKESKLASSIFICERING.Yrken inplacerade i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40r.pdf)

Sven Wimnell 050206: SUN, utbildningsklasser, Inlagda i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40s.pdf)

Sven Wimnell 050206+100201+100211: SW-klassifikationssystem med inagda: LIBRIS/SAB, sverige.se 2008, SCBs forskningsämnen, CPV för varor/tjänster, SNI arbetsställen 1998, SSYK yrken, SUN 2000 utbildningar. SPIN 2007 varor och tjänster, SNI 2007 näringsgrenar, Statistisk årsbok för Sverige 2010 och Samhällsguiden 2007. 2010 CPV ej aktuell.(wimnell.com/omr40t.pdf)

Sven Wimnell 050403. Lärarutbildning. Forskning. Samhällsplanering. Skolan. (http://wimnell.com/omr40v.pdf)

Sven Wimnell 050429: SW-klassifikationssystem, med inlagda klasser enligt “Nordisk Outline”, klassifikationssystem för museer. (http://wimnell.com/omr40x.pdf)

(rev 14 maj 2010)

Sven Wimnell 070224: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter. Kunskaper om verksamheterna och deras samband för bättre demokrati och bättre framtid i en gemensam värld. (http://wimnell.com/omr40ze.pdf)

Sven Wimnell 051215: Om SCBs rapport Trender och prognoser 2005 (http://wimnell.com/omr40zb.pdf)

Sven Wimnell 080201: Sveriges och omvärldens historia. (http://wimnell.com/omr93c.pdf)

Sven Wimnell 080202: Fördomar, kunskaper, moral, politik för välfärdsfördelning och koldioxid. (http://wimnell.com/omr36-39t.pdf)

Sven Wimnell 051015: Om EU. Politikområden. Kommissionen. Parlamentet. Utskott. Ledamöter. EU-nämnden. EU-historia. mm. Förslag till ny konstitution. Grundlag. Folkomröstningar. Lagrådet. Junilistan. (http://wimnell.com/omr32a.pdf)

Beskrivningar av olika slag:

Innehåll:

Nya strategier i kampen mot fattigdomen.
Stefan Carlén om EMU.
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2004.
Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2001.
Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.
Svenska regeringens årsbok om EU 2001.

Länkar till Internet.

" Nya strategier i kampen mot fattigdomen"

Nya strategier i kampen mot fattigdomen
Internationella valutafondens, IMF, ekonomiska politik präglas av arrogans och bristande kunskaper, och har stjälpt snarare än hjälpt många fattiga länder. Kritiken var svidande när Världsbankens f.d. vice ordförande Joseph Stiglitz den 31 januari gästade Palmecentrets seminarieserie om den oreglerade kapitalismen.

Närmare 300 förväntansfull personer hade samlats i ABF-huset för att lyssna på den amerikanske ekonomiprofessorn från Stanford University, som förutom att han varit vice ordförande och chefsekonom på Världsbanken också arbetat som ekonomisk rådgivare åt Bill Clinton i Vita huset. I dag är Joseph Stiglitz en skarp kritiker av den politik som bedrivits av Världsbanken och IMF. "Ett systematiskt misslyckande", menade Stiglitz och gav under anförandet sin analys av varför länder som gått sin egen väg, t.ex. flera av länderna i Sydostasien, ofta klarat sig bättre än de som underordnat sig IMF:s krav. Dessa krav gör ofta större skada än nytta, menade Stiglitz, eftersom de ignorerar de olika ländernas specifika sociala och ekonomiska behov. IMF och Världsbanken borde lära av Sydostasien, men ideologiskt tänkande och egenintressen gör att man hellre blundar för verkligheten, ansåg Stiglitz.
   Med på seminariet var också Dr Heikki Patomäki vid Nottingham Trent University, som bl.a. är expert på den internationella finansmarknaden och en av grundarna av The Network Institute for Global Democratisation. Patomäki ifrågasatte bl.a. om de nya strategier som förespråkades av Stiglitz verkligen är nya, eller om de bara är varianter av traditionella ekonomiska doktriner. En annan av Patomäkis frågor rörde i vilken grad länderna i Sydostasien kan betraktas som förebilder, med tanke på de ofta auktoritära regimerna och den bristande demokratin.
   Nedan följer en utförligare version av den diskussion om globalisering, fattigdomsbekämpning och ekonomiska strategier som fördes under seminariet. En diskussion som involverade såväl panelen som publiken. Diskussionen leddes av Carin Norberg.
   Joseph Stiglitz:
   Därför har IMF och Världsbanken misslyckats
   "Nya strategier för fattigdomsbekämpning" var titeln på Joseph Stiglitz anförande, som dock mest kom att handla om de gamla strategiernas brutala misslyckande. Ett misslyckande som bl.a. illustrerades med en rad exempel från Sydostasien och Afrika, som visar att de länder som lyckats bäst med sin ekonomi är de som inte följt IMF:s föreskrifter. Dessa länder har på många sätt tagit till sig globaliseringen, men gjort det på sina egna villkor.
   Ett exempel på ett land som nått stor ekonomisk framgång är Kina. Här finns mycket att lära för den som vill förstå vad som skapar ekonomisk utveckling, menade Stiglitz. IMF och Världsbanken har visat en markant ovilja att närmare studera de östasiatiska ekonomiernas framgångar, eftersom de inte gillar vad de ser. När Världsbanken efter påtryckningar från bl.a. Japan till sist sammanställde en rapport om utvecklingen i Sydostasien visade det sig att en positiv faktor var att staten haft en aktiv roll. Detta, menade Stiglitz, gillades inte av Världsbanken, som därför lät revidera rapporten.
   Botswana var ett annat av Stiglitz exempel på länder som klarat sig bättre utan IMF:s strukturanpassningsprogram. När Botswana hamnade i ekonomisk kris förespråkade IMF en åtdragen svångrem och kraftigt minskade utgifter. Men IMF avvisades, eftersom man från Botswanas sida insåg att en alltför stor åtstramning av ekonomin skulle leda till ökad arbetslöshet, vilket i sin tur skulle äventyra landets sköra demokrati. En bedömning som bidragit till att Botswana haft en stabilare social situation och bättre ekonomisk tillväxt än andra afrikanska länder, menade Stiglitz. IMF har gång på gång drivit igenom dåliga ekonomiska strategier, eftersom man underlåtit att ta hänsyn till de demokratiska processerna.

Kärnan i kritiken
Varför har då "the Washington Consensus", som man ofta kallar den ekonomiska politik som IMF och Världsbanken driver, misslyckats? Denna politik har sitt maktcentrum i Washington, där Världsbanken och IMF har sitt säte, och bygger på en rad doktriner som påtvingats utvecklingsländerna genom olika strukturanpassningsprogram.

Fokus har framförallt legat på
- avregleringar
   - privatiseringar
   - makroekonomisk stabilitet.
   De makroekonomiska strategierna har varit inriktade på att så mycket som möjligt minska statens utgifter. Detta har enligt Stiglitz analys hämmat utvecklingen och motverkat det som är mest centralt för att motverka fattigdom - nämligen att skapa fler jobb. Stiglitz var inte bara kritisk till vad strukturanpassningsprogrammen innehållit, utan i lika hög grad till vad de inte innehållit. Samtidigt som makroekonomisk stabilitet stått i centrum har man t.ex. ignorerat andra källor till instabilitet, såsom sociala faktorer. Programmen har därför ökat snarare än minskat instabiliteten i många fattiga länder.

Avregleringar och privatiseringar
Avregleringar har varit en av IMF:s stående ordinationer, och det kan fungera positivt, menade Stiglitz. På handelsområdet kan t.ex. en öppnare marknad leda till fler arbetstillfällen och mer investeringar - och därmed ökad tillväxt. Denna utveckling har dock uteblivit i flera länder där IMF drivit igenom sina strukturanpassningsprogram. Orsaken, menade Stiglitz, är att de hårda åtstramningar som IMF förespråkat lett till en minskad snarare än ökad produktivitet. Den ökade konkurrens som en öppnare marknad medför har därmed varit negativ för landets utveckling. Dessutom har avregleringarna på finans- och kapitalmarknaden lett till en ökad risk för ekonomiska kriser.
   Privatiseringar, menade Stiglitz vidare, är också en strategi som ibland har fungerat bra men lika ofta dåligt, eftersom IMF aldrig lärt sig skilja det ena fallet från det andra. En misslyckad privatisering är t.ex. när ett statligt monopol, såsom ett telemonopol, övergår till ett privat monopol. Det nya monopolet har ofta visat sig exploatera konsumenterna hårdare än det gamla, samtidigt som inkomsterna från försäljningen inte sällan hamnar i korrupta politikers fickor eller försvinner ut ur landet. En dubbel förlust för befolkningen. Naivt, ansåg Stiglitz, att som IMF tro att privatiseringar skulle vara ett botemedel mot korruption. I Ryssland försvann t.ex. hundratals miljarder dollar ut ur landet till mer lukrativa marknader i väst till följd av privatiseringar.
   Något som däremot inte funnits med på dagordningen är demokrati och social stabilitet, menade Stiglitz och påminde om exemplet Botswana. I en nyligen utkommen rapport om utvecklingen i världen, den senaste upplagan av The World Development Report, har fattigdomsbegreppet breddats till att omfatta inte bara inkomstnivåer, utan även social trygghet och demokrati. En kontroversiell skrivning, som fick bland andra USA:s finansminister att protestera. Men, betonade Stiglitz, att inte ta hänsyn till dessa faktorer leder till en undermålig och omänsklig ekonomisk politik, som i förlängningen skapar social oro och ekonomisk depression.
   Förutom själva politikens innehåll kritiserade Stiglitz också det sätt på vilket IMF bedriver sin verksamhet. IMF:s arrogans och brist på vidsynthet har bidragit till institutionens misslyckande, menade Stiglitz, och nämnde som exempel att IMF anser sig förstå ett lands ekonomi bättre än landets egna ekonomer. Detta trots att den ekonomiska kompetensen i utvecklingsländerna ökat dramatiskt. En ekonom som besöker ett utvecklingsland under några få veckor når aldrig samma kunskapsnivå som en ekonom bofast i landet, men detta förhållande har inte de finansiella institutionerna i väst insett fullt ut. Det borde uppmärksammas mycket mer och leda till en förändring i dialogen mellan i- och u-världen.

I-länderna gynnas
Ideologi och egenintressen framhölls också som viktiga faktorer i utformningen av IMF:s strategier. Det finns en oerhört stark tro på en oreglerad kapitalism, trots att detta i själva verket är en ganska underlig idé, menade Stiglitz. IMF kräver att de fattiga länderna avreglerar sina kapitalmarknader och det är därför märkligt att man inte försäkrat sig om att denna strategi faktiskt får positiva följder. I själva verket visar flera studier att det inte finns något samband mellan avregleringar och ekonomisk tillväxt. Men detta ignoreras av IMF, som fortsätter att predika den fria kapitalismens frälsande effekter - bland annat därför att det är en fördel för de rika länderna att de fattiga länderna avreglerar sina marknader.
   Hur kommer det sig då att dessa ideologier dominerat i så hög grad? Svaret på den frågan är ganska uppenbart, om man tittar på vilka som har beslutanderätt i IMF. Efter andra världskriget, då IMF grundades, beslöt man att länderna skulle representeras i förhållande till sin ekonomiska status. Vissa justeringar har gjorts sedan dess, men i stort råder samma fördelning nu som då - trots att länder som t.ex. Kina har ett mycket större välstånd i dag. Efter kriget var en stor del av IMF:s arbete inriktat på att bygga upp ett sargat Europa, medan verksamheten i dag i stort sett uteslutande riktar sig mot Tredje världen. Därför är det anmärkningsvärt, ansåg Stiglitz, att IMF:s ekonomer har så lite egna erfarenheter och kunskaper om utvecklingsländerna. Vilken annan styrelse skulle acceptera sådana styrelsemedlemmar?
   Läget är dock värre än så, fortsatte Stiglitz, eftersom representationen utgörs av chefsekonomerna från respektive lands riksbank. Därmed utestängs många viktiga åsikter som en bredare representation skulle föra i dagen. IMF:s politik har långtgående konsekvenser för många människor i utvecklingsländerna, och har i vissa fall lett till bl.a. massarbetslöshet och omfattande konkurser. Ändå är de grupper som berörs mest av IMF:s politik inte representerade när besluten fattas!

Nya strategier
Det som av Stiglitz betonades som allra viktigast för att minska fattigdomen är att skapa fler arbetstillfällen och öka produktiviteten. För att detta ska lyckas, menade Stiglitz, behövs ekonomiska resurser, bland annat i form av lån - och där fyller de finansiella institutionerna en viktig roll. Det är också viktigt med makroekonomiska strategier som håller nere räntorna. IMF:s strategi att ensidigt fokusera på ekonomisk stabilitet är därför fel, eftersom följden ofta blir att räntorna drivs upp.
   Avslutningsvis summerade Stiglitz sin syn på vad som kännetecknar en bra och fungerande ekonomisk politik. Dit hör att staten har en funktion att fylla, att privatiseringar och avregleringar inte är mål utan medel, att en bra ekonomisk policy måste ta sin utgångspunkt i den sociala och politiska situationen, samt att det är viktigt att beakta faktorer som jämlikhet, ny teknologi och utbildning.
   Dr Heikki Patomäki:
   "Det behövs fler ekonomiska alternativ"
   Heikki Patomäki hade ett antal kommentarer till Stiglitz anförande och formulerade en rad frågor. Den första rörde framställningen av den ekonomiska tillväxten i Sydostasien. Hur fruktbart är det, undrade Patomäki, att betrakta de asiatiska länderna som ekonomiska förebilder? Framgången i Sydostasien berodde mycket på omständigheterna. De nåddes under ett mycket speciellt skede i den globala utvecklingen, då man å ena sidan hade en massproduktion av relativt homogena industriella varor och å andra sidan fortfarande hade fasta växelkurser och en delvis reglerad marknad. De speciella villkor som gällde när tillväxten i Sydostasien var som störst innebär att det kanske inte är möjligt att upprepa framgången, menade Patomäki. Han ifrågasatte också om det är önskvärt att upphöja de asiatiska ekonomierna till ideal, mot bakgrund av den bristande demokratin och det auktoritära statsskicket i flera av dessa länder. Kanske finns det alternativa ideal, som är mer passande för 2000-talet?
   Här menade Stiglitz att även om det inte är möjligt att upprepa den snabba tillväxttakt som under en tid rådde i Sydostasien, så är ingredienserna ändå de rätta för att nå ekonomisk framgång. Det är t.ex. helt rätt att koncentrera sig på ny teknologi, på fler arbetstillfällen och på finansieringen av dessa. Det går inte att föreställa sig ekonomisk framgång utan dessa faktorer, ansåg Stiglitz.
   Patomäkis nästa kommentar rörde globaliseringen. Även i Sydostasien tenderar man att betrakta IMF:s och Världsbankens ekonomiska strategier som oundvikliga. Varför är det så? Det verkar som om de maktstrukturer som styr den avreglerade globala kapital- och finansmarknaden underminerar möjligheten att genomföra strategier som inte bygger på "the Washington Consensus", menade Patomäki. I dag är många regeringar styrda av de villkor som sätts av kapitalmarknaden när de utformar sin ekonomiska politik. Det kan vara ett skäl, menade Patomäki, till att utvecklingen tenderar att gå nyliberalismen i händerna. Ytterligare en mekanism som spelar in är media, eftersom dagens kommersiella globala media i stor utsträckning legitimerar den ekonomiska politik som bedrivs - vilket i sin tur förklarar varför nyliberala intressen driver på privatiseringen av mediasektorn.
   Stiglitz instämde i att det är intressant att fråga sig om ett land som deltar i den globala ekonomiska marknaden helt enkelt tvingas ta till sig de rådande nyliberala doktrinerna. Svaret, menade Stiglitz, får man delvis om man tittar på Kina. Kina har konsekvent avvisat en mängd av de doktriner som härrör från "the Washington Consensus". Man har t.ex. inte avreglerat kapitalmarknaden, vilket gjorde att man till stor del undkom den ekonomiska krisen i Sydostasien. Även Malaysia har delvis gått sin egen väg, vilket också visar att det är möjligt att sätta sina egna villkor. Det går med andra ord, att dra nytta av globaliseringens goda sidor, utan att få det som är negativt på köpet.
   En annan av Patomäkis frågor rörde alternativen till dagens ekonomiska politik. Patomäki ansåg i likhet med Stiglitz att åtskillnaden mellan ekonomi och social verklighet är ett av den ekonomiska politikens stora problem, men undrade samtidigt hur Stiglitz såg på alternativen. Är alternativet att ersätta dagens ortodoxa ekonomiska strategier med andra lika ortodoxa system? Eller borde vi försöka utveckla mer omvälvande alternativ till det tänkande som för närvarande dominerar den globala ekonomin? Det vill säga - hur nya är de "nya strategierna"? I vilken grad erbjuder detta "nya" ekonomiska tänkande reella alternativ, och i vilken grad bygger det på gamla ekonomiska doktriner?
   "Det vore traumatiskt för mig om jag inte trodde att det fanns en vetenskaplig grund för det jag håller på med, om allting bara handlade om ideologi", menade Stiglitz, som uttryckte sin tillit till att den akademiska processen i slutändan förmår skilja ut de bra idéerna från de dåliga. I dag skulle t.ex. ingen ekonom värd respekt förneka att det finns begränsningar i teorin om en oreglerad kapitalism. I dag tror man inte längre att "den perfekta marknaden" existerar i verkligheten.
   Patomäki påpekade vidare att Stiglitz i sitt anförande framhöll flera traditionella ekonomiska begrepp, såsom tillväxt, inkomstökningar och materiell produktion. Hur, undrade Patomäki, förhåller sig detta tänkande till den traditionella ekonomiska modellen? Och vilken roll spelar faktorer som mänskliga rättigheter, demokrati, rättvisa och frihet? Det är nödvändigt, menade Patomäki, att tackla t.ex. de nyliberala tendenserna. Det räcker inte att förändra strategierna hos redan existerande ekonomiska institutioner om vi vill kunna påverka finansmarknaden och kapitalflödena. Vi måste skapa nya strategier, som utgår från värden som demokrati, frihet och rättvisa.
   Även Stiglitz betonade vikten av ta hänsyn till sociala faktorer och demokratiska processer, och tog som illustration upp frågan om hur självständiga riksbankerna bör vara. I många länder har riksbanken en hög grad av självständighet, och de monetära strategier som banken beslutar över bestäms i huvudsak av finansiella intressen. Detta är oroande. Demokrati är viktigt, säger vi till länderna i Tredje världen - men när det kommer till något så betydelsefullt som ett lands ekonomiska politik ska besluten plötsligt fattas av finansiella experter, vars intressen kanske inte alls överensstämmer med folkets. Detta är svårt att acceptera ur demokratisk synvinkel, ansåg Stiglitz, och framhöll att det inte finns några bevis för att länder med en självständig riksbank har högre tillväxt än andra länder.
   Frågor från publiken
   Fråga: Om man läser t.ex. The Financial Times eller tittar i läroböcker i ekonomi, så hittar man egentligen inga ekonomiska teorier som på allvar utmanar den rådande hegemonin. Det verkar som om endast nyklassicistiska teorier får komma till tals, medan alternativa tankegångar ignoreras.
   Stiglitz: Det ekonomiska tankegångarna har förändrats en hel del de senaste 25 åren, och att det finns problem med dagens kapitalmarknad är numera vida accepterat. Men trots en hel del förändringar finns det många illa belagda teorier av ideologisk natur som har stort inflytande, inte minst i USA. När det gäller möjligheten att uttrycka alternativa idéer, så består problemet snarast i hur akademiker meriteras i det amerikanska systemet. För att bli meriterad krävs att man blir publicerad i de "fina" ekonomiska tidskrifterna, vilket medför att endast en viss kategori av idéer leder till akademisk framgång.
   Patomäki: Ett stort problem med den traditionella ekonomin är att den är skild från verkligheten. Man tar inte hänsyn till de sociala strukturerna, och det finns inte heller någonting om makt i teorierna. Så har det varit i 300 år - så länge kapitalismen har funnits. Problemet har inte uppstått i USA efter andra världskriget, utan är mer djupgående än så.
   Fråga: Vilka fem personer i världen är det viktigast att övertyga om att vi behöver en ny ekonomisk politik?
   Vilken av de finansiella institutionerna är i störst behov av att förändras? Vilken av alla nyliberala doktriner är det viktigast att bekämpa? Vilken region i världen är i allra störst behov av utveckling?
   Stiglitz: En person som vore bra att övertyga är USA:s finansminister...
   Men viktigare än att övertyga enskilda personer är att etablera folkrörelser med tillräckligt stor kraft för att påverka politiken. Jubel2000-kampanjen har t.ex. varit mycket framgångsrik. Tack vare denna rörelse tvingades IMF genomföra skuldlättnader för de fattigaste länderna. IMF är den institution som är viktigast att förändra, och den doktrin som har haft mest negativa konsekvenser är avregleringen av finansmarknaden. När det gäller vilken region som är i störst behov av utveckling, så finns i dag de största problemen i Afrika.
   Fråga: Har dagens finansiella institutioner, såsom Världsbanken och IMF, den kapacitet som behövs för att klara att möta de behov som finns på olika håll i världen? Ett av dagens problem är att det i dag inte finns några alternativa långivare.
   Patomäki: Det är inte omöjligt att reformera IMF och Världsbanken, men det är svårt - bl.a. därför att USA och Storbritannien innehar vetorätt. En alternativ metod är därför att strunta i dessa institutioner. En grupp länder kan t.ex. gå samman och införa en Tobin-skatt. Det är inte omöjligt att ta egna initiativ.
   Fråga: Vilka är implikationerna av att det har skett ett skifte i den intellektuella balansen vad gäller synen på betydelsen av de lokala förhållandena och de demokratiska processerna? Vad innebär dessa insikter för utformningen av biståndet?
   Stiglitz: Det finns en mängd implikationer. Bistånd kan ges i form av pengar och i form av rådgivning. En ekonomisk rådgivares roll är att presentera en bedömning av vad olika alternativ får för följder, vilka riskerna är, etc. Rådgivarens roll är däremot inte att tala om för ett land hur det ska handla. De besluten hör hemma i den politiska processen. Dessa insikter kommer att få stora följdverkningar. Världsbanken har nu börjat tala om att de enskilda länderna ska sitta vid kontrollspakarna. Så ser det ännu inte ut i verkligheten, men det är åtminstone rätt tänkt. Det är landet själv som ska bestämma, vilket innebär att IMF och Världsbanken ska sluta att formulera krav. De olika länderna kommer att begå misstag - och de kommer att lära från dessa misstag. Det är en del av den demokratiska processen.
   Fråga: Vad krävs för att möjliggöra en större mångfald av ekonomiska strategier, så att olika länder kan ha olika ekonomisk politik? Tobin-skatten är en variant. Finns det fler?
   Patomäki: Tobinskatten är inte det enda alternativet, men för att åstadkomma förändringar krävs två saker. För det första måste vi tackla de maktstrukturer som upprätthåller den nyliberal hegemonin. För det andra behövs det nya multilaterala arrangemang, som är godtagbara ur t.ex. demokrati- och frihetssynpunkt. Det som är positivt med Tobin-skatten är att det redan finns ett en global rörelse för att genomföra denna reform. Flera stater, däribland Kanada och Finland, stöder införandet av en Tobin-skatt. Om Tobin-skatten genomförs skulle det kunna bana väg även för andra reformer.
   Fråga: Vilka globala reformer är vi i störst behov av, och vilka är möjligheterna att genomföra dessa reformer?
   Stiglitz: Till att börja med är det ett framsteg att de finansiella institutionerna nu fokuserar på fattigdomsfrågan. Det vore bra om IMF vid föreberedelserna av ett strukturanpassningsprogram kunde tala om hur många arbetslösa och hur stor fattigdomsökning programmet väntas få till följd. Den sortens information skulle påverka utformningen av strategierna. Det skulle också innebära att man i slutändan kan ställa IMF till ansvar, om det visar sig att de har tänkt fel. Detta vore en viktig reform.
   En av de allra första åtgärderna borde vara att utfärda en ny handelspolicy. Pressen har varit stor på utvecklingsländerna att de ska öppna sina marknader, samtidigt som i-länderna har stängt sina marknader. Detta är totalt ojämlikt och dessutom värsta sortens hyckleri! I-länderna måste öppna sina marknader, även när det gäller jordbruksprodukter. En annan viktig reform handlar om insyn. En positiv aspekt av globaliseringen är att det nu finns ett globalt civilt samhälle. Om människor har insyn i IMF:s verksamhet, så har de också möjlighet att protestera.
   Till sist - vad som är allra viktigast är att vi fortsätter att diskutera globaliseringens effekter, för ju mer medvetna vi bli, desto bättre kan vi bedöma olika ekonomiska strategier. Om vi lyckas kombinera en sådan medvetenhet med större insyn samt reformer på en mer detaljerad nivå, så har vi möjlighet att skapa ett system som ger utvecklingsländerna betydligt större möjligheter än i dag.

ANNA BORGSTRÖM"

010914:

Stefan Carlén om EMU.

"Vad är Sveriges erfarenheter av att stå utanför EMU?
Orsaken till att Lars Calmfors EMU-utredning förordade att Sverige inte skulle delta i EMU från starten 1999 var att den stabiliseringspolitiska nackdelen överväger eventuella fördelar. Att förlora självbestämmandet över penningpolitiken, dvs räntan och växelkursmekanismen, innebar att man förlorade ett instrument som kunde stabilisera ekonomin, produktionen och sysselsättningen.

Idag har vi en längre erfarenhet av att ha en rörlig växelkurs och en egen räntepolitik. Min slutsats är att detta ekonomiska argument för att stå utanför EMU aldrig varit starkare. Låt oss se vad som hänt de senaste åren? Hur har självbestämmandet över penningpolitiken stabiliserat ekonomin? Och hur ska man se på den svenska kronans värde?

Vad är kronans "riktiga" värde mot euron? På lång sikt är det i huvudsak skillnader i inflationstakt mellan olika valutaområden som förklarar valutors värde mot varandra. Sedan Sverige fick rörlig växelkurs har inflationen i EMU-länderna varit ca 4 procent högre än i Sverige. Om man utgår från att en euro/ecu i utgångsläget 1993 kostade 9,20 kr (ett genomsnitt för värdet under tre år 1993-1995) så borde idag kronans långsiktiga värde vara ca 8,80.

På kort sikt ska dock valutors värde variera mot varandra kring det långsiktiga värdet. Det är själva idén med en rörlig växelkurs. När det går bättre för Sverige ska kronan stärkas för att dämpa överhettnings- och inflationsimpulser. När det går sämre ska kronan försvagas för att dämpa en minskning i produktion och sysselsättning. Det är detta som är den stabiliseringspolitiska fördelen med att ha ett självbestämmande över penningpolitiken. Växelkursen är en automatisk stabilisator- en stötdämpare i ekonomin. En flexibel valuta leder till en stabil arbetsmarknad.

Verkligheten har stämt ganska bra överens med skolboken. När EMU-valutorna oåterkalleligen låstes i maj 1998 hade Sverige en relativt god industrikonjunktur. Kronans värde var då ca 8,55 kr för en euro. Under hösten 1998 fram till början av 1999 försämrades industrikonjunkturen. Kronan försvagades därför till ca 9,40. Sedan kom en tid med god konjunktur bl a för den tunga telekomindustrin med Eriksson i spetsen. Kronan stärktes kraftigt och kostade som lägst drygt 8 kr. Men sen vände denna goda konjunktur under andra halvan av 2000 till en avmattning och kris för telekomindustrin och kronan har därför försvagats.

Det är uppenbart att stabiliseringen fungerat som det var tänkt. Trots korta konjunktursvängningar har arbetslösheten fortsatt att minska. Den rörliga växelkursen är en viktig försäkring. Under goda tider förebygger den risken för att hamna i överhettning och kostnadskris. Under mindre goda tider skyddar den ett exportberoende land som Sverige från att tappa i produktion och sysselsättning. Faktiskt är det tvärtemot vad EMU förspråkarna säger än viktigare för ett litet exportberoende land att stå utanför EMU och kunna stabilisera sin ekonomi efter sina egna förutsättningar. Allra viktigast är det när man som Sverige har ett reltivt stor beroende av vissa branscher och vissa företag - som Eriksson.

Stabiliseringsargumentet mot EMU har aldrig känts starkare än idag. En stabil ekonomi och sysselsättning ger indirekt positiva demokratiska effekter. När man sedan ser att EMU-inträde ytterligare ger klara demokratiska och politiska nackdelar känns det för mig än mer obegripligt att förorda ett medlemskap.
Stefan Carlén"

041221 från: http://nobelprize.org/economics/laureates/2004/
(Nobelprisen: http://nobelprize.org)
(Lista på alla Nobelpristagare genom åren: http://nobelprize.org/search/all_laureates_c.html)

Pressmeddelande:

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2004.

11 oktober 2004

Kungliga Vetenskapsakademien har beslutat att utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2004 gemensamt till

Finn E. Kydland
Carnegie Mellon University, Pittsburgh och University of California, Santa Barbara, USA, och

Edward C. Prescott
Arizona State University, Tempe och Federal Reserve Bank of Minneapolis, USA

"för deras bidrag till dynamisk makroekonomisk teori: den ekonomiska politikens tidskonsistens och konjunkturens drivkrafter".

Ny teori om konjunkturer och ekonomisk politik

Drivkrafterna bakom konjunktursvängningar och utformningen av ekonomisk politik tillhör de mest centrala områdena inom makroekonomisk forskning. Finn Kydland och Edward Prescott har gjort fundamentala bidrag på dessa områden som fått stor betydelse, inte bara för makroekonomisk analys utan också för praktisk penning- och finanspolitik i många länder.

Den ekonomiska politikens tidskonsistens

Hushåll sparar mindre ju högre kapitalbeskattning de förväntar sig i framtiden; företag sätter högre priser och avtalsförhandlare högre löner ju mer inflationsdrivande penningpolitik de förväntar sig, osv. Pristagarna visade hur sådana effekter av förväntningar om framtida ekonomisk politik kan ge upphov till tidskonsistensproblem i politiken. Om de ekonomisk-politiska beslutsfattarna saknar möjlighet att binda sig för en viss handlingsregel i förväg, kommer de ofta i efterhand inte att föra den politik som är mest önskvärd. Kydland och Prescott angav en gemensam förklaring till förlopp som dittills tolkats som separata politikmisslyckanden, t.ex. att ekonomier fastnar i hög inflation trots att penningpolitikens mål är prisstabilitet. Pristagarnas arbete har lagt grunden för en omfattande forskning om vilken ekonomisk politik som är trovärdig och politiskt möjlig. Därigenom har de styrt över diskussionen om praktisk ekonomisk politik från enskilda åtgärder till politikens institutionella ramverk. Detta nya synsätt har t.ex. präglat reformerna av centralbanker och penningpolitikens uppläggning i många länder från 1990-talet och framåt.

Konjunkturens drivkrafter

Pristagarnas forskning har också inneburit en helt ny inriktning för teorin om konjunktursvängningar genom att integrera den med teorin för ekonomisk tillväxt. Tidigare forskning betonade störningar på ekonomins efterfrågesida, men Kydland och Prescott visade att störningar på utbudssidan kan ha stor betydelse. I deras konjunkturmodell ledde normala fluktuationer i den tekniska utvecklingen till en samvariation mellan BNP, konsumtion, investeringar och arbetade timmar nära den som observerats i faktiska data. Tidigare konjunkturmodeller byggde i regel på historiska samband mellan makroekonomiska variabler. De bröt dock samman i 1970-talets mer turbulenta ekonomiska miljö med oljekriser och samtidig inflation och arbetslöshet. Pristagarna lade grunden för mer robusta modeller genom att se konjunkturer som det samlade resultatet av ett otal framåtblickande beslut i enskilda hushåll och företag om konsumtion, investeringar, arbetsutbud m.m. Deras metoder har fått stor spridning inom modern makroekonomi.

Finn E. Kydland, född 1943 (60 år) i Norge (norsk medborgare). Doktorsgrad från Carnegie Mellon University, Pittsburgh 1973. Professor vid Carnegie Mellon University och University of California, Santa Barbara, USA.

Edward C. Prescott, född 1940 (63 år) i Glen Falls, NY, USA (amerikansk medborgare). Doktorsgrad 1967 vid Carnegie Mellon University, Pittsburgh. Professor vid Arizona State University, Tempe och forskare vid Federal Reserve Bank of Minneapolis, USA.

Prissumma: 10 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.

011010:
Pressmeddelande:

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2001

10 oktober 2001

Kungliga Vetenskapsakademien har beslutat att utdela Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2001 gemensamt till

George A. Akerlof , University of California at Berkeley, USA,

A. Michael Spence , Stanford University, USA, och

Joseph E. Stiglitz, Columbia University, USA

"för deras analys av marknader med asymmetrisk information".

Marknader med asymmetrisk information

Många marknader kännetecknas av asymmetrisk information: aktörer på ena sidan av marknaden har betydligt bättre information än de på den andra. Låntagare vet mer om sina återbetalningsmöjligheter än långivare, företagsledning och styrelse vet mer om företagets lönsamhet än aktieägarna i stort, och försäkringskunder vet mer om sina skaderisker än försäkringsbolagen. Årets ekonomipristagare lade under 1970-talet grunden till en allmängiltig teori för marknader med asymmetrisk information, som kan förklara ett antal välkända – men till synes väsensskilda – fenomen. Tillämpningarna har sedan dess varit otaliga och sträcker sig från traditionella jordbruksmarknader till moderna finansmarknader. Pristagarnas bidrag är kärnan i den moderna forskningen om information och marknader.

George Akerlof visade hur en marknad där säljarna har mer information än köparna om varornas kvalitet kan krympa ihop till ett negativt urval av varor med låg kvalitet. Han pekade också på att informationsproblem är vanliga och viktiga. Akerlofs pionjärbidrag visade sålunda hur asymmetrisk information hos låntagare och långivare kan förklara skyhöga låneräntor på lokala marknader i u-länder; han tog också upp svårigheter för äldre att teckna individuell sjukförsäkring såväl som diskriminering av minoriteter på arbetsmarknader.

Michael Spence påvisade en viktig form av anpassning hos enskilda marknadsaktörer, där bättre informerade aktörer vidtar kostsamma åtgärder för att trovärdigt överföra sin information till sämre informerade och därigenom förbättra sitt marknadsutfall. Spence visade under vilka förhållanden sådan "signalering" faktiskt fungerar och betonade särskilt utbildningens roll som signal för produktivitet på arbetsmarknaden. Senare forskning har tagit upp många andra tillämpningar, bland annat hur företag kan använda aktieutdelningar för att signalera hög lönsamhet till aktörerna på aktiemarknaden.

Joseph Stiglitz klargjorde den omvända typen av marknadsanpassning, där i stället sämre informerade aktörer utvinner information från bättre informerade, som när försäkringsbolag urskiljer riskklasser bland sina kunder genom att erbjuda dem olika kontrakt där lägre premier kan växlas mot högre självrisk. I en rad skolbildande bidrag om olika marknader har Stiglitz visat hur asymmetrisk information kan förklara många observerade fenomen, inklusive arbetslöshet och kreditransonering.

010409:

Ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

020528:

Svenska regeringens årsbok om EU 2001.

Den ekonomiska och monetära unionen
     Valutaunionen innebär i korthet att de länder som deltar har en gemensam valuta och en gemensam centralbank som ansvarar för penningpolitiken. Den 1 januari 1999 blev euron den gemensamma valutan för elva länder i EU. Från och med den 1 januari 2001 deltar även Grekland. Från början fanns euron bara i elektronisk form. Den 1 januari 2002 infördes sedlar och mynt i euro. Sverige står, tillsammans med Danmark och Storbritannien, utanför valutaunionen. De länder som deltar är Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.

Euron
     Eurons införande påverkar även Sverige. För att informera om hur företag och allmänheten i Sverige berörs har Regeringskansliets euroinformation genomfört en informationssatsning under 2001. Det pågår också ett förberedelsearbete för ett eventuellt införande av euron i Sverige. Tolv myndigheter har fått i uppdrag att utreda hur ett införande av den nya valutan skulle kunna ske så snabbt och effektivt som möjligt. I oktober lade de fram en första beredskapsplan. Frågan om Sveriges anslutningtill valutaunionen ska avgöras av en folkomröstning.

Ekonomiska riktlinjer
     Varje år utarbetas allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i EU. Riktlinjerna anger såväl övergripande strategiska mål för den ekonomiska politiken i medlemsländerna och EU, som specifika rekommendationer till varje enskilt medlemsland. I 2001 års allmänna riktlinjer betonas vikten av en tillväxt- och stabilitetsinriktad makropolitik och fortsatta strukturreformer. Också förbättrade offentliga finanser efterlyses och särskilt diskuteras vilka effekter den allt äldre befolkningen har på de offentliga finanserna. Befolkningsutvecklingen är en av de mest centrala ekonomisk-politiska utmaningar som EU står inför. Utvecklingen innebär en allt större försörjningsbörda för den arbetande delen av befolkningen och hotar därmed den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna.

Rekommendationer till Irland
     Under året lämnade EU:s finansministrar för första gången en rekommendation till ett enskilt medlemsland. Irland ansågs ha en allt för expansiv budget med tanke på landets höga tillväxt och tilltagande inflation. Detta, menade finansministrarna, bidrar inte till att upprätthålla ekonomisk stabilitet, vilket är det främsta syftet med finanspolitiken.

Gott betyg för Sverige
     Sveriges konvergensprogram fick mycket gott betyg vid finansministrarnas möte i januari 2001. Enligt konvergensprogrammet ligger målen för överskottet i de offentliga finanserna fast och Sverige kan, trots det ekonomiska läget, fortfarande uppnå de budgetpolitiska målen. Under året presenterades också en rapport som visar att Sverige gynnats ekonomiskt av att delta på den inre marknaden. I rapporten, som behandlar ekonomiska reformer på produkt- och kapitalmarknaderna, framhålls att Sverige genomfört omfattande reformer, särskilt på marknaderna för samhällsnyttiga tjänster, såsom telekom och el. Samtidigt konstateras att konkurrensen fortfarande är bristfällig inom bland annat livsmedels- och byggsektorerna. Sverige ligger dock längst fram i utvecklingen mot en kunskapsbaserad ekonomi, och strukturomvandlingen inom den finansiella sektorn fortsätter.

Stabilitet - och tillväxtpakten ska upprätthålla budgetdisciplinen hos medlemsländerna i tredje etappen av EMU. De länder som ännu inte deltar i valutasamarbetet ska årligen presentera ett så kallat konvergensprogram för att visa hur de klarar kraven för ett medlemskap: stabila priser, stabil växelkurs, sunda statsfinanser och en särskilt definieradräntenivå.

Länkar till Internet:

Myndigheter mm enligt sverige.se på Internet 050116.

Konjunkturinstitutet KI

Handelshögskolan i Stockholm, SSE(Även på 7957 + 658 )

Nationalekonomiska föreningen

Stiftelsen Östekonomiska Institutet SITE

Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS

SUNET:

Mölndals länkkatalog:

Länkskafferiet:

Till Entrésidan
Till Introduktionen
Till Forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem.
Till Verksamheter i Sverige och i världen.
Till Verksamheter i rollerna A och B
Till Sven Wimnells systemtabell.
Till popup-tabell.
© 1999,2000,2001,2002,2003,2004,2005,2006,2007,2008 Sven Wimnell, arkitekt SAR :
Epost: sven.wimnell@telia.com
080505. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr33.html