Sven Wimnell 040421: Utbildningar vid universitet och högskolor (http://wimnell.com/omr40f.pdf)

Sven Wimnell 041214+tillägg 060220 och 060525: Kunskaper vid universitet och högskolor i Sverige. Från en pågående, ej avslutad, undersökning. (http://wimnell.com/omr40h.pdf)

Sven Wimnell 050109: Infostruktur. Klassifikationssystem: LIBRIS - SAB och SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40i.pdf)

Sven Wimnell 050101: SCB:s forskningsämnen inlagda i SW-systemet. Samt nedlagda SAFARIs ämnen inlagda i SW-systemet. (http://wimnell.com/omr40j.html)

Sven Wimnell 050112: Termer ur MeSH (Medical Subject Headings). (http://wimnell.com/omr40k.html)

Sven Wimnell 050112: Några databaser och bibliotek. (http://wimnell.com/omr40l.html)

Sven Wimnell 050121+100201: sverige.se som ersatt SverigeDirekt. Kompletterad 050411 med Riksdagens samhällsguide. Kommentar 2010: sverige.se lades ner 080305. (http://wimnell.com/omr40m.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Från Internet 050126. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40n.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40o.pdf)

Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Områdena 66-69 förkortade. (http://wimnell.com/omr40p.pdf) Ej aktuell 2010.

Sven Wimnell 050203 +100201+100211: SNI 2002. Och antalet arbetsställen 1999. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201+100211 med SNI 2007. (http://wimnell.com/omr40q.pdf)

Sven Wimnell 050203: SSYK 96. STANDARD FÖR SVENSK YRKESKLASSIFICERING.Yrken inplacerade i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40r.pdf)

Sven Wimnell 050206: SUN, utbildningsklasser, Inlagda i SW-klassifikationssystem. (http://wimnell.com/omr40s.pdf)

Sven Wimnell 050206+100201+100211: SW-klassifikationssystem med inagda: LIBRIS/SAB, sverige.se 2008, SCBs forskningsämnen, CPV för varor/tjänster, SNI arbetsställen 1998, SSYK yrken, SUN 2000 utbildningar. SPIN 2007 varor och tjänster, SNI 2007 näringsgrenar, Statistisk årsbok för Sverige 2010 och Samhällsguiden 2007. 2010 CPV ej aktuell.(wimnell.com/omr40t.pdf)

Sven Wimnell 050403. Lärarutbildning. Forskning. Samhällsplanering. Skolan. (http://wimnell.com/omr40v.pdf)

Sven Wimnell 050429: SW-klassifikationssystem, med inlagda klasser enligt “Nordisk Outline”, klassifikationssystem för museer. (http://wimnell.com/omr40x.pdf)

(rev 14 maj 2010)

Sven Wimnell 070224: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen? Ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter. Kunskaper om verksamheterna och deras samband för bättre demokrati och bättre framtid i en gemensam värld. (http://wimnell.com/omr40ze.pdf)

Sven Wimnell 051215: Om SCBs rapport Trender och prognoser 2005 (http://wimnell.com/omr40zb.pdf)

Sven Wimnell 080201: Sveriges och omvärldens historia. (http://wimnell.com/omr93c.pdf)

Sven Wimnell 080202: Fördomar, kunskaper, moral, politik för välfärdsfördelning och koldioxid. (http://wimnell.com/omr36-39t.pdf)

Beskrivningar av olika slag:

Välfärd. Välbefinnande. Tillfredsställelse.

Välfärdsprojektet.

Välfärdsprojektet har i en skriftserie:
1.   Pensionärerna och den ekonomiska krisen.
2.   Ensamföräldrarna - en utsatt grupp ?
3.   Generell välfärd. Hot eller möjligheter ? Antologi.
4.   Rättvisa - vad är det ? Antologi.
5.   Barn- och äldreomsorg i Tyskland och Sverige. Tysklandsdelen.
6.   Barn- och äldreomsorg i Tyskland och Sverige. Sverigedelen.
7.   Andens kraft ? Antologi.
8.   I första hand KVINNA. Om kvinnor med funktionshinder.
9.   Äldrepolitik i förändring ?
10. Välfärden och samhällsekonomin.
11. Arbetslöshet och välfärd. Antologi.
12. Tandhälsan. Samhällsekonomin och det personliga ansvaret.
13. Nya Zeeland. Vad händer med välfärden ?
14. Spriten och den tunga vardagen .
15. Föräldraskap och barnuppfostran.

I skrifterna finns ingen tydlig sammanfattande redogörelse för vad som menas med välfärd, som ytterst är en fråga om subjektiv upplevelse av välbefinnande, men något litet om det finns i skrift 11.

GHQ-skalan för psykiskt välmående.
Enligt socialdepartementets välfärdsprojekt, skrift 11 Arbetslöshet och välfärd, sid 46, finns bla en skala för att mäta välmående, den s.k. GHQ skalan (General Health Questionaire). Skalan är ofta använd i studier av arbete och arbetslöshet. En variant av skalan, som också är den vanligaste, baserar sig på följande tolv påståenden kring upplevelsen av vardagssituationen:

* Du har förlorat mycket sömn p.g.a. oro
* Du känner att du spelar en betydelsefull roll för andra
* Du känner att du klarar av att ta beslut om saker och ting
* Du känner dig väldigt pressad
* Du känner att du inte kan klara av de dagliga problemen
* Du kan koncentrera dig på vad du gör
* Du kan ta itu med svårigheter
* Du känner dig olycklig och nedstämd
* Du har känt att ditt självförtroende minskat
* Du tänker på dig själv som en värdelös person
* Du känner dig någorlunda lycklig när allt kommer omkring
* Du har kunnat klara av dina dagliga göromål

Den intervjuade får vid varje påstående placera in sig på en fyragradig skala där noll innebär totalt avståndstagande och tre innebär totalt medhåll. Efter det att de positivt riktade frågorna har vänts summeras svaren till ett index som kan variera mellan 0 och 36. Vi får då en negativt riktad skala där 0 är det högsta välmåendet och 36 det lägsta.

Work involvement scale (WIS).
Enligt sid 80-81 i samma skrift:
Att förvärvsarbetet har ett ekonomiskt värde för de flesta torde det inte vara många som tvivlar på idag, men hur är det egentligen med dess psykosociala betydelse? Det senare är inte lika lätt att mäta som det förstnämnda. Arbetsmotivationen kan mätas med hjälp av ett index som går under benämningen "WIS-skalan" (WIS). I en version består indexet av följande fem påståenden att ta ställning till:
* Det är mycket viktigt för dig att ha ett förvärvsarbete.
* Även om du vann en stor surnma pengar skulle du förvärvsarbeta.
* Du avskyr att vara arbetslös.
* Du blir väldigt snabbt uttråkad om du inte har en arbete att gå till
* Bland det viktigaste som finns i livet är förvärvsarbete.

Svaren sammanställs till ett index som varierar från 0 till 20, där 20 står för mycket hög arbetsmotivation. Indexet delas sedan in i fyra kategorier som därefter korstabuleras med fyra påståenden angående förvärvsarbetets funktion:
* Pengarna är mycket viktiga
* Meningsfull sysselsättning är mycket viktigt
* Arbetskamraterna är mycket viktiga
* Anseende och respekt är mycket viktiga.

Skrift nr 7 Andens kraft ?
Skriften innehåller tio uppsatser av författare från olika vetenskapsområden. De handlar om lidandet och sjukdomarna, individens inre psykiska realiteter, de sjuka i välfärdssamhället, kropp och själ i samspel, samband mellan kropp själ och sociala förhållanden, kultur och hälsa, folkhälsa och välfärdspolitik, välbefinnandesamhället och sist en uppsats av Lennart Levi: Famtidens välfärd -mål, medel och mekanismer.

Lennart Levi skriver bl a:
    ” Ett bra arbete bidrar till att ge livet mål och mening. Det ger dagen, veckan, året och livet struktur och innehåll. Den arbetande får identitet och självkänsla, och får ge och ta emot socialt stöd, i sociala nätverk. Och arbetet ger materiella förmåner, en rimlig försörjning.
    Allt - utom möjligen det sistnämnda - riskerar man att förlora, eller aldrig få tillgång till, om man ställs utanför arbetslivet.
    Samtidigt pressas de "kvararbetande" allt hårdare, dels genom att färre arbetande skall prestera lika mycket arbete - eller mer, dels för att de många utanförstående måste försörjas.
   Negativa effekter för hälsa och välbefinnande uppstår i båda dessa situationer. Såväl över- som undersysselsättning och arbetslöshet ger stress (Levi, 1972, 1981, 1984). Och stress kan leda till ohälsa och sänkt kroppsligt, psykiskt och socialt välbefinnande. Alltså motsatsen till välfärd. Vi är på väg dit. Frågan är om vi inte redan är där. Och ingen verklig ljusning finns i sikte.
    Exemplet ovan är valt ur arbetslivet. Det illustrerar förändringarna i en av våra viktigaste livsmiljöer och effekterna av detta på befolkningens hälsa och välbefinnande och därmed på dess välfärd.
    Ett annat område med mycket hög välfärdsrelevans är tillvaron för barn och ungdom (Levi, 1975, 1978).
    I mångt och mycket har barnfamiljerna i vårt land fått det bättre. Möjligheten för föräldrar att vara hemma med sjukt barn har förbättrats. Rätten till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar har utökats och barnomsorgen byggts ut.
    Man borde sålunda ha kunnat vänta sig en motsvarande förbättring i det psykosocialt relaterade hälsotillståndet bland svenska barn och ungdomar. Någon sådan förbättring har emellertid inte inträffat. Fortfarande finner man psykiska eller psykosomatiska problem hos ungefär vart tredje svenskt barn och ungdom. Speciellt vanliga är psykosomatiska symtom som irritabilitet, nervositet och sömnbe svär. (Marklund, 1996). Att åtgärda dessa och liknande fenomen och deras orsaker - hör till huvuduppgifterna i arbetet för framtidens välfärd.”

Man kan tillägga, att frågor om välbefinnandet är viktiga för alla människor i alla livssituationer. Särdeles viktiga är de för sådana som har dåligt välbefinnande, vilket kan antas finnas bland sådana som har något fel på kroppen eller psyket, är ”utslagna”, föraktade och förtryckta, har ont om pengar etc.
    En kategori består av pensionärer hos vilka brukar kunna finnas flera skäl till dåligt välbefinnade, bl a: krämpor, sjukdomar, dåligt minne, dålig syn och hörsel, allmän orkeslöshet, förlorade vänner, ont om pengar, dålig tillgång till hjälp i hemmet, svårigheter att komma ut från hemmet till andra och annat, otillräcklig service för dem som vistas på sjukhus eller ”hem” av olika slag.
    Pensionärernas Riksorganisations Samorganisation i Stockholm (PRO) har aktualiserat frågan om hur många äldre som har låga inkomster av pension och kapital och hur deras ekonomiska och sociala situation är. PRO har beviljats ett anslag från Stockholms stad att belysa detta. PRO har anlitat Äldrecentrum for att genomföra studien. Äldrecentrum samarbetar i detta uppdrag med Stockholms stads utrednings- och statistikkontor (USK). Utredningens sammanfattning:
    ”Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns en relativt stor grupp pensionärer som har så låga inkomster att det, tillsammans med andra faktorer som ålder och hälsa, begränsar deras möjlighet att t ex prenumerera på en daglig tidning, komma bort någonstans på sommaren eller ut på en resa, gå på kulturaktiviteter eller umgås med vänner. Ekonomin kan utgöra ett hinder för att man ska kunna välja en bostad som man behöver på äldre dar, hämta ut mediciner som behövs för att förebygga att man blir sämre eller gå till tandläkaren. I Stockholms stad kan det röra sig om cirka 10 procent av pensionärshushållen som har en sådan situation.”

Att uppfatta konstverk.

” Klyftan är ett hälsotecken
Konstens uppgift är att visa det som ingen vill se, menar Lars O Ericsson.
     Visst finns det en klyfta mellan samtidskonsten och publiken. Det kan ingen förneka. Men bör den beklagas? Nej, inte nödvändigtvis. Denna klyfta beror huvudsakligen på att våra attityder till konst inte förmår förändras i samma takt som konsten själv. Värderingar och attityder byter man nämligen inte som man byter skjorta.
     Att konsten förändras i snabb takt beror i sin tur på att vi lever i en snabbt föränderlig värld. Klyftan mellan samtidskonsten och publiken är därför ett tecken på att konsten har någon form av förankring i verkligheten, vilket rimligtvis måste betraktas som något positivt. Klyftan är ett hälsotecken. Konsten stagnerar inte i en dynamisk värld.

NÄR PICASSO VISADE sin målning "Les demoiselles d'Avignon" i sin atelje för Matisse, intog Matisse rollen som publik. Och Matisse blev rent ut sagt förbannad. Picassos målning var enligt Matisse en grov skymf, som skulle dra löje över den moderna konsten. Och Matisse svor på att han skulle "sänka Picasso". Snacka om glapp!
     Poängen med detta historiska exempel är att klyftan mellan samtidskonsten och publiken inte enbart är en klyfta mellan nyskapande konstnärer och en bred, oförstående allmänhet. När konstnärer agerat publik inför nydanande kollegers verk har klyftan ofta varit minst lika djup, ofta djupare än den mellan impressionisterna och de konstintresserade parisare som på 1880-talet skrattade åt Monets och Renoirs målningar. Ty ju djupare vi känner för något eller ju högre vi värderar något desto svårare har vi att acceptera företeelser som svär mot våra känslor, inställningar och lojaliteter. Och vilka är mer engagerade i konsten än konstnärerna själva?

PAUL SIGNAC TYCKTE att Matisses "La joie de vivre" (1906) var gräslig, och till en vän skrev han att "Matisse verkar ha spårat ur". Matisse refuserade å sin sida de kubistiska landskap som Braque lämnat in till Höstsalongen 1908. Baudelaire, som visserligen inte var bildkonstnär, men som hade en högt uppdriven sensibilitet när det gällde konst, förkastade saväl Ingres som Courbet. De abstrakta expressionisterna i 50-talets New York såg en avgrund mellan sig och nydadaister och popkonstnärer.
     Kritiker är också publik och de är inte sämre de. Så sent som på 1980-talet förfasade sig rader av senmodernistiska kritiker över den urspårade samtidskonsten, som de betecknade som kylig, intellektuell och distanserad. Tror ni mig inte, så är det bara att se efter i läggen! För dessa kritiker handlade konst i första rummet om färg och form, varför de kände sig kränkta och utestängda av att den postmoderna konsten slagit in på helt andra vägar.

INGELA LIND VILL i sin artikel (DN, 28/2) förklara glappet mellan samtidskonst och publik främst med hänvisning till den förras intresse för "fulhet" (det äckliga, det abjektala, det låga), medan den senare - tolkad som "den breda publiken" - "bara accepterar det nostalgiskt handgjorda och sköna som konst".
     Det ligger en del i denna förklaring. En annan är mot sättningen - eller spänningen - mellan dem som betraktar konst primärt som ett sinnligt njutningsmedel och dem som ser konst huvudsakligen som en förståelseform, med vars hjälp vi försöker undersöka och tolka oss själva och världen.
     En del av negativiteten mot samtidskonsten hänger samman med att den ofta inte definierar sig som ett estetiskt projekt över huvud taget. Det är inte vare sig skönhet eller fulhet som står överst på agendan, utan en önskan att synliggöra det som inte syns eller det som ingen riktigt vill se eller inse. Är världen ful, grym äcklig och våldsam, så får den konst som vill spegla verkligheten inte väja för dessa saker, hur skönhets törstande eller njutningsestetisk dess publik än råkar vara. Ty det vore hyckleri.
     Klyftan mellan samtidskonst och publik måste slutligen ses i ett tidsperspektiv. Dagens nyskapande konst är morgondagens akademism. Se bara på vad som hände med minimalismen! På 60-talet var den nyskapande. Redan på 80-talet återfanns den på schemat vid nästan alla amerikanska universitet. Det som upplevdes som löjligt, vansinnigt eller elitistiskt i går, upplevs som hemtamt i dag. Och dagens "artfrämmande" videoinstallationer kommer inte att utgöra något undantag. När det glappet slutits kommer, förhoppningsvis, andra att ha trätt i dess ställe. Den konst som omedelbart omfamnas av alla bör vi betrakta med skepsis.
Lars O Ericsson ”

Om sexåringars längtan.

     "Det känns som om man gråter inuti, men man visar det inte." "Det känns lite som att sörja." "Det är som att vänta."
     Så beskriver några sexåringar sina upplevelser av längtan i en studie av Olle Holm, fil dr i pedagogik och universitetslektor vid sektionen för pedagogik och psykologi, Högskolan i Jönköping.
     Längtan är en känsla som flödar i schlagertexter, böcker och filmer. Det är en känsla som, beroende på situationen, består av andra känslor: kärlek, glädje, ledsenhet. Men det finns nästan ingen beteendevetenskaplig forskning om längtan, säger Olle Holm. Hans studie är därför världsunik, eftersom han arbetar med att kartlägga hur längtan upplevs i olika åldrar.
     En första studie handlar om hur sexåringar upplever längtan. Samtliga 48 intervjuade barn hade upplevt längtan och kunde beskriva sina känslor för de blivande förskollärare som gjorde intervjuerna.
     - De allra flesta beskrev sin längtan antingen som glädje eller ledsenhet. Så här små barn brukar oftast bara beskriva en känsla åt gången, men de kan känna och nämna två känslor efter varandra, säger Olle Holm. Flickorna var som regel duktigare och bättre på att berätta om sina känslor än pojkarna.
     Längtan är en sekundär känsla. De sekundära känslorna uppstår ur erfarenhet, och varierar mellan kulturer och grupper och över tid, till skillnad från de primära känslorna som verkar vara biologiskt givna och kopplade till kemin i kroppen. Till de primära känslorna, vars antal varierar mellan 3-11 beroende på teori, hör till exempel rädsla, ilska och glädje. De sekundära är betydligt fler, flera hundra stycken, och många är sammansatta av olika känslor.
     De flesta sexåringarna upplevde alltså längtan som en sekundär känsla. Men i barnens beskrivningar av längtan har Olle Holm även funnit andra dimensioner. De flestas längtan hade ett speciellt mål, oftast en person de stod nära. Några barn längtade efter djur.
     Barnen hanterade sin längtan på olika vis. Två tredjedelar av barnen gjorde något, till exempel ritade eller tittade på tv, medan de längtade. Några barn valde att gå undan och vara ensamma med sin längtan.
     Riktningen för barnens längtan var antingen bort, längta iväg från något, eller mot, de längtade till något. Längtan hade också en tidsaspekt, de längtade till något som hänt tidigare eller något som skulle hända senare.
     Olle Holm analyserar för närvarande resultaten av en undersökning av hur nio-, tolv- och femtonåringar beskriver sina upplevelser av längtan. Analysen är ännu inte klar, men det finns signifikanta skillnader mellan flickor och pojkar. Flickorna längtar oftare och mer intensivt än pojkarna, och oftare efter en person. Pojkarna längtar oftare efter saker eller händelser. Skillnaden är tydligast i 15-årsåldern, men den syns redan i 12-årsåldern.
     - Pojkarna tonar ner sina känslouttryck, vilket tidigare forskning om andra känslor har visat, säger Olle Holm. De är sämre på att beskriva sina känslor. Flickorna är mer verbala och duktigare på att klä sina känslor i ord.
     Är då längtan en kvinnlig känsla? - Föräldrar pratar mer med flickor om känslor, det gäller både mammor och pappor, säger Olle Holm. Att flickor är duktigare på att uttrycka sina känslor behöver inte vara biologiskt motiverat utan kan vara ett resultat av uppfostran.