FNs HISTORIA OCH VERKSAMHETER.
Delar från Svenska FN-förbundets hemsida.
Från NF till FN. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/1211sfn.html)
LIVET FÖRE FN - DE STORA KRIGENS TID
Första världskriget avslutades 1918 med ett antal avtal om fred och nya gränsdragningar
mellan länder i Europa. I ett avtal som undertecknades i Versailles i Frankrike 1919
förklarades Tyskland som skyldigt till kriget. Tyskland tvingades avstå från vissa
gränsområden och krävdes att betala ett krigsskadestånd på 132 miljarder guldmark.
Tyskland accepterade aldrig kraven.
I avtalet från Versailles ingick också att skapa en organisation. Organisationens syfte
skulle vara att förhindra krig. År 1920 började Nationernas Förbund, NF, sitt arbete.
Det var USA:s president Wilson som främst bidrog till att NF bildades av segrarländerna
i första världskriget. Men USA blev aldrig medlem.
Som mest hade NF 60 medlemsländer. Sverige blev medlem 1920. Motsättningar lamslog
NF
Redan från början anklagade Frankrike Tyskland för att vara angripare. Frankrikes
strävan var att göra NF till en försvarsorganisation mot Tyskland. Tyskland med Adolf
Hitler som ledare lämnade NF. Japan och Italien lämnade också NF.
Nationernas Förbund lamslogs av medlemsländernas motsättningar.
Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen. Den 3 september förklarade Frankrike och
Storbritannien krig mot Tyskland. Det andra världskriget var ett faktum. Tyskland,
Italien och Japan, de länder som hade lämnat NF, stred på den ena sidan.
Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen på den andra.
Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland. I det fyra månader långa finska
vinterkriget dog över 22.000 män i den finska armén. Sovjetunionen uteslöts ur NF på
grund av sitt angrepp mot Finland.
Efter krigsutbrottet 1939 hade NF inte längre några möten. Organisationen upplöstes
1946 och dess tillgångar övertogs av FN.
FN - EN FREDSORGANISATION SKAPAS AV KRIGETS SEGRARE
På
sensommaren 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens
premiärminister Winston Churchill på ett hemligt möte ombord på en båt långt ute på
Atlanten. De diskuterade kriget, men också hur freden skulle kunna tryggas när kriget
vunnits. Efter långa samtal enades de om en text, Atlantdeklarationen.
Atlantdeklarationen presenterades på ett möte i Washington i USA året därpå. Samtliga
länder som deltog i mötet stred mot det nazistiska Tyskland, fascistiska Italien och
Japan i det pågående kriget. Mötet ställde sig bakom Atlantdeklarationen. Den fick
namnet De Förenade Nationernas deklaration.
Under de kommande åren träffades stormakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen och
Kina vid flera tillfällen för att diskutera hur den nya internationella
fredsorganisationen skulle se ut. Frankrike var tills vidare uteslutet ur "de storas
klubb".
På en konferens i Dumbarton Oaks i USA 1944 skrev de fyra stormakterna ett förslag till
stadga för De Förenade Nationernas Förbund.
Säkerhetsrådet utformas
I februari 1945 träffades Churchill, Roosevelt och Sovjetunionens ledare Josef Stalin i
Jalta på Krim-halvön i Svarta havet. De enades om hur De Förenade Nationernas
säkerhetsråd skulle utformas.
Vid en stor konferens i San Francisco i USA på våren 1945 antogs De Förenade
Nationernas, FN:s, stadga. Den utarbetades under två månader av 850 delegater från 50
länder. Freden var nära.
Fem minuter i åtta på morgonen den 6 augusti 1945 utplånades staden Hiroshima i Japan.
Ett amerikanskt flygplan hade sprängt den första atombomben. Tre dagar senare släpptes
den andra atombomben över Nagasaki. 200.000 människor brändes till döds. Under sex år
hade andra världskriget rasat. Stora delar av Europa låg i ruiner. Omkring 60 miljoner
människor hade fått sätta livet till. Svält och sjukdomar härjade. Föräldralösa
barn drev omkring. Människor var på flykt.
Den 24 oktober 1945 trädde FN:s stadga i kraft. 51 länder blev medlemmar i Förenta
Nationerna och lovade därmed följa FN:s stadga och "rädda kommande släktled undan
krigets gissel", som det står i inledningen.
FN:s STADGA. INLEDNINGEN.
VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA
att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår
livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,
att ånyo betyga vår tro på de grundläggande
mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika
rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer,
att skapa de villkor, som äro nödvändiga för
upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag
och andra källor till den internationella rätten,
att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor
under större frihet,
OCH ATT I DESSA SYFTEN
öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar,
förena våra krafter till upprätthållande av
internationell fred och säkerhet,
godtaga grundsatser och införa metoder, som giva
säkerhet för att vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse,
samt
anlita internationella verksamhetsformer för att
främja sociala och ekonomiska framsteg för alla folk;
HAVA ÖVERENSKOMMIT ATT FÖRENA VÅRA ANSTRÄNGNINGAR
FÖR ATT FÖRVERKLIGA DESSA SYFTEMÅL.
I enlighet härmed hava våra regeringar genom sina i
San Francisco församlade ombud, vilka företett fullmakter, som befunnits i god och
behörig form, enats om föreliggande Förenta Nationernas stadga och upprätta härmed en
internationell organisation, som skall bära namnet Förenta Nationerna.
50 år med FN. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/1212sfn.html)
FN skapades i en tid av fredsyra, men också i en
tid med färska sår efter de stora världskrigen. Aldrig
skulle dessa hemskheter upprepas. 50 år senare inser vi
att varje tid har sina hemskheter och sina glädjeämnen.
Många sidor kan ägnas åt att beskriva vad FN lyckats
med, minst lika många åt det som FN inte lyckats
uppnå. Här följer en krönika med ett urval av viktiga
händelser i FN:s historia.
40-talet
Först ut - Trygve Lie
1945. 26 juni 1945 skrev 50 stater under FN-stadgan. 24
oktober trädde den i kraft. Sverige blev medlem 1946.
FN:s förste generalsekreterare var norrmannen Trygve
Lie. Han valdes av generalförsamlingen 1946 och avgick
efter påtryckningar av bland andra Sovjetunionen 1952.
De som gav sina liv för att vi skulle bli fria,
de som miste sina hem och de som led och alltjämt lider
av krigets följder har gett oss en helig uppgift: att
skapa en fast grund för freden i världen. Vi kan komma
att möta svårigheter och hinder. Men ju vanskligare
uppgiften är, desto större är belöningen. Det är
hela den civiliserade världens framtid som står på
spel.
Trygve Lie när han 1 februari 1946 valdes till FN:s
förste generalsekreterare
Palestina delas
1947. FN:s generalförsamling beslutade 1947 att dela
området Palestina i två stater: Israel och FN:s
arabiska stat. Judarnas inofficiella regering godtog
planen som gav dem 56 procent av området. Palestinerna
och arabstaterna godtog inte planen. 1996 pågår
fortfarande konflikten i Israel/Palestina. I snart 30 år
har stora delar av det område som FN tilldelade
palestinerna ockuperats av Israel.
Alla har samma rättigheter
1948. 10 december antogs deklarationen om mänskliga
rättigheter. Efter de förfärliga kränkningar av de
mänskliga rättigheterna som skett under andra
världskriget fanns det en stark opinion för att FN
skulle skapa regler i form av internationella avtal.
Stärkt u-landsbistånd
1949. Det utvidgade programmet för tekniskt bistånd,
EPTA, bildades. Det innebar en kraftig förstärkning av
FN:s hjälp till u-länderna.1950 bidrog 54 regeringar
med sammanlagt 20 miljoner dollar. 1965 ombildades EPTA
till FN:s utvecklingsprogram, UNDP. 1995 omfattade UNDP:s
budget cirka 1,7 miljarder dollar. UNDP samordnar det
bistånd som ges av FN och fackorganen. För närvarande
stödjer UNDP över 6000 projekt runt om i världen.
Vykort räddar liv
1949. Det första Unicef-kortet gavs ut 1949. Under alla
dessa år har korten gett ett nettotillskott på 500
miljoner dollar, vilket räcker till att vaccinera 33
miljoner barn mot polio, mässling, tuberkulos, difteri,
kikhosta och stelkramp.
50-talet
Storkrig i Korea
1950. FN beslutade att ingripa militärt när Nordkorea
angrep Sydkorea 1950. 16 länder sände trupper under
FN-kommando med amerikansk ledning för att bistå
Sydkorea. Det var första gången som säkerhetsrådet
beslutade att använda vapenmakt mot ett fredsbrott. 1953
upphörde striderna i Korea. En tillfällig gräns mellan
Nord- och Sydkorea skapades vid 38:e breddgraden. FN:s
agerande i Koreakriget är ett av de få militära
ingripanden som FN gjort.
UNHCR bildas
1951 fick FN en högkommissarie för flyktingar, UNHCR.
Samma år utformades en flyktingkonvention som definierar
vem som är en flykting och vilka rättigheter och
skyldigheter som en flykting har. 1951 fanns det 1,2
miljoner flyktingar i världen. 1995 bistod UNHCR 27
miljoner människor.
Kamp mot apartheid
1952. Generalförsamlingen fördömde apartheidpolitiken
i Sydafrika som ett brott mot mänskligheten 1952.
Därmed kunde frivilliga sanktioner genomföras mot
Sydafrika trots att den sydafrikanska regeringen ansåg
att apartheidpolitiken var en inre angelägenhet.
Dag Hammarskjöld
1953. Svensken Dag Hammarskjöld valdes till
Trygve Lies efterträdare..
"FN är inte till för att
föra människorna till himlen, utan för att
rädda dem från helvetet."
Dag Hammarskjöld.
Samtal om befolkning
1954. FN:s första internationella befolkningskonferens
hölls i Rom. Inga beslut fattades. Inga rekommendationer
utfärdades. Konferensen var bara ett tillfälle att
utbyta åsikter och erfarenheter. 1950 var jordens
befolkning 2,5 miljarder. Idag är den 5,8 miljarder och
år 2050 beräknas den vara 10 miljarder.
Historisk FN-styrka
1956. FN genomförde sin första fredsbevarande operation
1956 när krig bryter ut om Suezkanalen. Det är något
helt nytt och saknar direkt stöd i FN:s stadga. Styrkan
kallades UNEF (United Nations Emergency Force) och
placerades i Sinai för att övervaka eldupphör. Det var
inga stridande förband, utan fick bara använda sina
vapen i självförsvar. En huvudprincip för UNEF - och
alla efterföljande fredsbevarande styrkor - är att
utplacering och verksamhet måste ske med värdlandets
samtycke.
Barnets rättigheter
1959. En allmän förklaring om barnets rättigheter
antogs. 40 år senare, 1989, skapades en internationell
lag om barnets rättigheter (barnkonventionen). 1996 hade
188 länder skrivit under konventionen.
60-talet
Snabb avkolonisering
1960. 17 nya stater blev medlemmar i FN. 16 av dem var
afrikanska stater som blivit fria från kolonialt
förtryck. FN hade 100 medlemmar 1960.
Generalförsamlingen antog en deklaration om
självständighet för koloniala länder och folk. I den
står det att kolonialismen kränker grundläggande
mänskliga rättigheter och bör avskaffas omedelbart.
En procent i bistånd
1960. Generalförsamlingen utfärdade en rekommendation
att cirka en procent av de rika ländernas totala
nationalinkomster ska gå till bistånd. Förslaget
antogs av 87 röster mot noll. 1995 gav världens rika
länder i genomsnitt cirka 0,3 procent av BNP i bistånd.
Hammarskjöld omkommer
1961. Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka på väg
till förhandlingar om fred i Kongo 18 september. U Thant
från Burma valdes till ny generalsekreterare 1962.
Kärnvapenprov förbjuds
1963. FN:s generalförsamling hade arbetat länge för
ett totalt provstoppsavtal. 1963 skrev tre av fem
kärnvapenstater - Sovjetunionen, USA och Storbritannien
- under ett provstoppsavtal. Kina och Frankrike anslöt
sig inte till avtalet. 1996 antog generalförsamlingen
ett provstoppsavtal.
Apartheid olagligt
1965. En konvention antogs som förbjuder alla former av
rasdiskriminering. 1996 hade 145 länder skrivit under
konventionen.
Obligatoriska sanktioner
1966. För första gången beslutade FN:s säkerhetsråd
om obligatoriska ekonomiska sanktioner mot Sydrhodesia.
Säkerhetsrådet menade att den vita minoritetsrevolten i
Sydrhodesia hotade den internationella freden och
säkerheten. Efter val 1980 blir Sydrhodesia den fria
staten Zimbabwe.
Fem kärnvapenstater räcker!
1968. Icke-spridningsavtalet undertecknades av
kärnvapenstaterna Sovjetunionen, Storbritannien och USA.
De lovar därmned att inte förse andra länder med
kärnvapen. Kina och Frankrike undertecknade inte
avtalet. Ungefär 50 icke-kärnvapenstater undertecknade
också avtalet som innebär att de förbinder sig att
inte ta emot eller utveckla kärnvapen. 1995 hade 178 av
FN:s 185 medlemsstater anslutit sig till
icke-spridningsavtalet.
70-talet
Biologiska vapen förbjuds
1971. En konvention antogs som förbjuder utveckling,
produktion och lagring av bakteriologiska vapen. Det är
det första internationella avtal som innebär egentlig
nedrustning, det vill säga att befintliga vapen ska
förstöras.
Waldheim generalsekreterare
1971. Österrikaren Kurt Waldheim efterträdde U Thant
som FN:s generalsekreterare. I efterhand visade det sig
att han tjänstgjort som tysk officer på Balkan under
andra världskriget.
Miljön i fokus
1972. I Stockholm samlades representanter för 113
länder för att diskutera miljöfrågor. Temat var
En enda värld. I en FN-rapport om människan
och miljön från 1969 står det: För första
gången i mänsklighetens historia existerar en global
kris som berör både i- och u-länder. Den gäller
människans relation till sin miljö. Oroande tecken har
varit synliga länge: befolkningsexplosionen, en mäktig
teknologisk expansion som inte anpassats till miljöns
villkor, förstörelsen av odlad jord, städernas
oplanerade tillväxt, krympande öppna områden och en
ökande risk för utrotning av många former av djur- och
växtliv. Det finns ingen tvekan om att framtida liv på
jorden hotas om detta får fortgå.
Ny ekonomisk världsordning
1974. U-länderna ställde krav på en ny mer rättvis
ekonomisk världsordning (NIEO). En deklaration och ett
handlingsprogram antogs av FN:s generalförsamling.
Några viktiga krav var:
- full kontroll över råvarutillgångarna
- mer förädlingsindustri i u-länderna
- bort med handelshinder för u-ländernas
industrivaror
- avskrivning av skulder
FN och jämställdheten
1975. I Mexico City höll FN sin första kvinnokonferens.
Konferensen drog upp riktlinjer för
jämställdhetsarbetet tio år framåt. I september 1995
ägde den fjärde kvinnokonferensen rum i Beijing.
Vapenembargo mot Sydafrika
1977. FN:s säkerhetsråd beslutade att införa
obligatoriskt vapenembargo mot Sydafrika. Anledningen är
att Sydafrikas apartheidpolitik hotade den
internationella freden och säkerheten. I augusti 1977
genomförde FN och den afrikanska organisationen OAU en
anti-apartheidkonferens.
80-talet
Smittkopporna utrotade
1980. Efter en världsomfattande kampanj som
Världshälsoorganisationen genomfört förklarades 1980
att smittkopporna utrotats.
Pérez de Cuéllar generalsekreterare
1982. Peruanen Javier Pérez de Cuéllar efterträdde
Waldheim som generalsekreterare. Han anses ha stärkt FN
gett organisationen en ledande roll i världspolitiken.
Svältkatastrof i Afrika
1984. 150 miljoner människor i 20 länder i Afrika
drabbades av svält efter en lång tids torka. Detta
gjorde att diskussionen om Afrikas kritiska ekonomiska
situation tog fart. FN upprättade ett kontor - Office of
Emergency Operations in Africa - för att samordna alla
hjälpinsatser i Afrika. Kontoret meddelade 1985 att det
som kunde ha blivit den värsta hungerkatastrofen i
fredstid avvärjts tack vare det internationella
biståndet. Unicef (FN:s barnfond) satte 1984 igång ett
program för att rädda de minsta barnen i de fattiga
länderna. Fyra punkter ingick i detta program:
- amning istället för bröstmjölksersättning
- viktkontroll
- socker/saltlösning i kokat vatten mot
livshotande diarréer
- vaccinering mot sex vanliga och dödliga
sjukdomar: difteri, polio, tuberkulos, stelkramp,
kikhosta och mässling.
FN fyller 40 år
1985. Kritiken mot FN var stor när FN firade
40-årsjubileum. Sekretariatet kritiserades för
slösaktighet och ineffektivitet.
Låt oss inte göra Förenta Nationerna till
syndabock för problem som återspeglar våra egna
brister. Det är inte Förenta Nationerna som inte nått
upp till oss. Det är vi som inte nått upp till Förenta
Nationernas ideal. Det är genom att själva förbättra
oss och vår politik som vi kan förbättra Förenta
Nationerna.
Olof Palme i generalförsamlingen 21 oktober 1985
Hållbar utveckling
1987. Norges statsminister Gro Harlem Brundtland ledde
Kommissionen för miljö och utveckling 1983-1987. I
kommissionens rapport Vår gemensamma framtid
lanserades begreppet hållbar utveckling, det vill säga
en ekonomisk utveckling som tillfredsställer dagens
behov utan att äventyra framtida generationers
möjligheter till samma utveckling.
Namibia blir fritt
1989. Sydafrika lämnade Namibia under FN-övervakning.
Fria val organiserades av FN. Över 97 procent av de
röstberättigade deltog i valet. Flyktingar återvände
i tusental varje dag från mitten av 1989.
90-talet
Mandela frigivs
1990. Nelson Mandelas frigivning 12 februari firades som
en seger för antiapartheidrörelsen. I juni talade
Nelson Mandela inför generalförsamlingen och tackade FN
för dess insatser för hans och andra politiska fångars
frigivning.
Irak invaderar Kuwait
1990. Efter kalla kriget fick FN en ny roll.
Säkerhetsrådet, som länge varit handlingsförlamat på
grund av de två stormakternas ständiga veton, enades om
en hård linje mot Irak. 1991 inleddes Operation
ökenstorm, en USA-ledd militär aktion som
säkerhetsrådet accepterat. 3 april 1991 angav FN i
resolution 687 ett slut på konflikten.
Boutros Boutros-Ghali
1991. Egyptiern Boutros Boutros-Ghali valdes till FN:s
sjätte generalsekreterare.
Jugoslavien delas
1992. Kroatien, Slovenien och Bosnien-Hercegovina blev
medlemmar i FN 1992. 1993 blev även Makedonien det. I
mars upprättades Unprofor (United Nations Protection
Force) för att skydda tre FN-zoner i Kroatien. Styrkan
bestod av 14.000 man och hade också till uppgift att
skydda FN-organ som sköter biståndet. I augusti 1995
var antalet FN-soldater och annan personal i det forna
Jugoslavien över 52.000. Konflikten förvärrades efter
en längre vapenvila och under sommaren misslyckades FN
med att försvara de muslimska enklaver i
Bosnien-Hercegovina som FN utsett till fredade zoner.
Massakrer på bosniska muslimer utfördes. 14 december
1995 undertecknades ett fredsavtal mellan parterna.
Toppmöte om jorden
1992. FN:s konferens om miljö och utveckling anordnades
i Rio de Janeiro. Ett handlingsprogram, Agenda 21,
antogs. En konvention om biologisk mångfald, en annan om
klimatet och 27 skogsprinciper förhandlades fram. 1996
arbetade i princip alla kommuner i Sverige med en lokal
Agenda 21.
Allt sämre ekonomi
1994. Medlemsländernas sammanlagda skuld var i juli 1994
3,4 miljarder dollar. USA hade största skulden 1500
miljoner dollar. Ryssland skuld var 629 miljoner dollar.
Toppmöte om fattigdom
1995. För första gången anordnade FN ett toppmöte om
social utveckling. Man enades om tio åtaganden, bland
annat:
- att utrota fattigdomen
- att skapa fullständig jämlikhet mellan män och
kvinnor
- att sträva mot full sysselsättning
- att ge utbildning och primärhälsovård till
alla
FN:S huvudorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/123sfn.html)
GENERALFÖRSAMLINGEN
Varje år kallas samtliga medlemsländer i FN till generalförsamlingens ordinarie
möte som börjar tredje tisdagen i september och pågår till mitten av december.
Därefter ajourneras det. Förhandlingarna återupptas flera gånger under våren och
sommaren för behandling av kvarstående frågor på dagordningen. De flesta
medlemsländer sänder särskilda delegationer till generalförsamlingen. Delegationerna
brukar under några dagar ledas av respektive lands regeringschef eller utrikesminister,
därefter av landets FN-ambassadör. I den svenska delegationen ingår cirka 20 personer.
Det är politiker, handläggare från utrikesdepartementet och andra departement och
representanter för fackliga och andra organisationer, t ex Svenska FN-förbundet. Det är
regeringen i varje land som bestämmer vilka som ska ingå i delegationen.
Cirka 4.000 människor kommer till FN:s generalförsamling varje år. FN har 185
medlemsländer, vilket innebär att det talas många olika språk när representanter för
dessa länder samlas i generalförsamlingens rum. I generalförsamlingen används sex
officiella språk: arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska. När någon
talar måste hon eller han använda ett av dessa språk. Talet tolkas direkt till de
övriga fem språken.
170 frågor
Generalförsamlingens dagordning består av cirka 170 frågor. En del frågor handlar om
själva FN: länder ska väljas in som nya medlemmar, fem medlemsländer ska väljas till
säkerhetsrådet, domare ska utses till Internationella domstolen, vart femte år väljer
generalförsamlingen generalsekreterare. Församlingen beslutar om FN:s budget och
godkänner rapporter från olika FN-organ.
Andra frågor handlar om konflikter som pågår i olika delar av världen. 1995
diskuterades bland annat hur tribunalen för krigsförbrytelser i det forna Jugoslavien
ska kunna finansieras och hur FN:s stöd till demokratiprocessen i Haiti ska fortlöpa.
Situationen i Mellanöstern, USA:s embargo mot Cuba och FN:s nya initiativ för att bistå
Afrikas utveckling på 1990-talet diskuterades. Frågor om nedrustning, FN:s
fredsbevarande operationer, mänskliga rättigheter, bistånd, miljö, flyktingar, barn
ochungdomar tas också upp.
Under de första veckorna av generalförsamlingens möte pågår det som kallas
"generaldebatten". Alla delegationer som önskar kan delta i den. Det innebär
att respektive lands utrikesminister eller den som leder delegationen läser upp ett tal.
I talen framkommer respektive lands syn på olika konflikter och läget i världen. Det
är alltså ingen debatt i ordets egentliga mening. Men talen kan leda till debatt i
korridorerna, vid luncher, mottagningar och andra informella sammanhang.
Rekommendationer för världen
Efter generaldebatten vidtar den egentliga behandlingen av dagordningens punkter. En del
frågor diskuteras direkt i generalförsamlingen. Men de flesta frågor diskuteras först
i generalförsamlingens sex huvudutskott, uppdelade efter innehåll.
Utskotten diskuterar frågorna och antar ett förslag till beslut som föreläggs själva
församlingen. Där antas de flesta förslag utan vidare diskussion och utan omröstning
(med konsensus).
Varje land har en röst i generalförsamlingen. I vissa viktiga frågor som rör fred och
säkerhet, inval av nya medlemmar, val av medlemmar till säkerhetsrådet, till ekonomiska
och sociala rådet och i budgetfrågor måste två tredjedelar av de närvarande och
röstande medlemsländerna rösta för förslaget för att det ska kunna antas. I andra
frågor räcker det med enkel majoritet, dvs 51 procent. De flesta beslut har formen av
resolutioner som är uttalanden eller rekommendationer av generalförsamlingen. De är
inte bindande för medlemsländerna.
När det handlar om organisationsfrågor kallas besluten just beslut (decisions). Dessa
beslut är bindande. Så fastställs till exempel medlemsavgiften som varje land ska
betala till FN.
Betydelsefulla beslut
Under årens lopp har generalförsamlingen antagit många resolutioner som fått stor
betydelse för människor runt om i världen, t ex:
- frigörelsen av tidigare kolonier
- inrättandet av en rad underorgan för speciella uppgifter, bl a bistånd (UNDP),
flyktinghjälp (UNHCR), miljövård (Unep) och skyddet av barn (Unicef)
- handelsbojkott mot Sydafrika för att förmå regeringen att avskaffa apartheid
- konventioner om mänskliga rättigheter, bl a den om barnets rättigheter
- avtal om havsrätten
- avtal om kampen mot illegal narkotikahandel
- konventionen om förbud mot kemiska vapen
- anordnandet av flera internationella konferenser, bland dem FN:s konferens om miljö och
utveckling 1992 som antog en handlingsplan för 2000-talet, Agenda 21.
Säkerhetsrådet är FN:s mäktigaste organ. Befogenheterna är stora enligt FN:s
stadga. Rådet ska upprätthålla fred och säkerhet i världen.
Medlemmar
Säkerhetsrådet består av ombud för 15 medlemsländer. Frankrike, Kina, Ryssland,
Storbritannien och USA är ständiga medlemmar. Det är inskrivet i FN:s stadga. Ryssland
övertog Sovjetunionens plats vid årsskiftet 1991-92. Övriga tio medlemmar väljs av
generalförsamlingen på två år. Fem ersätts varje år. Praxis är att fem länder
kommer från Afrika och Asien, två från Latinamerika, två från gruppen Västeuropa och
andra stater (de senare är Australien, Canada och Nya Zeeland), ett från Östeuropa.
Ordförandeskapet cirkulerar bland medlemmarna. Varje land har ordförandeposten en månad
i taget.
Veto
För att säkerhetsrådet ska kunna fatta ett beslut krävs att minst nio av de femton
medlemmarna, bland dem de fem ständiga, röstar för förslaget. Om en eller flera
ständiga medlemmar röstar mot ett resolutionsförslag faller detta. Det kallas veto. En
enda ständig medlem kan alltså genom sin vetorätt omöjliggöra ett beslut. Det står i
FN:s stadga. När som helst året runt kan medlemmarna i säkerhetsrådet kallas till
möte med några timmars varsel. Därför måste varje land som är medlem i rådet
ständigt ha en representant på plats i New York där säkerhetsrådet för det mesta
sammanträder.
Konflikter som hotar internationell fred och säkerhet
Säkerhetsrådets medlemmar bestämmer själva vilka ärenden som ska diskuteras i rådet.
FN:s medlemsländer och FN:s generalsekreterare har rätt att föreslå säkerhetsrådet
vilka konflikter det ska ta upp. Villkoret är att dessa hotar internationell fred och
säkerhet. Ett land som inte är medlem i FN kan också föreslå säkerhetsrådet att ta
upp en fråga. Men då måste landet självt vara inblandat i konflikten och lova medverka
till en fredlig lösning av konflikten enligt FN:s stadga.
Säkerhetsrådets åtgärder steg för steg
När en konflikt utbryter uppmanar säkerhetsrådet de inblandade länderna och/eller
parterna att försöka lösa konflikten genom förhandlingar. Säkerhetsrådet kan göra
egna undersökningar och föreslå hur en fredlig lösning ska gå till. Om strider har
utbrutit är säkerhetsrådets första steg att få stopp på striderna - eldupphör - så
att förhandlingar mellan parterna kan börja. Säkerhetsrådet kan sätta upp en
fredsbevarande styrka som får i uppgift att bland annat övervaka vapenstilleståndet.
Säkerhetsrådets beslut är bindande och måste följas. Om ett eller flera länder inte
följer säkerhetsrådets beslut kan rådet besluta om sanktioner. Andra länder uppmanas
då att avbryta sina kontakter med landet eller länderna i fråga. Det kan handla om
diplomatiska, kulturella och idrottsliga utbyten, flygförbindelser och handel. Rådet
använder gärna vapenembargo för att minska tillgången på vapen hos parterna och
därmed tvinga fram en fredlig lösning.
Sanktioner
Vid tolv tillfällen har säkerhetsrådet beslutat om sanktioner:
1. Sydrhodesia, 1966. Sanktionerna gällde landets export av bl a socker, tobak
och koppar och import av olja, vapen och annan militär utrustning.
Anledning: Den vita minoritetsregimen hade 1965 utfärdat en egenmäktig
självständighetsförklaring för "Rhodesia" och vägrade avskaffa sin
apartheidpolitik.
Sanktionerna upphävdes 1979 inför de fria val som ledde till att en svart
majoritetsregering valdes. Det nya landet Zimbabwe bildades.
2. Sydafrika, 1977. Förbud mot vapenhandel.
Anledning: Den vita minoritetsregimens vägran att avskaffa sin apartheidpolitik.
Sanktionerna upphävdes 1994 när fria val hållits och en demokratiskt vald
president, Nelson Mandela, tillträtt.
3. Irak, 1990. Ekonomiska sanktioner mot landet, inklusive ett förbud mot all
handel till och från Irak, med undantag endast för medicin, mat och andra humanitära
förnödenheter. Anledning: Iraks krig mot och ockupation av Kuwait.
I en resolution 1991 bekräftade säkerhetsrådet att handelsbojkotten mot Irak
skulle kvarstå tills landet bland annat hade förstört alla sina kemiska och biologiska
vapen och massförstörelsevapen. En FN-kommission under ledning av den svenske diplomaten
Rolf Ekéus skulle se till att nedrustningen skedde och rapportera till säkerhetsrådet
med några månaders mellanrum.
På hösten 1991 antog säkerhetsrådet en resolution som innebar att Irak tilläts
sälja olja för upp till en miljard dollar var 90:e dag. Under FN:s övervakning skulle
Irak få använda intäkterna för inköp av medicin, mat och andra humanitära
förnödenheter.
I maj 1996 avslutade FN och Iraks regering förhandlingarna om hur detta skulle gå till.
4. Det forna Jugoslavien, 1991. Vapenembargo mot alla inblandade parter i
konflikten. 1992 infördes ekonomiska och andra sanktioner inklusive total
handelsbojkott, flygförbud och förbud mot kulturellt och idrottsligt utbyte med Serbien
och Montenegro.
1994 skärptes sanktionerna mot bosnienserberna, bl a genom att bosnienserbiska
ekonomiska tillgångar utomlands frystes och handel med varor som ägdes eller
kontrollerades av bosnienserbiska styrkor förbjöds.
Anledning: För att berörda regeringar och inblandade parter inte kunde få slut
på kriget.
1994 lättade säkerhetsrådet på en del av sanktionerna mot Serbien och
Montenegro, bl a tilläts civilt passagerarflyg till och från Belgrad och idrottsutbyte.
I november 1995 hävdes sanktionerna mot Serbien och Montenegro helt. Enligt samma
resolution började sanktionerna mot bosnienserberna att hävas i februari 1996. I
resolutionen står det att sanktionerna kan återinföras om antingen den Höge
representanten (red:s anm: ofta kallad fredssamordnaren, svensken Carl Bildt) eller Ifors
befälhavare informerar säkerhetsrådet om att Serbien och Montenegro eller
bosnienserberna bryter mot det ingångna fredsavtalet om Bosnien-Hercegovina. I en annan
resolution antagen av säkerhetsrådet i november 1995 började vapenembargot
hävas i mars 1996. Embargot för tunga vapen, minor och militärt flyg gällde fram till
juni 1996, då även det hävdes.
5. Somalia, 1992. Vapenembargo.
Anledning: För att inbördeskriget utvidgades, skördade allt fler offer och
hotade den internationella säkerheten.
6. Libyen, 1992. Vapenembargo, flygförbud och begränsade diplomatiska
förbindelser. Genom en ny resolution 1993 skärptes sanktionerna bl a genom att
libyska ekonomiska tillgångar utomlands frystes och införsel till Libyen av utrustning
till oljetransporter och raffinering förbjöds.
Anledning: Regeringen vägrade lämna ut dem som misstänktes för sprängningen av
ett passagerarflygplan i Skottland 1988 och ett i Niger 1989.
7. Liberia, 1992. Vapenembargo.
Anledning: För att regeringen inte kunde stoppa våldet i landet och trygga
vapenvilan.
8. Haiti, 1993. Olje- och vapenembargo och frysning av haitiska ekonomiska
tillgångar utomlands. 1994 skärptes sanktionerna till att omfatta allt
handelsutbyte med undantag för medicin och mat för humanitära ändamål.
Anledning: Landets militärmakt vägrade godkänna den demokratiskt valde
presidenten som tvingats fly.
Sanktionerna upphävdes i september 1994 efter det att president Jean-Bertrand
Aristide återvänt till Haiti.
9. Unita-rörelsen i Angola, 1993. Vapen- och oljeembargo.
Anledning: För att Unitagerillan terroriserat landet och inte accepterat
resultatet av det allmänna valet 1992.
10. Rwanda, 1994. Vapenembargo. I juni 1995 antog rådet en resolution
enligt vilken försäljning av vapen och militärt materiel till Rwandas grannländer
också förbjuds om syftet är att materielet ska användas i Rwanda.
Anledning: Massakrerna i landet och de inblandade parternas fortsatta
våldshandlingar och ovilja att ingå eldupphör och samarbeta med FN.
I augusti 1995 hävdes vapenembargot och Rwandas regering tilläts att importera
vapen fram till den 1 september 1996.
11. Sudan, 1996. FN:s medlemsländer uppmanades att begränsa sina diplomatiska
förbindelser med Sudan. I augusti samma år antog rådet en resolution om att införa
flygembargo om situationen så krävde. Flygembargot har dock inte igångsatts på grund
av risken för att det drabbar civilbefolkningen.
Anledning: Sudans regering vägrade att lämna ut dem som misstänktes som
medskyldiga till mordförsöket på Egyptens president Hosni Mubarak 1995 och landets
ovilja att stoppa stödet till terroristaktiviteter.
12. Förbundsrepubliken Jugoslavien, 1998. Vapenembargo.
Anledning: Oroligheter i Kosovo på våren 1998 fick säkerhetsrådet att
anta en resolution om ett vapenembargo för att hindra ett nytt utbrott av väpnat våld
på Balkan.
Uppgifterna gäller april 1998.
Som sista utväg kan säkerhetsrådet besluta om kollektiva militära insatser. Vid fem
tillfällen har rådet godkänt militära stridsinsatser. Stridsinsatserna kan antingen
vara under FN:s kommando och flagg som i Kongo 1961 och Somalia 1992. I Somalia hade även
USA en egen styrka. Säkerhetsrådet kan också godkänna att medlemsländer genomför
stridsinsatserna som i Korea 1950 och Irak 1990 där ett antal länder deltog i respektive
insats under USA:s kommando. I fd Jugoslavien var det Nato som ingrep militärt efter
säkerhetsrådets godkännande 1995.
EKONOMISKA OCH SOCIALA RÅDET, ECOSOC
Ecosoc består av 54 medlemsländer som väljs av generalförsamlingen för en period
av tre år. Varje år väljer generalförsamlingen 18 nya medlemmar efter en geografisk
uppdelning. Ecosoc har inga ständiga medlemmar som säkerhetsrådet. Men ett land som
avgår kan omedelbart väljas in igen. Ecosoc ska samordna det ekonomiska, sociala och
humanitära arbete som utförs av FN och fackorganen. Ecosoc har haft svårt att göra det
eftersom fackorganen är självständiga och hävdar sitt oberoende. Även FN:s underorgan
har egna styrelser eller verkställande utskott som också vill agera fritt.
Rådet kan göra utredningar och lägga fram förslag till generalförsamlingen för
beslut. Det kan handla om t ex världshandel, jordbruk, hälsofrågor, mänskliga
rättigheter, utvecklingsbistånd, flyktingar och barnens situation. Ecosoc har hittills
framför allt varit ett forum för diskussioner och ett mellanled mellan underorgan som
bereder ärenden och generalförsamlingen som tar beslut.
Rådet har ett huvudmöte per år då sakfrågorna diskuteras. Det har tillsatt ett antal
kommissioner för bland annat statistik, befolknings- och utvecklingsfrågor och kvinnors
ställning. Rådet har fem regionala kommissioner.
Drygt 1.000 icke-statliga organisationer har rådgivande ställning i Ecosoc.
INTERNATIONELLA DOMSTOLEN
Internationella domstolen finns i Haag. I domstolen arbetar 15 domare från olika delar
av världen. Generalförsamlingen och säkerhetsrådet utser domarna för en period av 9
år. De väljs som framstående jurister och inte som representanter för sina länder.
Endast en svensk har ingått bland domarna, Sture Petrén under åren 1968-76.
Domstolen behandlar mål mellan länder, inte mellan enskilda människor. Sedan 1945 har
den haft närmare 70 mål att avgöra. Innan domstolen tar sig an ett fall måste de
inblandade länderna lova att de kommer att följa domslutet. Eftersom endast ett 50-tal
länder har gjort det en gång för alla har domstolen inte kunnat spela någon större
roll för bevarandet av freden. Efter kalla krigets slut har den fått mer att göra.
Mellan 1989 och 1994 överlämnades 13 tvister till domstolen......
FÖRVALTARSKAPSRÅDET
Efter första och andra världskriget berövades förlorarna sina kolonier. Kolonierna
hamnade först under Nationernas Förbunds, NF:s, förmyndarskap och 1945 under FN:s. De
segrande länderna i kriget fick FN:s mandat att förvalta olika områden i Mellersta
Östern, Afrika och Stilla havets övärld.
Förvaltarskapsrådet skulle övervaka att länderna som fått mandat att förvalta elva
förvaltarskapsområden förberedde dessa för självständighet. Rådet skulle påskynda
den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa områden.
Samtliga förvaltarskapsområden är i dag självständiga länder eller ingår i ett
självständigt land. Det sista förvaltarskapet upphörde 1994 då ögruppen Palau i
Stilla havet som förvaltats av USA blev en självständig stat och FN:s 185:e medlem.
Därmed hade förvaltarskapsrådet fullgjort sitt uppdrag. Men eftersom
förvaltarskapsrådet är ett huvudorgan och finns inskrivet i FN:s stadga kommer det att
finnas kvar. Rådet kommer inte att ha något sekretariat och inte ha några möten.
Rådet består i dag av de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet.
I debatten om FN:s reformering finns förslag på nya uppgifter för
förvaltarskapsrådet.
TIDIGARE FÖRVALTARSKAPSOMRÅDEN Afrika
- Brittiska Togoland, ingår i Ghana sedan 1957
- Somaliland, ingår i Somalia sedan 1960
- Franska Togoland, staten Togo sedan 1960
- Franska Kamerun, staten Kamerun sedan 1960
- Brittiska Kamerun, ingår delvis i Nigeria, delvis i Kamerun sedan 1961
- Tanganyika, självständigt 1961, ingår i Tanzania sedan 1964
- Ruanda-Urundi, staterna Rwanda och Burundi sedan 1961
Oceanien
- Västra Samoa, staten Samoa sedan 1962
- Nauru, staten Nauru sedan 1968
- Nya Guinea, ingår i Papua Nya Guinea sedan 1975
Stillahavsöarna delade enligt följande:
- staten Mikronesien 1990
- staten Marshallöarna 1990
- Norra Marianerna, samvälde med USA 1990
- staten Palau 1994
|
SEKRETARIATET
För att de andra huvudorganen ska fungera behövs det en administration som
förbereder och ordnar alla mötena, tar fram bakgrundsmaterial om de frågor som ska
diskuteras och genomför besluten som fattas. Sekretariatet har den uppgiften. Det består
av omkring 14.000 personer. Av dem arbetar cirka 5.000 i högkvarteret i New York. Bland
dem finns många yrkesgrupper representerade, t ex ekonomer, samhällsvetare, statistiker,
jurister, tolkar, översättare, journalister, sekreterare, tryckare och säkerhetsvakter.
Alla är internationella tjänstemän och kan inte representera sitt land så länge de
är anställda i FN. Andra stora FN-kontor finns i bl a Genève, Nairobi och Wien.
Generalsekreteraren är sekretariatets ledare och samtidigt FN:s politiska chef. Han har
bl a rätt att fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet på situationer som han - på
grundval av sina informationer - anser hota den internationella freden och säkerheten.
Generalsekreteraren kan också engageras som medlare i konflikter mellan stater.
Generalsekreteraren väljs för en tid av fem år. Samma person kan återväljas för en
ny period. Sedan 1997 är Kofi Annan från Ghana FN:s generalsekreterare.
FN:S underorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/124sfn.html)
FN:s generalförsamling har under årens lopp
inrättat allt fler underorgan, i många fall på
förslag av ekonomiska och sociala rådet, Ecosoc, eller
FN-konferenser.
Underorganen ingår i FN och har därmed inga egna
medlemsländer. Varje underorgan leds av en chef som
utnämns av generalförsamlingen eller FN:s
generalsekreterare. De har styrelser som består av ett
antal länder eller i undantagsfall enskilda experter.
Det är generalförsamlingen eller Ecosoc som utser
styrelserna. Underorganen har egna budgetar och får
bidrag från FN:s medlemsländer och andra länder som
vill bidra till verksamheten. Bidragen är frivilliga,
vilket medför att underorganen har svårt att göra
långsiktiga planeringar. De har egna sekretariat och
huvudkontor.
Organen rapporterar om sin verksamhet till Ecosoc och
generalförsamlingen. De arbetar med ekonomiska, sociala
och humanitära frågor.
Här beskrivs några underorgan.
FN:s centrum för boende- och
bebyggelsefrågor UNCHS (HABITAT)
UNCHS bildades 1978 av FN:s generalförsamling, två
år efter FN:s första konferens om boendefrågor. UNCHS
kallas ofta Habitat som är ett latinskt ord och betyder
hem. UNCHS har sitt huvudkontor i Nairobi, Kenya, och är
därmed ett av de få FN-organ som har sitt säte i ett
u-land.
UNCHS samordnar FN-systemets verksamhet på bostads- och
bebyggelseområdet och arbetar främst för att
förbättra bostadsstandarden för världens fattiga. Det
är sekretariat åt FN:s kommission för boende- och
bebyggelsefrågor som sorterar under ekonomiska och
sociala rådet, Ecosoc, och bl a övervakar
uppföljningen av konferensen Habitat II, FN:s andra
konferens om boende- och bebyggelsefrågor, som ägde rum
i Istanbul 1996. En viktig del av verksamheten består av
bistånd till utvecklingsländer med råd, forskning,
utbildning, tekniska rapporter och information. Omkring
200 tekniska samarbetsprojekt pågår samtidigt i ett
90-tal länder.
Tillsammans med FN:s utvecklingsprogram UNDP och
Världsbanken driver UNCHS ett program för städers
förvaltning. Syftet är att få städer att fungera
bättre så att levnadsförhållandena för de fattiga
förbättras. I programmet ingår också åtgärder för
att förbättra städers miljö.
FN:s generalförsamling antog 1988 en global
handlingsplan för bostäder åt alla år 2000. Idén
bakom denna plan är att staterna ska underlätta för
medborgarna att bygga sina egna bostäder genom att
avskaffa onödiga regler och byråkrati och underlätta
anskaffning av tomtmark och lån. UNCHS bistår med
teknisk rådgivning om t ex användning av lokalt
byggnadsmaterial.
Mer information på engelska finns på Uneps hemsida.
FN:s
utvecklingsprogram, UNDP
UNDP upprättades 1965 av FN:s generalförsamling.
I UNDP:s styrelse sitter representanter för 36 länder.
Två tredjedelar är u-länder och en tredjedel är
i-länder. Styrelsen rapporterar till
generalförsamlingen via FN:s ekonomiska och sociala
råd, Ecosoc.
UNDP ger inte ekonomiskt bistånd, utan bidrar med
experter och utrustning och ger stipendier till personer
som behöver en högre utbildning, ofta utomlands, för
att kunna medverka i sitt lands utveckling.
UNDP samarbetar med regeringar och icke-statliga
organisationer i 174 länder och områden och med omkring
40 FN-organ. UNDP har fältkontor i 134 länder.
Högkvarteret ligger i New York. För närvarande
stödjer UNDP närmare 6.000 projekt.
1998 har UNDP en total budget på drygt två miljarder
dollar, Sverige bidrog med nästan 500 miljoner kronor.
UNDP är ansvarig för att FN:s verksamhet koordineras
på landnivå. Chefen för de 134 UNDP-kontoren i
världen är ansvarig för samarbetet mellan FN-systemets
olika operativa verksamheter i respektive landet.
UNDP gör upp utvecklingsplaner med respektive land för
ett antal år. Under denna period får landet utnyttja
UNDP:s bistånd upp till en viss summa. Summan baseras bl
a på landets bruttonationalprodukt per person, export,
skuldbörda, ekonomiska situation och befolkningens
storlek.
UNDP stödjer utvecklingsprojekt som rör t ex jordbruk,
skogsbruk, fiske, industri, naturresurser, transporter,
hälsovård, forskning och teknik, utbildning, bostäder,
miljövård och katastrofbistånd. UNDP uppdrar åt andra
organ inom FN-systemet att genomföra projekten.
Mer information på engelska finns på UNDP:s hemsida.
FN:s befolkningsfond, UNFPA
Den första fonden för befolkningsfrågor började
arbeta 1969. Sedan dess har fonden bytt namn några
gånger. 1972 beslöt FN:s generalförsamling att UNFPA
skulle vara ett underorgan till generalförsamlingen via
FN:s ekonomiska och sociala råd, Ecosoc.
UNFPA:s stöd till olika projekt sker ofta i samarbete
med andra organ i FN-systemet, t ex
Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s kvinnofond
(Unifem) och Internationella arbetsorganisationen (ILO).
UNFPA har sitt huvudkontor i New York. Närmare 700
personer arbetar för fonden. Många arbetar i de 135
länder som UNFPA ger bistånd till. Mer än hälften av
UNFPA:s bistånd går till mödra- och barnavård och
familjeplanering. UNFPA stödjer utbildning av flickor
och kvinnor för att de ska få bättre hälsa, större
möjligheter att få ett betalt arbete och mindre och
friskare familjer. UNFPA hjälper utvecklingsländer att
genomföra folkräkningar och samla in och analysera
statistik om befolkningen. UNFPA stödjer insatser som
rör bekämpningen av aids och sambandet mellan
befolkningstillväxt, miljöförstöring och
resursförbrukning.
UNFPA har en central roll i FN-systemet för att
samordna, driva på och följa genomförandet av
handlingsprogrammet som antogs vid FN:s konferens om
befolkning och utveckling i Kairo 1994.
Handlingsprogrammet utgör nu en bas för UNFPA:s policy
och projekt, vilket innebär att UNFPA:s organisation och
inriktning har anpassats för att på bästa sätt kunna
bidra till programmets genomförande.
UNFPA:s budget för 1996 var cirka 310 miljoner dollar.
Japan bidrog med mest pengar. Sverige bidrog med 116
miljoner kronor.
Mer information på engelska finns på UNFPA:s hemsida.
FN:s flyktingkommissariat, UNHCR
Posten som FN:s flyktingkommissarie (United Nations
High Commissioner for Refugees, UNHCR) inrättades av
FN:s generalförsamling 1951. Uppgiften var till att
börja med att bistå flyktingar från andra
världskriget, främst i Europa. Senare utsträcktes
uppdraget att omfatta flyktingar i hela världen. Nu ger
UNHCR skydd och stöd åt cirka 27 miljoner människor.
Sedan 1992 är japanskan Sadako Ogata
flyktingkommissarie. Hon har cirka 5000 medarbetare på
huvudkontoret i Genève och på 175 kontor runt om i
världen. Ett av kontoren är förlagt till Stockholm.
Dess verksamhet omfattar de nordiska och baltiska
länderna.
UNHCR:s verksamhet finansieras med frivilliga bidrag
från regeringar. 1998 är budgeten cirka 1,1 miljarder
dollar. Sverige bidrar med cirka 350 miljoner kronor, det
näst största bidraget efter USA.
UNHCR:s två främsta uppgifter är att ge flyktingar
internationellt skydd och att vid behov bistå flyktingar
med bland annat mat, bostäder, medicinsk vård och
undervisning av barnen. UNHCR försöker se till att
ingen flykting mot sin vilja sänds tillbaka till ett
land där han eller hon har skäl att befara
förföljelse.
Många flyktingar behöver internationellt bistånd för
sin överlevnad. Ofta handlar det om katastrofbistånd.
Men om flyktingsituationen blir långvarig är det
viktigt att flyktingarna inte tvingas leva ett passivt
liv i väntan utan ges möjligheter att bli
självförsörjande och få tillgång till utbildning och
yrkesträning.
UNHCR anger tre möjliga vägar till en varaktig lösning
av flyktingars situation.
Den bästa lösningen är att flyktingarna kan
återvända hem om läget i hemlandet tillåter det.
Återvändandet måste vara frivilligt. UNHCR har
organiserat många hemresor (repatrieringar) åt stora
flyktinggrupper.
Om det är omöjligt för flyktingarna att återvända
försöker UNHCR medverka till att de integreras i det
land dit de först kom under sin flykt. Dessa flyktingar
ska ges samma möjligheter som asyllandets egna
medborgare. Om inte heller den lösningen är möjlig
försöker UNHCR placera flyktingen i ett tredje land.
UNHCR:s uppdrag omfattar först och främst flyktingar i
flyktingkonventionens mening, men det har vidgats till
även andra grupper som av olika skäl behövt
internationellt skydd och bistånd. Sverige har
ratificerat flyktingkonventionen och
tilläggsprotokollet.
Vem är flykting?
I FN:s flyktingkonvention från 1951 och i ett
tilläggsprotokoll 1967 definieras en flykting
som en person med välgrundad fruktan för
förföljelse på grund av ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss
samhällsgrupp eller politisk uppfattning och som
inte kan eller vill stå under sitt hemlands
skydd".
Mer information på engelska finns på UNHCR:s hemsida.
FN:s barnfond, Unicef
FN:s generalförsamling upprättade FN:s barnfond
1946. Syftet var att hjälpa alla de miljoner barn som
drabbats av andra världskrigets fasor. Stora delar av
Europa var sönderbombat. Städer låg i ruiner.
Människor var på flykt undan sjukdomar och
undernäring. Föräldralösa barn drev omkring. FN:s
barnfond bidrog till att rädda Europas barn.
När Europa hämtat sig efter kriget kom Unicefs arbete
att mer och mer inriktas på långsiktig hjälp till barn
i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika.
I dag arbetar Unicef i mer än 160 länder världen
över. Det finns 200 Unicef-kontor.
Unicefs budget för 1996 var cirka en miljard dollar. 102
regeringar bidrog med pengar. Sverige bidrog med näst
mest pengar efter USA. Unicef får också bidrag från
organisationer, företag och enskilda. Försäljningen av
Unicefs kort ger viktiga intäkter.
Under 1996 använde Unicef 197 miljoner dollar för
katastrofhjälp i länder som Rwanda, Sudan, Irak, f d
Jugoslavien, Somalia, Angola, Kenya, Afghanistan,
Moçambique, Liberia, Haiti och Burundi. 253 miljoner
dollar användes för att förbättra barns hälsa, 94
miljoner dollar för utbildning, 94 miljoner dollar för
att öka tillgången på rent vatten och sanitära
anläggningar och 38 miljoner dollar för att minska
undernäring bland barn.
Närmare 7.200 människor arbetar för Unicef. Av dem
arbetar omkring 85 procent vid 259 fältkontor i drygt
132 länder. Unicefs huvudkontor ligger i New York.
Mer information på engelska finns på Unicefs hemsida.
FN:S fackorgan. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/2/125sfn.html)
I FN-systemet finns det 16 fackorgan (fack = specialområde) som arbetar med ekonomiska
och sociala frågor. De är självständiga internationella organ. De har egna
medlemsländer, budgetar, stadgar, beslutande församlingar, sekretariat och huvudkontor.
De samarbetar med varandra, FN och FN:s underorgan via ekonomiska och sociala rådet,
Ecosoc, som de rapporterar till en gång per år.
Några fackorgan fanns före FN. Andra bildades i anslutning till FN:s grundande. Åter
andra har tillkommit senare. Nästan alla fackorgan deltar via FN:s utvecklingsprogram,
UNDP, i FN-systemets gemensamma bistånds- och utvecklingsarbete. Andra fackorgan arbetar
fram internationella regler för t ex postgång, sjöfart, civilflyg och
väderlekstjänst. Det handlar om samarbete och utbyte av information. Ett paket eller
brev frankerat i Sverige ska kunna passera berörda nationsgränser tills det når
mottagaren i, låt säga, Indien. När väderlekstjänsten i Florida uppmärksammar en
orkan som är på väg in över Karibiska havet ska den kontakta berörda ö-stater i
regionen för att varna för den annalkande orkanen.
FACKORGANENS ANSVARSOMRÅDEN
Arbetslivsfrågor, social trygghet.
Internationella arbetsorganisationen, ILO
www.ilo.org
Grundad 1919
Huvudkontor i Genève
Jordbruk, livsmedel, skogsbruk, fiske.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO
www.fao.org
Grundad 1945
Huvudkontor i Rom
Utbildning, vetenskap, kultur.
FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco
www.unesco.org
Grundad 1946
Huvudkontor i Paris
Hälsovård.
Världshälsoorganisationen, WHO
www.who.org
Grundad 1948
Huvudkontor i Genève
Lån till återuppbyggnad och utveckling.
Internationella banken för återuppbyggnad och utveckling (Världsbanken), IBRD
www.worldbank.org
Grundad 1944
Huvudkontor i Washington DC
Mjuka lån till utveckling.
Internationella utvecklingsfonden, IDA
www.worldbank.org
Grundad 1960
Huvudkontor i Washington DC
Delfinansiering av privata företag i utvecklingsländer
Internationella finansieringsbolaget, IFC
www.worldbank.org
Grundad 1956
Huvudkontor i Washington DC
Garantier till investerare
i utvecklingsländer.
Organisationen för multilaterala
investeringsgarantier, MIGA
www.worldbank.org
Grundad 1988
Huvudkontor i Washington DC
Löser tvister i
samband med investeringar
Internationella centret för lösning av
investeringstvister, ICSID
www.worldbank.org
Grundad 1966
Huvudkontor i Washington DC
Valutafrågor.
Internationella valutafonden, IMF
www.imf.org
Grundad 1944
Huvudkontor i Washington DC
Civil luftfart.
Internationella civila
luftfartsorganisationen, ICAO
Grundad 1947
Huvudkontor i Montreal
Postbefordran.
Världspostunionen, UPU
Grundad 1874
Huvudkontor i Bern
Teletrafik.
Internationella teleunionen, ITU
www.itu.ch
Grundad 1865
Huvudkontor i Genève
Vädertjänst.
Meteorologiska världsorganisationen, WMO
www.wmo.ch
Grundad 1950
Huvudkontor i Genève
Sjöfart.
Internationella sjöfartsorganisationen, IMO
www.imo.org
Grundad 1958
Huvudkontor i London
Skydd av upphovsrätt.
Världsorganisationen för den
intellektuella äganderätten, WIPO
www.wipo.ch
Grundad 1970
Huvudkontor i Genève
Jordbrukskrediter till
småbrukare i utvecklingsländer
Internationella jordbruksutvecklingsfonden,
IFAD
www.ifad.org
Grundad 1974
Huvudkontor i Rom
Utveckling av industrier
i utvecklingsländer.
FN:s organisation för
industriell utveckling, UNIDO
www.unido.org
Grundad 1985
Huvudkontor i Wien
Följande organisationer har andra avtal med FN
än fackorganen
Kontroll av kärnenergins
fredliga användning
Internationella atomenergiorganet, IAEA
www.iaea.org
Grundad 1957
Huvudkontor i Wien
Internationell handel.
Världshandelsorganisationen, WTO
Grundad 1995 (tidigare Gatt från 1948)
www.wto.org
Huvudkontor i Genève
INTERNATIONELLA ARBETSORGANISATIONEN ILO
ILO upprättades 1919 och var då knuten till Nationernas Förbund. 1946 blev ILO ett
fackorgan inom FN-systemet. ILO utformar bland annat internationella bestämmelser för
att förbättra arbets- och levnadsvillkor. ILO:s arbete syftar till att öka
sysselsättningen och främja de mänskliga rättigheterna.
ILO består av tre huvudorgan: Internationella arbetskonferensen, styrelsen och
Internationella arbetsbyrån (sekretariatet). Internationella arbetskonferensen är ILO:s
högsta beslutande organ. Den sammanträder några veckor i juni varje år i Genève.
Från varje medlemsland deltar två regeringsdelegater, en representant för arbetsgivarna
och en för den fackliga rörelsen. Konferensens huvuduppgift är att utforma och anta
internationella arbetsnormer i form av konventioner och rekommendationer. Den antar budget
och utser styrelse.
Styrelsen består av 56 medlemmar. 28 från regeringar, 14 representanter för
arbetsgivarna och 14 för de fackliga organisationerna. Styrelsen sammanträder två
gånger per år. Den beslutar om policyfrågor och väljer generaldirektör på
femårsmandat.
Internationella arbetsbyrån ligger i Genève. Cirka 1.900 är anställda av ILO, dels vid
huvudkontoret, dels vid de 40 fältkontoren runt om i världen. Ytterligare omkring 600
experter är kontraktsanställda för olika projekt.
Mellan 1919 och 1996 utformade och antog arbetskonferensen 175 konventioner och 182
rekommendationer. De utgör tillsammans den internationella arbetsrätten. Av de antagna
konventionerna hade i slutet av 1991 156 trätt i kraft som internationella juridiskt
bindande överenskommelser. Drygt 6.000 ratifikationer hade gjorts i början av 1995.
Länder som ratificerar ILO-konventioner om grundläggande mänskliga rättigheter ska
inlämna rapport vartannat år till ILO om hur konventionerna tillämpats i lagar och
praktisk handling. För övriga konventioner gäller rapportering vart fjärde år.
ILO:s prioriterade frågor för 1995-96 är att:
- stoppa barnarbete
- främja demokratisering
- bekämpa fattigdom
- skydda löntagare.
För att nå resultat satsar ILO på:
- internationella konventioner och skydd av mänskliga rättigheter
- jämställdhet mellan könen
- ökad sysselsättning och strukturanpassningar
- landsbygd och informella sektorer
- miljö.
1995 har ILO 171 medlemsländer. Den reguljära tvåårsbudgeten för 1994-95 var 466
miljoner dollar.
Sverige och ILO:s konventioner
I slutet av 1993 hade Sverige ratificerat 75 ILO-konventioner, bland dem:
- Konvention om arbetslöshet (1919).
- Konvention ang. minimiålder för barns användande till arbete inom jordbruket (1921).
- Konvention om arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan (1935).
- Konvention ang. föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948).
- Konvention ang. lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (1951).
- Konvention ang. utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om
social trygghet (1962).
- Konvention om betald ledighet för studier (1974).
- Konvention om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet (1988).
- Konvention om förebyggande av storolyckor inom industrin (1993).
|
Mer information på engelska finns på ILO:s hemsida.
FN:S LIVSMEDELS- OCH JORDBRUKSORGANISATION FAO
FAO, som bildades 1945, är det största fackorganet i FN-systemet.1996 hade FAO 174
medlemsländer plus en medlemsorganisation, EU. Vartannat år sammanträder det högsta
beslutande organet där alla medlemsländer är representerade. Det kallas konferensen.
Den beslutar om budget och övergripande policyfrågor. FAO:s generaldirektör väljs av
konferensen för en period av 6 år. Konferensen väljer ledamöter i FAO:s styrelse för
3-årsperioder.
Styrelsen består av 49 länder.
På huvudkontoret i Rom arbetar omkring 3.000 personer. Ytterligare drygt 2.000 arbetar
för FAO i de länder där organisationen är verksam. FAO har kontor i mer än 100
utvecklingsländer och stödjer i genomsnitt närmare 2.000 projekt.
FAO:s ordinarie tvåårsbudget för 1996-97 uppgår till 650 miljoner dollar. Sekretariat
och en del projekt ryms inom den budgeten. Det mesta arbetet på fältet bekostas av
bidrag från medlemsländer och olika organ i FN-systemet, främst FN:s utvecklingsprogram
UNDP. Fältarbetet kostar omkring 400 miljoner dollar per år.
FAO bildades för att bidra till högre näringsstandard och bättre jordbruksavkastning i
världen. Ett viktigt syfte är att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen på
landsbygden. FAO arbetar med jordbruksutveckling, skogsbruk, fiske, livsmedelsproduktion
och handel, system för att varna för annalkande livsmedelsbrist, katastrofhjälp och
forskning och information om jordbruks- och livsmedelssituationen i världen.
Världslivsmedelsdagen uppmärksammas varje år den 16 oktober, det datum då FAO
bildades.
Mer information på engelska finns på FAO:s hemsida.
FN:S ORGANISATION FÖR UTBILDNING, VETENSKAP OCH
KULTUR UNESCO
Unesco upprättades 1946. Unesco är ett av de största fackorganen med 186 medlemsländer
1998. Unescos högkvarter ligger i Paris. Organisationen har 65 regionala kontor på olika
håll i världen.
Unescos främsta mål är att bidra till fred och säkerhet i världen genom att främja
internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation.
Organisationen arbetar också för att öka respekten för mänskliga rättigheter. I
inledningen till Unescos stadga står det: "eftersom krig börjar i människors
sinnen, är det i människors sinnen som freden måste byggas".
Unesco
- arrangerar expertmöten och konferenser
- stödjer utbildning i syfte att göra det möjligt för människor i alla länder att
själva påverka sin utveckling
- främjar vetenskaplig forskning och teknologisk utveckling för att länder bättre ska
kunna utnyttja sina resurser
- främjar nationella kulturella värden och verkar för skydd av det internationella
kulturarvet
- utvecklar kommunikation och informationsspridning
- främjar samhällsvetenskaplig forskning för att få till stånd respekt för
mänskliga rättigheter, fred och rättvisa
- utarbetar internationella konventioner och deklarationer som rör de frågor
organisationen har hand om
- ger ut tidskrifter och böcker
- samlar in statistik från medlemsländerna om t ex utbildning, forskning och kultur
- ger bistånd till utvecklingsländer.
Unesco är ett forum för utbyte av kunskap och idéer och en organisation som bedriver
och ger stöd till utvecklingsprojekt inom sina områden. Unescos verksamhet fastställs
av medlemsländerna på generalkonferensen som hålls vartannat år.
Unesco satsar på grundutbildning och arbetar för att avskaffa analfabetismen i världen.
Organisationen utbildar lärare, utbildningsplanerare och skoladministratörer. Unesco
bidrar till skolbyggen och utrustning av skolor. Unesco arbetar för mänskliga
rättigheter och mot diskriminering av kvinnor och flickor.
Unescos lista över världens kulturarv upptog 1997 omkring 500 byggnader och områden
som ska skyddas och bevaras. Bland dem finns Taj Mahal i Indien, Grand Canyon i USA,
Dubrovnik i Kroatien, Kilimanjaro nationalpark i Tanzania, Kinesiska muren i Kina, Stora
barriärrevet i Australien, Frihetsgudinnan i New York och pyramiderna i Egypten. Svenska
världsarv på Unescos lista är Drottningholms slott, Birka med Hovgården i Mälaren,
Engelsbergs bruk i Västmanland, Skogskyrkogården i Stockholm, hällristningarna i Tanum
i Bohuslän, Visby stadskärna, Lapponia och Kyrkstaden i Luleå.
Unescos budget för tvåårsperioden 1998-99 är 544 miljoner dollar.
Mer information på engelska finns på Unescos hemsida.
I Sverige finns Svenska Unescorådet som är regeringens kontaktorgan med Unesco.
På Svenska Unescorådets
hemsida hittar du mer information om Unesco och om Svenska Unescorådet.
VÄRLDSHÄLSOORGANISATIONEN WHO
Världshälsoorganisationen började sin verksamhet 1948 och inrättade sitt högkvarter i
Genève. WHO:s uppgift är att med egna initiativ, stödåtgärder och samordning av
internationella ansträngningar bidra till att allt fler människor kan leva ett friskt
och aktivt liv. Det sker bl a genom vaccinationskampanjer för att utrota eller minska
förekomsten av epidemiska sjukdomar. WHO främjar också forskning som söker bot mot
dessa och även andra sjukdomar som cancer. En fruktad sjukdom är redan utrotad,
nämligen smittkoppor, och polio räknar man med ska ha försvunnit till år 2000.
WHO ger bistånd till utvecklingsländer på områden som utbildning av medicinsk
personal, organisation av sjukvården och basläkemedel. Genom upplysning försöker WHO
ändra hälsofarliga livsstilar, där exempelvis rökning och bruk av alkohol och
narkotika ingår. Ett av WHO:s svåraste uppdrag för närvarande är att stoppa
aids-epidemins utbredning och stödja pågående forskning för att få fram ett vaccin
mot sjukdomen.
WHO samlar in hälsovårdsstatistik från hela världen, sammanställer och bearbetar den
och ger ut en rad publikationer som är viktiga kunskapskällor och arbetsverktyg för
hälsovårdsmyndigheter och forskare i medlemsländerna.
Världshälsoförsamlingen är WHO:s högsta beslutande organ. Den består av ombud för
alla de 190 medlemsländerna och sammanträder varje år. Den utser organisationens
generaldirektör och styrelse som består av 31 personer, valda i personlig kapacitet.
Geografiskt är WHO:s arbete fördelat på sex regioner. Kontoret i den europeiska
regionen ligger i Köpenhamn. WHO:s budget för 1994-1995 var 822 miljoner dollar.
Hälsa för alla år 2000
Vid en internationell konferens 1978 i Alma-Ata i Sovjetunionen fastslogs att
primärhälsovård är nyckeln till människors hälsa. Primärhälsovård bör finnas
överallt där människor bor och arbetar. Den ska vara tillgänglig för alla till
överkomliga kostnader. En strategi för Hälsa för alla år 2000 antogs. Strategin
omfattar åtta viktiga uppgifter för primärhälsovården:
1. Undervisning om hälsoproblem och metoder att förebygga och kontrollera dem.
2. Att främja tillgången på näringsriktig föda.
3. Tillfredsställande tillgång till rent vatten och elementära sanitära
förhållanden.
4. Mödra- och barnhälsovård inklusive familjeplanering.
5. Vaccinering mot de mest utbredda smittsamma sjukdomarna.
6. Förebyggande och kontroll av lokalt förekommande sjukdomar.
7. Lämplig behandling av vanliga sjukdomar och skador.
8. Att tillhandahålla nödvändiga läkemedel.
Hälsa för alla år 2000 betyder inte att sjukdomar och handikapp har försvunnit då
eller att läkare och sjuksköterskor kommer att kunna vårda alla människor. Syftet med
strategin är att hälsoresurserna ska fördelas jämnare och att hälso- och sjukvården
ska vara tillgänglig för alla.
Strategin innehåller fyra minimikrav som ska vara uppfyllda till år 2000:
- Rent vatten ska finnas i bostaden eller inom 15 minuters gångavstånd. Det ska finnas
acceptabla sanitära anläggningar i bostaden eller i direkt anslutning till den.
- Människor ska ha tillgång till vaccin mot difteri, kikhosta, stelkramp, polio,
mässling och tuberkulos.
- Det ska finnas lokala läkarstationer som kan erbjuda minst 20 basläkemedel inom en
timmes resavstånd.
- Det ska finnas utbildad personal vid förlossningar och som kan ta hand om gravida
kvinnor och barn upp till åtminstone ett års ålder.
Strategin har utvärderats ett par gånger av Världshälsoförsamlingen.
Utvärderingarna bygger på medlemsländernas rapporter. Rapporterna innehåller både
framgångar och bakslag. I många av de fattigaste länderna har statens resurser för
hälsovård radikalt skurits ned till följd av försämrad ekonomi.
WHO:s definition av hälsa
"Hälsa är inte bara frånvaron av sjukdom utan ett
tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande."
Mer information på engelska finns på WHO:s hemsida.
VÄRLDSBANKEN
Världsbanken och Internationella valutafonden IMF (International Monetary Fund) grundades
1944. Representanter för 28 länder sammanträdde i Bretton Woods i USA för att dra upp
riktlinjer för hur den ekonomiska återuppbyggnaden efter andra världskriget skulle gå
till. Året efter var Bretton Woods-institutionerna, som de ofta kallas, redo att börja
arbeta.
Världsbanken förkortas IBRD (International Bank for Reconstruction and Development -
Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken). De första åren koncentrerades
bankens lån till uppbyggnad av Europa efter kriget. Nu går de flesta lånen till
utvecklingsländer, och efter kalla krigets slut även till forna öststater. Bankens
syfte är att bidra till ekonomisk utveckling. Banken ger lån för att finansiera
produktiva investeringar. Lånen måste återbetalas. Lån ges antingen direkt till en
regering eller till ett företag där regeringen i fråga står som garant för lånet.
Bankens lån ges på marknadsmässiga villkor. 1950 uppgick lånen till 179 miljoner
dollar, varav 132 miljoner till infrastruktur. 1995 uppgick bankens lån till cirka 17
miljarder dollar, varav omkring 7 miljarder till infrastruktur. Sedan 1945 har banken
beviljat omkring 5.000 lån på cirka 250 miljarder dollar. I genomsnitt återbetalas
lånen under en period av cirka 20 år. Det mesta av de pengar som banken lånar ut kommer
från lån som den själv har tagit.
1996 hade Världsbanken 179 medlemsländer, vilka också äger banken. För att bli medlem
krävs att landet i fråga är medlem i Internationella valutafonden IMF. Varje
medlemsland tecknar sig för en viss andel av bankens godkända kapital. Andelen baseras
på landets ekonomi. Ett ekonomiskt välbeställt land får alltså teckna sig för en
större andel. Andelen avgör hur många röster medlemslandet får i banken. 1994 hade
USA flest röster, drygt 17 procent. Sverige hade en procent.
Internationella utvecklingsfonden IDA upprättades 1960 för att ge förmånliga lån
till de allra fattigaste länderna som inte är tillräckligt kreditvärdiga för att
kunna få låna från Världsbanken. IDA-lånen löper på 35-40 år, är avgiftsfria de
första 10 åren och räntefria bortsett från en avgift på 0,75 procent av utestående
belopp.
Världsbanken har traditionellt prioriterat lån till infrastruktur, men har under
senare år givit allt mer lån till utbildning och andra sociala insatser. Nya organ har
upprättats: Internationella finansieringsbolaget IFC 1956 och Organisationen för
multilaterala investeringsgarantier MIGA 1988. Världsbanken har därmed blivit
Världsbanksgruppen.
Världsbanken har sedan mitten av 1980-talet haft en central roll i de så kallade
strukturanpassningsprogrammen som ska bidra till att förändra ett lands ekonomi i syfte
att främja ekonomisk tillväxt och förbättra betalningsbalansen. Programmen har
kritiserats hårt från många håll bland annat därför att de inte tar tillräcklig
hänsyn till den sociala situationen och miljön. Redan utsatta grupper i samhället,
kvinnor, barn, arbetslösa och sjuka drabbas eftersom staten drar in på offentliga
utgifter för t ex skolor och sjukhus.
Banken har cirka 6.000 anställda. Bankens president kommer alltid från USA. Presidenten
väljs på en 5-årsperiod. Huvudkontoret ligger i Washington DC, USA.
Mer information på engelska finns på
Världsbankens hemsida.
FN- konferenser. (Svenska FN-förbundet. April 1999.)
(http://www.sfn.se/4/14sfn.html)
På 90-talet har FN
arrangerat sju stora temakonferenser.
Varje konferens har lett fram till ett handlingsprogram.
År 2000 planeras en stor konferens i FN som ska handla
om FN:s roll på 2000-talet.
Konferensen om miljö
och utveckling 1992
Konferensen om
befolkning och utveckling 1994
Världstoppmöte om
social utveckling 1995
Kvinnokonferensen 1995
Habitat II, konferensen
om boende och bebyggelsefrågor 1996
Världstoppmötet om
global livsmedelssäkerhet 1996
|